Sjunka genom sätet
Så känner jag ibland när jag åker buss (själv)...
Det finns allt som oftast minst en person som sitter och enstirrar, nästan hela bussresan.
Första tanken som flyger genom huvudet; när jag precis stigit på, satt mig till rätta och plötsligt känner det där stirrandet: Är det någon jag känner? Sedan tittar jag till lite snabbt och konstaterar: Nej det är ingen jag känner. Varpå jag fortsätter med mitt (ta av vantar/knäppa upp jackan/sätta på mig mp3-spelaren).
Efter ett tag känner jag ett litet obehag och kollar åt hållet där personen satt, denne stirrar fortfarande, utan skam. Drar mig något närmare fönstret, tittar ut. Ser upp i skyn, på fåglarna och de vackra molnen. Känner ett lugn. Får inspiration från allt fint som åker förbi fönstret.
Sedan blir jag distraherad igen. Känner det som om någon bränner hål i mig, med blicken. Vänder mig åt den okändes håll igen. Personen stirrar fortfarande; obehagligt medveten. Jag släpper en stilla suck, drar mig ytterligare lite närmre fönstret för att lite halvt märkbart demonstrerande titta ut på det vi åker förbi. Höjer samtidigt volymen på mp3-spelaren.
Jag koncentrerar mig på det jag ser: byggnader, växter, människor. Äldre byggnaders konstruktion, speciellt detaljerna, är speciellt intressant att titta på. Jag älskar balkongerna på byggnaden mitt emot konserthuset..
När jag börjar känna mig lagom till freds, i min egen värld, känner jag det störande momentet igen. Tittar dit, ser vad jag inte vill se. Ett ihärdigt stirrande. En fast blick. Som inte går att missförstå på minsta vis. Det är där jag börjar bli lite irriterad. För vid detta lag borde väl personen förstå att man inte spelar svårfångad? Att man helt enkelt inte är intresserad.. Jag har visat med hela mitt kroppsspråk, utav att vara otrevlig, att jag inte vill vara med i spelet.
Jag kan förstå att folk behöver vila blicken ibland. Jag kan förstå att folk söker kontakt med andra människor, vilket är helt okej. Men när det gäller killar, man inte känner på minsta vis, som stirrar utan avslut och på ett närmare sliskigt vis. Som inte förstår minsta lilla utav vad mitt kroppsspråk försöker skrika ut. Sådana har jag inte mycket till övers för. Jag respekterar andra och vill gärna bli åtminstone lite respekterad tillbaka.
Det är min bussresa. En resa både i det inre och det yttre. Låt det vara så...
