Ojämn bloggning

Tyvärr måste jag erkänna, att jag inte ger mycket tanke åt bloggen om dagarna. Men så är jag "mamma" och inte "bloggerska". Däremot har jag en blogg. Ni ser skillnaden va?

Men visst är det lite tråkigt när jag inte tar mig tid att blogga? Något borde jag allt ha att skriva? Om så bara några rader?

Jo, visst är det så. Det är väl bara det att livet helt enkelt går före. Men det är kul att skriva av sig (även om det är ointressant) och jag önskar att jag skrev lite oftare än vad jag gör. Både för min och er skull.

Så till mina trogna läsare: Jag ska försöka bättra mig lite, igen.

Denna dag har varit som en helt vanlig dag, förutom att jag haft karl hemma pluggandes på lastbilsteorin. Jag har tvättat, diskat, lekt med barnen, läst körkortsteori, handlat, städat och lite annat smått och gott.

E och N börjar bli stora småtjejer. Dem har verkligen starka personligheter, vilka växer mer och mer för var dag. De står upp emot saker men gillar inte riktigt grejen med att gå längs med (utan gör det bara ibland). Om man däremot håller i deras händer tar det fart ordentligt, dem nästan springer.
E är precis som tidigare lite före med talet. Men nu senaste veckan har N har börjat intressera sig ordentligt igen och försöker härma nya ord som låter intressanta.
N är som oftast lite före rent motoriskt, men E kämpar på och är inte långt efter.

J är hos sin pappa och saknas här som aldrig förr. Mammas stora tjej bara växer... Det känns som att hennes liv glider mellan mina fingrar. Jag hinner inte med! Hon har förresten börjat lugna ner sig lite med trotsen nu. Är det för att hon är 4½ och börjar växa ur denna "trotsperiod"? Jag har tidigare inte riktigt trott på trotsåldrarna, utan att det är olika för olika barn. Men J's förtrots började vid 3½ vilket gick över till riktig trots vid 4 och börjar avta lite nu vid 4½.
Det är klart att hon inte lyssnar hela tiden (vilket barn gör det förresten?), men nu börjar hon bli sådär vanligt "trotsig". Hon snarare ifrågasätter och kanske disskuterar hellre än att bli arg och förbannad. Och hon gör som man säger (på en gång) när man lägger fram ett bra argument, eftersom att hon faktiskt lyssnat på det och hört det realistiska. Hon börjar faktiskt likna en femåring i sättet.. Ett lugn börjar sprida sig. Stora tjejen!

En konstant tanke man har som mamma:

Vart tar tiden vägen egentligen?

Så känner min mor än idag! Kommer jag att känna likadant när E & N är 19 och J är 23? "Hur kunde ni bli så stora så fort? Ni var nyss mina små flickor på 10 mån och 4½ år..!"

Att vara mamma är både skrämmande och underbart. Man blir rädd för tid och rum men facineras ändå utav barnens utveckling. Det är hela tiden en balansgång mellan dessa två. Som tur är väger det ena oftast upp det andra.

Vad skulle jag göra utan mina barn? Mitt liv är underbart!

Kommentarer
Postat av: KalsongMorsan

Det är bara för du är världens mest underbara mamma <3

2010-01-19 @ 08:21:41
URL: http://kalsongmorsan.blogg.se/
Postat av: Sabina

Hehe, joo, men det insåg jag först efter att vi hade träffat er. Jag vet inte vilken värld jag var i i torsdags kväll. :P Sov gjorde jag inte iaf. Men men, var väl så himla trött i huvudet att jag inte snappade upp vadf jag gjorde med telefonen. :P

2010-01-19 @ 10:13:09
URL: http://sabinamedf.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0