Att leva tillsammans

Jag har väldigt svårt att välja ett minne. Hur ska man kunnna välja ett enda minne när man har tre underbara barn (och en karl), menar jag? Det finns ju så många underbara minnen som inte kan rankas!
Men två utav de allra finaste minnena med mina barn är förlossningarna, de var magiska och känslan som infinner sig när ett (eller två) barn kommer till världen är obeskrivlig. Det händer ju bara en gång med varje barn och stunden efter förlossningen, när man tittar på sina barn, är nervkittlande och underbar.
Ett utav de finaste minnena jag har med min karl är när vi vandrade i bergen och förlovade oss uppe på en klippa/bergavsats, ovanför en sjö, med vinden i håret och en med gullig liten myra på marken som försökte sno våra matsmulor.


Men om jag väljer att se bakåt i tiden, kommer jag direkt att tänka på min farmor (som inte längre lever). Jag minns särskilt hur det kändes att få brev på posten där jag såg att det var hennes handstil som skrivit mitt namn. Breven var alltid skrivna med skrivmaskin, men namnet på kuvertet var skrivet med handstil (förutom på slutet då hon var helt oförmögen att skriva). Jag och farmor bodde i samma stad och hade inga avstånd mellan oss, trots det brevväxlade vi med varandra. Det var väldigt mysigt och vi lärde känna varandra utan och innan, på ett sätt som var ganska unikt. Vi kom något så oerhört bra överrens, över huvudtaget, och vi hade väldigt roligt tillsammans. Om jag skulle ge relationen till henne ett namn skulle jag kalla henne min själsfrände.
Jag har fortfarande inte kommit över hennes död och har svårt att tänka på henne utan att bli ledsen. Men hon återkommer med jämna mellanrum i mitt medvetande. Ibland dagligen, ibland med flera veckor emellan. Och breven, de finns ofta med i tankarna. Ibland läser jag några brev, som jag sparat. Det får mig antingen att le, eller gråta. Du och jag, farmor, fick en fin tid tillsammans och jag är tacksam för den tiden.
Mitt favoritminne är Din handstil på ett kuvert.