Att leva tillsammans

Jag och småtjejerna tog, i vanlig ordning, en promenad efter att vi lämnat J på dagis. Det började med att vi var och varannan sekund stannade för att se på fåglar, träd och hus. Tjejerna är otroligt facinerade utav allt när man är ute och går med vagnen.

När vi gått en bit såg vi sopbilen och självklart stannade vi och kollade när denne tömde sopor. Tjejerna tyckte att det var jätte intressant och vågade knapp blinka, då det fanns en chans att missa något. Men så åkte sopbilen iväg till slut och vi gick vidare.

När vi kom fram till skogen, stod vi och lyssnade till fåglarnas kvitter. Jag berättade att det var "pippin", som pratade. Tjejerna blev helt till sig och började leende mumla i mun på varandra. För att sedan bli tysta igen och lyssna, noga. Där stod vi en stund och lyssnade.

Sedan började promenaden tillbaka. Vi gick bland annat förbi en stor grävskopa, vilket var helt otroligt intressant. Det var nästan så att dem satt i vagnen och gapade utav förvåning.

Väl på gården såg jag en katt, vilket jag berättade för småtjejerna. De började genast se sig om efter den och när dem sett den började E: Tiisseee, tiisseee, och log så att hon visade sina små bissingar. N log också så att hon visade de små söta bissingarna och mumlade lite förstrött.

Så träffade vi på grannen, då blev tjejerna lite smått blyga och kikade på henne genom ögonfransarna. Medan jag pratade med henne började dem sen mumla lite, liksom för att ingå i samtalet. Sedan vinkade dem sött när vi skulle gå.

När vi kommit in och upp på balkongen, lät jag dem undersöka stället noggrant. Det var tydligen jätte intressant. Och J's "gamla" bobbycar var hur rolig som helst att bråka om.

Inne i hallen hjälpte tjejerna till med att ta av sig själva. Dem var så stolta att det fullkomligen lös om dem.

Så gick vi in till köket och lagade till lite välling, under tiden hade småflickorna vattendrickar-race.

När vällingen var färdig och blöjorna bytta, lades tjejerna. Behöver jag säga att dem somnade på en gång..?