Att leva tillsammans

Jag fyllde t ex 25 år i januari. Jag känner mig absolut inte "gammal" (för det är jag verkligen inte!), men! Jag var nyss 12 år och åkte med min mormor, morfar och moster till haparanda. Jag var nyss 13 år och började högstadiet. Jag var nyss 14 år och hade sköthäst.. Osv.

Tiden går, det är bara att konstatera. Det är fakta. Fakta konstaterar man. Så jag kommer mest förmodat att skriva att mina barn blir allt större, en hel massa fler gånger.

Nu till inlägget. Mina goa små barn är ena riktiga små busisar, i dubbel bemärkelse. Dels så busar de super mycket med varandra, på rent skoj. Vilket värmer hjärtat varje gång man hör det (även om hörselkåpor kan behövas). Men så hittar de även på bus! J gör mer bus i form av att skrämmas, vilket ju ändå är på skoj. Men E o N är pillemariska som få. De har bus i blicken och leenden som säger allt, när något är på gång.

För övrigt så konstaterade E en sak förut idag, när vi pratade om att de fyller tre år snart.
"Mamma... Jag blir inte stor (visar jätte högt upp med handen), jag blir större". Vilken begreppsförståelse! Det är så kul när man lägger märke till sådana saker.

Nu måste jag fortsätta här. Vi hörs!

Ciao!