Spya
Snart är det dags att åka iväg och handla fredagsmys, JIPPIE! Synd bara att ingen vill dela det med oss!
Hej och hopp, kalle knopp!
Flickorna leker
Vi gick upp halv åtta, om jag inte minns fel. Åt frukost tillsammans och gav E o N sitt morgonmål. Sedan började flickorna att leka medan jag plockade undan frukosten. När dem lekt en stund fick dem lite melon och vindruvor (J och jag köpte det igår så att dem kunde ha det idag). Sedan borstades tänderna. Jag väntade med det till efter melonen, just för att dem åt den straxt efter frukosten. Sedan tvättade de sig och sedan dess har de lekt. Lekt lekt lekt. Mamma-hjärtat blir varmt när jag ser dem, de har så roligt...
Om 1-1,5 timma ska jag sätta igång med lunchen. De fick bestämma vad det skulle bli.
Vad tror ni att det blev? Korv med bröd! Inte min favorit till lunch, det är godare grillat och isf framåt kvällningen. Men det är inte alltid man har kompisar sova över och dem skulle ju få bestämma. Så: Körv med brööö, here we come!
Efter Körven med Bröö'et ska vi gå förbi dagmammornas samlingslokal och visa B var J skolas in (och ska gå). Efter det hinns det nog inte med så mycket mer, för då ska B bli hämtad av sin pappa och J utav sin(pappavecka).
Nu ska jag vika tvätt, så att jag får något gjort medan småflickorna sover och storflickorna leker.
Hej hopp!
Lyckat barnkalas!
Det började med att J och B lekte på J's rum, och vilken fantasi sen! Efter att dem var "klara" började vi så smått att fika tillsammans (jag, Jonas, J och B), dem tyckte att det var roligt och pirrigt.
Plötsligt plingar det på dörren. Vem kan det vara? Mamma!? Nej inte mamma, det var Jenny (Kalsongmorsan) m. familj! JAAAA!
Nu hade vi plötsligt fem barn: ett riktigt barnkalas! J blev helt uppspelt och överväldigad, hon kunde knappt reagera på att hon fick ett paket utav mig. Hon kunde bara fokusera på själva kalaset, lekandet och fikandet. Senare kom hon på, att hon faktiskt fått paket. Och då tackade hon mig, med sitt lyckligt tacksamma leende. Det där leendet som får en att smälta. Underbaring!
Vilket fall, vi alla trodde att familjen korv inte skulle kunna komma förrän senare. Alltså kändes det väldigt positivt när de kom så tidigt. De hann till och med att vara med på fikat (som var den första händelsen, förutom leken innan). Efter fikat började barnen att leka, allt från doktor till kurragömma. Ibland var dem jätte lugna o tysta och ibland riktiga vilddjur (men glada sådana). Det kändes jätte kul att se barnen leka ordentligt. Det värmde i mamma-hjärtat.
När klockan började närma sig: Slut på kalaset. Påminde B mig om fiskedammen. Tur det, för den var helt och hållet bortglömd i mitt huvud. Men så blev det fiskedamm iaf och alla barnen fiskade. Sedan satte dem sig och pillade lite med det som var i påsen som fiskats upp. Så ringde det i telefonen och det var dags för familjen korv att åka hem.
När dem åkt, fick flickorna kvällsmat (även tvillingarna, som för övrigt sov under större delen av kalaset: iaf E). Deras tänder borstades (inte E's och N's, de har inga). Sedan nattades dem (alla fyra). J och B fick läsa en varsin bok, sedan blev de trötta och fick höra saga på stereon (deras önskemål).
