Att leva tillsammans

Det beror på, vad man med kärlek menar.

Om man menar första förälskelsen, eller första gången man delade liv med någon på riktigt? Om man menar när man var barn eller vuxen?

Jag har varit flickvän till tre människor. Eller fyra om man räknar in den där pojken som jag var ihop med i lågstadiet.

Vi gick i andra klass och var bara vanliga kompisar som kallade oss ett par, vi visste inte vad det var egentligen och vi kände inget speciellt för varandra (vi var ju barn). Så han räknas inte som min första kärlek.

Min första tonårsförälskelse. Vi var ett par i 6 månader, varav tre månader var på distans. Vi sa: Jag älskar dig, till varandra. Vi kände något för varandra, men var det kärlek? Jag trodde då att det var kärlek, men det var det inte; det var blott en tonårsförälskelse. Känslorna kom snabbt och försvann lika snabbt efter att han "gjort slut" med mig.

Därefter träffade jag J's pappa. Vi bodde fortfarande hemma till en början, men efter ca ett år bodde vi med varandra. När vi varit tillsammans i tre år och tre månader, fick vi en dotter tillsammans ( J ). När hon var drygt ett år gick vi isär. Hur ska man summera det? Vi hade väldigt starka känslor för varandra, jag skulle kalla det kärlek.
Men vi levde ihop som vuxna människor när vi var ganska unga; bostad och barn. Fast samtidigt kändes det som det mest naturliga, med tanke på förhållandets längd och mognaden som infann sig i förhållandet. Men vi var inte så gamla som vi trodde, och i den åldern förändras man ständigt. Kanske var det det som slutligen satte sina spår i vårat förhållande? Och också satte stopp för det? Jag vet inte, men någonstans slutade vi känna tillräckligt mycket för att gå isär.
Var han trots det min första kärlek? Ja, får jag lov att svara, han var min första kärlek. Det vi kände för varandra kan inte viftas bort som något annat.

Men sedan börjar det bli invecklat. För efter åtta månader i ensamhet, träffade jag min nuvarande karl. Min sambo, min fästman och far till mina två yngsta (tvillingarna; E och N). Vi hade känt varandra i 5 år, utan att känna något alls för varandra (nästan så att vi till och med ogillade varandra lite ibland), vi var kompisar som sällan hade mycket att prata om, även om vi trots det förstås hade roligt när vi umgicks.
Men så förändrades någonting, jag vet inte vad eller hur det gick till: men så gillade vi helt plötsligt att prata med varandra, vi intresserade oss för den andres ord. Och det övergick så småningom i en förälskelse.
Efter många om och men blev vi ett par. Efter sju månader flyttade vi ihop (ganska tidigt, men så kände vi redan varandra från början så "lära känna-fasen" hoppade vi över). Efter ett år tillsammans förlovade vi oss. Efter två år tillsammans kom våra små töser. Allt gick så snabbt och det känns som att vi nu har varit tillsammans i minst sju-åtta år, men vi har endast levt ihop i tre och ett halvt år. Att vi fick just tvillingar, att vi har två barn ihop, gör det extra otroligt att vi inte levt med varandra längre än så. Men dem låg i magen samtidigt, jag var gravid en enda gång för att få dem till mig. Så egentligen är det inte så otroligt, att vi har två barn. Men ändå, allt har gått snabbt.
Det jag känner för denna karl, är definitivt kärlek. Men som jag skrev i ovan: det är här det börjar bli invecklat. För kärleken känns inte lika som den jag hade med min första kärlek. Den är annorlunda, ännu djupare på något sätt. Förmodligen mer mogen? Men att kalla det min första kärlek, det kan jag inte.
Han är min nuvarande kärlek, min framtida kärlek och förhoppningsvis min sista kärlek.

Min blivande make <3

/Madelene