Att leva tillsammans

Vi har slöat hela förmiddagen, det var vi värda efter veckans stress. Men nu börjar det bli dags att sätta igång!

Om två timmar ska vi vara hos min mormor, hon och hennes man bjuder på lunch. Mmm..! Samtidigt ska vi gå igenom rutiner och skötsel utav hus och katt. Vi ska nämligen vakta deras hus ett par dagar.
Det ska bli hemskt roligt och en riktig upplevelse. Det känns även kul att bli anförtrodd något sådant. Visst att jag har tre barn (och är mellanbarnet utav mammas tre), men jag är alltid den lilla i släkten (blott 160 lång). Det är inte på ett negativt sätt, dem behandlar mig inte som ett barn. Men jag är ändå den lilla, den där man gullar med och aldrig ber om tjänster. Trots att jag alltid visar att jag vill hjälpa släktingar med barn, hus, you name it. Kanske är det just därför ingen frågar mig? För att dem vet att jag vill och att det värmer tillräckligt. Eller är det för att jag är den lilla? 

Att bli anförtrodd att sköta mormors hus, faller utom ramarna för att vara den lilla. Så, kanske jag inte är den lilla längre? :)

Nu har vi brådis! Tjohej!