Att leva tillsammans

Mitt huvud snurrar just nu med massor utav tankar (har legat i sängen sedan jag skrev sist och försökt sova):

Barnen
Jonas
Skolan
Hemmet

Ingenting negativt, utan mer som planerande. Min hjärna försöker att skissa upp en framtidsbild. Men det är svårt! Det är verkligen svårt att veta hur allt kommer att te sig. Men en sak vet jag: Folkhögskolan, 6 veckor i höst, intensivt. För att göra klart det som skulle ha gjorts i december 2008. Ni minns väl? Då jag fick åka till uppsala med den 23 v gamla bebismagen, och sedan vara sjukskriven fram tills flickorna kom.

När det gäller barn, kan man aldrig föreställa sig i förväg hur det kommer att bli. Livet med dem. Det går bara inte. Det är bättre att leva i nuet, inte planera så mycket.

Förutom praktiskt då. Just nu tänker jag lite på tvillingarnas nästa bilstol, det är bra att planera innan (men inte köpa förrän det närmar sig). Sedan tänker jag på deras nästa klädstorlek. Eller ja, den klädstorlek som vi inte har så mycket kläder utav: 74.
Egentligen är 68 nästa klädstorlek, men den storleken är snart komplett. Jag handlar alltid en storlek i förväg. När de använder 62, köper jag 68 och planerar för 74. Det krävs för att man inte ska glömma bort det hela och helt plötsligt stå där med endast en tröja och ett par strumpor (i korrekt storlek). Jag gillar inte att köpa den aktuella storleken.
I och med att barn växer snabbt, hinner de bara ha plagget i ett par veckor (någon månad, gällande större barn). Hellre köper jag då för stort och börjar ta på det när jag ser att det passar.

Gällande Jonas: Kommer vi alltid att passa ihop, du och jag? Kommer vi alltid att stötta varandra? Kommer vi alltid att finnas där för varandra, i både svåra och mindre svåra stunder?
Jag hoppas det och kan inget annat tro. I mitt huvud finns ingen annan framtid uppmålad. Om han skulle försvinna ur mitt liv, skulle mitt livsporträtt aldrig bli komplett. Ett motiv skulle fattas. Tavlan skulle fortfarande vara otroligt fin, med tre flickor på. Den skulle hänga i mitt hjärterum och ta stor plats. Men den skulle inte vara komplett...
Jag älskar verkligen den karln..!

Gällande hem: Var kommer vi att bo i framtiden? Vi behöver flytta, senast när småflickorna är runt 1-1½. Men Julia har 2 år kvar hos dagmamman innan hon börjar skolan. Det betyder att vi måste bo någonstans häromkring. Men vi vill o andra sidan inte behöva flytta allt för många gånger, för barnens skull. Hur ska vi då göra? Hyra ett hus i närheten? Flytta till en större lägenhet i detta område, trots att vi inte vill bo här när barnen börjar skolan? Köpa ett hus? Eller helt enkelt bo kvar här i två år, trots att det blir trångt? Nej, jag vet verkligen inte.

Men jag är inte oroad, för vi har tid på oss att planera detta. Dock funderar jag på det en del, försöker planera. Väger gott mot ont, för att försöka få en helhetsbild utav hur vi bör göra. Men det är ganska svårt. Pusslet har blivit lite mer åt det hela hållet, men än fattas bitar. Vi får se hur vårat boende kommer att se ut i framtiden. Huvudsaken är egentligen att vi bor tillsammans!

Ash! Jag hatar verkligen de kvällar då jag inte kan sova, just för att jag ligger och planerar (i sängen, när jag ska sova). Känner mig otroligt fridfull och harmonisk inuti, medan jag ligger o prickar av på listor som bara existerar i mitt huvud. Såhär kan mina tankar "låta":

Såhär ska vi lösa det och sådär ska vi lösa det andra. Det ska jag göra till middag och imorgon ska jag på promenad. Denna månad var det BVC ja. Vilken dag? *springer till almanackan och kollar, lägger mig igen* Ahaa, ok, då vet jag det, för sådant är lätt att glömma.
Julia kommer på fredag, vad vill hon göra i helgen tro? Något extra roligt eller bara ut o sparka boll? Får fråga.
Jag vill göra något i veckan. Hälsa på någon. Vem? Det kollar jag upp imorgon kväll.
Jag behöver dammsuga, okej men det passar bra efter min (förhoppningsvis) promenad imorn förmiddag.
Aah, just det! *pling* Jag måste ringa medicinska på USÖ imorgon, dem har inte skickat provsvaren till mig ännu. Nummret? Ash, det är bara att ringa växeln. *en bebis vaknar till, jag tassar till spjälsängen och ger nappen som tappats, lägger mig i sängen*
Behöver vi handla fler nappar? Det börjar bli dålig med sådana nu va? Man måste ha ett gäng så att man får lov att smutsa ner en del, som sedan ska kokas...
Oh, det kliar i halsen! Allergi? Tog jag inte allergimedicin innan läggdags? NEJ! *tassar iväg och tar min medicin, smyger tillbaka och lägger mig* Aaah, äntligen! Nu ska jag sova... Men! Nu blev jag kissnödig av allt springande. *tassar iväg till toan, kommer tillbaka till sängen och lägger mig* Det var ljust på toan! Det börjar bli dags att köpa nya blöjor, såg jag visst. Det gör jag imorgon. Och toapapper? Nej, det fanns. ÄH, jag ska sova nu! Lägg av!
På tal om att sova, imorgon ska jag nog damma lite i sovrummet...

Och så fortsätter det, de där speciella kvällarna då jag bygger upp ett helt livsschema i mitt huvud(något som bara händer någon kväll ibland). Det som är roligt är att jag glömmer precis allt till nästa dag. Inte en tanke sparas! Dem ligger bara i ett tillfälligt minne och försvinner när jag somnar. Ungefär som med en dator. Viss info finns på ram-minnet innan datorn stängs av, sedan är den *poff* borta.
Till och med de där viktiga sakerna, som att ringa medicinska, är puts väck när jag vaknar. Varför ligger jag då och tänker alla tankar, de där speciella kvällarna, när dem ändå kommer att försvinna? Jag vet inte, det bara blir så.
Jag som känner mig så nöjd med mig själv och alla mina lösningar på "värdsliga" problem (eller situationer) och så är alla tankar borta när jag vaknar *haha* Stackars världen som går miste om mig!

Nu ska jag åter bita in på kudden och vägrar tänka på något! Hoppas på att bloggandet skingrat tankarna lite. Ska prova att sätta på mig mp3-lurarna, det fungerar kanske som sömnmedel?

Haha, vilket snurrigt inlägg! Natti natti (igen).

P.S. Formalia=noll viktigt i ett inlägg som är skrivet denna tid, jag är en levande död. Kroppen vägrar dö, hjärnan existerar inte. PUNKT. D.S.