Att leva tillsammans

Jag blev så glad att se dem alla tre när jag kom hem idag, vi mös och mös i flera timmar. Tillslut var klockan så mycket att det började bli dags för middag.  Och inte hade vi förberedit något. Kan man tänka på annat än sina barn när man längtat och åter längtat efter dem hela "långa" dagen? *snyft*

Så det fick helt enkelt bli en nödlösning: Korv mo brÖ (J kallar det så). Inte nyttigt alls, egentligen, men man kan inte vara nyttig vid varje mål mat. Vi är nyttiga familjen vanligtvis. Och så är det ju så GOTT med korv mo brÖ. Eller hur Korvas?

Förresten, en sista sak. När jag kom hem idag blev jag ratad ordentligt utav småflickorna. Det tog en bra stund innan de kommit över att jag lämnat dem. Där satt jag med barnen i famnen(ett i taget), gungandes, sjungandes och barnen brydde sig inte. Jag försökte busa, ingen respons. Behöver jag säga att jag nästan grät? Jag får tårar i ögonen nu bara utav att tänka på det..

J däremot var en riktig gose-unge redan från första sekunden hon såg mig. Men hon är stor flicka och förstår mer. Hon blir aldrig arg för att jag är borta, oftast heller inte ledsen. Ibland kan hon undra varför men om man förklarar accepterar hon svaret, pussar kramar och säger ses sen, jag älskar dig, hejdå.

När E och N väl tinade, var dem otroligt goa och glada. Och dem visade rejält att dem saknat mamma genom att flörta som aldrig förr. Mina barn...

Hur ska jag kunna lämna dem(alla tre) imorgon också? HUR?

Jag måste. Det är bara tillfälligt. God natt...