Att leva tillsammans

Igår, lördag, var det en mamma och J dag. Vi hittade på lite enkla roligheter tillsammans.

Efter lunch satte vi oss och väntade på bussen, tråkigt att vänta tyckte J. Så vi tog en snabb sväng upp till affären för att få tiden att gå. Där köpte vi med lite färdkost i form av frukt.

Sedan åkte vi buss, spännande tyckte J. Under resan räknade vi bilar med olika färger och berättade för varandra vad vi såg för andra färger (utöver bilarnas). J berättade extra mycket om naturens olika färger, t ex trädkronan som svischade förbi eller himlen som skiftade färg beroende på om solen var framme eller ej.

När vi närmade oss vårat mål blev det dags att trycka på knappen, roligt tyckte J som fick äran att trycka. Väl av gick vi till ett konditori där vi köpte en lång baguette och en liten prinsessbakelse. Med dem i en påse promenerade vi till slottsparken och satte oss vid en bänk 3-4 meter från vattnet. Planen var att vi skulle mata änderna, om det fanns några där denna dag.

Eftersom att vattnet bjöd på många matlystna änder blev det riktigt lyckat och J matade en hel drös samtidigt utan att bli rädd, duktig och modig tyckte J att hon var. Mamma Madde fick dessutom en massa fina bilder på änderna (och duvorna som också ville vara med).

Efter att vi matat färdigt änderna åt vi upp det som fanns kvar utav baguetten och därefter prinsessbakelsen, gott tyckte J. Men så började det förstås bli lite långsamt att sitta där när brödet tagit slut.

Därför tog mamma Madde fram kameran och fotade den uttråkade flickan lite (med slottet som bakgrund), fin och häftig tyckte J att hon blev på fotona. Och med slottet i bakgrunden, tyckte hon nästan att hon såg inklippt ut. Sedan ringde vi Jenny för att höra om dem var hemma, J satt som på nålar när hon väntade på svaret.

Dem var snart hemma och vi kunde komma förbi en liten stund, överlycklig blev J. Vi gick förbi affären på vägen dit och köpte lördagsgodis, det hade vi båda glömt bort tidigare. Sedan gick vi över gator och torg, förbi en gunga lik en korg och in i deras borg.

Man var (enligt J) tvungen att åka hiss upp till deras våning och dom som var barn (i detta fall J) fick trycka på knappen, alltid lika roligt tyckte J. Väl framför dörren kom vi fram till att J skulle plinga och när hon hörde plingan inne i lägenheten blev hon helt till sig. Dörren öppnades och vi gick in.

Ett barn på Jennys höft, ett barn under täcket i vardagsrummet och ett barn lekandes på sitt rum, Himmelriket tyckte J. Hon försökte leka med barnet under täcket utan framgång och gick istället in till barnet på rummet. Roligt men stelt, i början. Båda var blyga, men det släppte som vanligt efter ett tag och dem lekte. Hon sade inte så mycket till mig under tiden vi var där (förutom i början då hon var blyg).

Så blev det dags att gå, tråkigt tyckte J och ville stanna. Men Jenny skulle jobba och pappan i huset känner mamma Madde än idag inte så väl (trots att hon känt Jenny i 7, eller fler, år), så att stanna kvar efter att Jenny gått var inte ett alternativ. Missförstå mig inte, pappan är snäll precis som Jenny, men mamman Madde vet inte hur man pratar med folk man inte känner bra så det skulle kännas obekvämt. Väl ute på på deras gård lektes det lite och mostern till J ringdes upp.

Mostern bjöd hem mamma Madde och J på middag bestående utav pannkakor, SUPERGOTT tyckte J. Men innan vi gick mot moster var J tvungen att gå på toa, så vi fick gå tillbaka till Jenny och låna toaletten så att ingen olycka skulle inträffa. Dock var bara pappan kvar, men det gick bra ändå.

Med lättad blåsa och glatt humör knallade vi mot mosterns boning, ett äventyr tyckte J. Och jag kan inte annat än hålla med. Det var mycket bilar att titta på, en tågräls som växt igen, lyktstolpar överallt och en hel del människor.

Så kom vi till tågstationen och där måste man gå under jorden för att komma till moster, häftigt tyckte J. När vi gick där under kom ett tåg ovanför, J blev inte rädd utan istället otroligt facinerad. Ett tåg ovanför oss, hur går det till egentligen? Som tur var kunde man se upp genom ett fönster om man gick ännu en bit och så syntes tåget. I samma sekund lades sista pusselbiten till J's förståelse för hur tåg kan vara ovanför en.

När vi kommit upp för trappan och ut i friska luften skulle det posas framför tågen (med staket emellan), mäktigt tyckte J. Hon kom med på nio utav tio bilder, varav jag var med på två utav dem. Den sista bilden var endast på mig och tagen utav J (centrerad som vanligt, duktig flicka!).

När vi kom hem till moster var pannkakorna färdiga, mmm tyckte J. Hon såg ut att kunna äta med god aptit, men icke. Alla timmar vi varit på vift hade gett sin utdelning, hon var trött. Det blev ganska mycket tjafsande från hennes håll och till slut lite gråt i mammas famn, men sedan var det bra och hon åt upp (nästan allt).

Vi umgicks lite med moster men sedan blev det dags att åka hem, kan inte Jonas hämta oss? tyckte J. Nej, han är hemma med flickorna och städar. Under tiden låter han oss vara iväg och ha kul, så han är nog trött nu; vi tar bussen.

Vi gick mot bussen, jobbigt att gå tyckte J för (första gången denna dag). Vi var snart framme fick hon höra, vilket peppade henne så pass att tröttheten glömdes bort. Istället såg vi på husen och träden och bilarna (och tillslut tågen som vi gick under igen). Vi pratade om vad vi gjort under dagen och kände oss nöjda. Vi erkände också för varandra att vi var trötta. Stort gjort utav en fyra åring!

Vi fick vänta på bussen i tio minuter, trist tyckte J till en början. Men så kom hon på att hon hade några godisbitar kvar och började så äta på dem. När bussen kom var påsen tom...

Vi satte oss i ett säte med fin utsikt, skönt tyckte J. Skönt att sitta och skönt att vara på väg hem.

Borta bra, men hemma bäst!