Att leva tillsammans

Hon är så stor, min stora tjej. Hon vill inte vara liten mer. Förutom då hon är gosig och kryper upp i min famn och blir liten och lealös som en nyfödd bebis. Annars kan hon allt, vet allt och vill bestämma över alla (speciellt över sina systrar). Helt naturligt för hennes ålder.

Hon har precis lugnat ner sig på ett plan men stegrat lite på ett annat. Hon blir inte lika arg lika lätt och hon tar in realistiska argument riktigt bra. Men om hon verkligen vill en sak, då vill hon det och "tänker inte" lyssna.
Då har hon två strategier. Ena är att argumentera, vilket känns helt okej. För hon ska ju kunna berätta hur hon tänker och varför. Sedan om jag håller med är en annan sak. Om jag inte håller mer kommer den andra strategin in i bilden: hon blir jätte arg eller sur och slänger sig på golvet, skriker och gapar alternativt springer frustande in på rummet och smäller igen dörren efter sig.
Den sistnämnde är bättre för då kommer hon oftast ut glad sen. Det är när hon slänger sig på golvet som det kan bli kämpigt för mig. För hon ger sig inte. Eller jo, självklart ger hon sig tillslut. Men det tar ett bra tag oavsett hur jag agerar.

Det tar mycket på krafterna när det blir på det viset! Men det får jag igen sen när hon är glad. För hon är en otroligt varm och givande människa. Harmonisk på något sätt. Hon är lätt att prata med, trevlig att umgås med och rolig att leka med.
Hon vill gärna synas extra mycket just nu. Men det ser jag inte som något konstigt, det är bara en reaktion på att få syskon.

Det var allt för denna gång. Ciao!