Det kändes som att allt gick ganska bra (Jonas och tvillingarna sov redan och sleep-overn tedde sig lugn). Men sedan blev det nog lite för mycket nytt för J att hantera på en och samma dag, så hon brast. Blev arg och ledsen, på mig, bråkade om allt mellan himmel och jord o tillslut: grät. Stackars, mammas lilla flicka (*tår i ögat*). Hon vill vara stor (så stor som möjligt), men ibland blir det för mycket. Vilket fall lugnade hon ner sig (flera ggr om) och sade förlåt. Efter någon timme, somnade dem tillslut. Helt utmattade, efter en oändligt lång dag!
Man måste ha överseende när barn sover över (och mer än vanligt; första gången). Tänk, vad spännande för J. En helt ny grej! Att ha en kompis i sängen brevid. Man kan inte låta bli att viska och tissla o tassla, fnissa, skratta, gå upp, lägga sig igen, kissa, greja med allt och inget, blunda, titta, tända, släcka, bråkas, stånkas och efter många om och men: somna. B hade nog önskat att hon fått sova på en gång, men det är förhoppningsvis glömt till imorgon. Dem hade kul iaf och jag tror nog att det går bättre nästa gång.
Tack för idag min Korv-fränd (och tack till dina barn som ville komma). Hoppas att ni hade lika kul som vi! Det är tur att vi har känt varandra så länge, med tanke på att vi ses så sällan. Allt känns ändå otroligt vanligt och bekvämt . Trots det måste vi verkligen börja ses mer (haha, hur länge har vi inte sagt det?). Äh, det ordnar sig: tillslut :)
J's första riktiga barnkalas
J's första sleep-over
Hos mig iaf, vet inte om hon haft/gjort något utav det hos hennes far?
Mamma åkte med bussen för en timme sedan ungefär, hon har också varit här. Stavfel i detta inlägg får accepteras, jag ska sova nu (phu, äntligen)! Natti natti!
/Madde
Kalaset börjar, NU!
Dessutom skulle familjen Korv titta förbi senare och det ser vi verkligen fram emot! Jag ska nog ringa till henne nu och höra vilken tid dem kunde komma, så bestämmer jag utifrån det när vi sätter igång o fika. Just nu leker flickorna på rummet, med stängd dörr såklart(privatliv börjar tydligen bli allt viktigare)!
A just det! Mamma hälsar på en sväng senare också! :)
Ha en bra dag!
KALAS!
Till mina vänner och bekanta, med barn: På torsdag, klockan 16, vankas det barnkalas. Det är inget avancerat; Lite glasstårta, någon kaka och saft. Sedan fiskedamm, lite barnmusik och fri lek. Om ni följer med barnen eller bara lämnar kvar dem här och kommer tillbaka senare och hämtar dem, är valfritt. Present behöver ni inte ha med er (om ni inte verkligen vill), huvudsaken är att J får bli lite uppvaktad.
Torsdag är nu sista försöket med barnkalas för J. Om det inte blir något (för att ingen kan komma), får det, som det ser ut nu, vänta tills nästa år. Det skulle kännas väldigt tråkigt, speciellt för J. Men jag känner att man nog inte kan lägga det hur sent som helst, det är trots allt en månad sedan hon fyllde.
Hör av er så snart ni kan, om ni vill komma. Och berätta hur många barn ni blir+om den vuxne blir kvar. Bara så att det blir lättare att planera mängden fiskedammspåsar, glasstårta och kakor ;)
God natt! /Madde
Till dem som kommenterade förra inlägget!
Jag var sarkastisk och tänker absolut inte sluta blogga när flickorna börjar ramla och slå sig. Ni ska få veta allt om deras bulor och blåmärken, vilken färg dem har på plåstret osv.
Med förra inlägget ville jag bara skriva några rader till sådana som, utan minsta tanke, plitar iväg dumma kommentarer. Och hoppades på att dem skulle förstå piken. Inte på så vis att jag ville dumma mig tillbaka, utan bara så att dem kanske skulle bita sig i tungan nästa gång och tänka efter innan dem skriver. Kanske ställa en fråga istället, åtminstone. Och inte anonymt, så att man kan svara.
Jag har aldrig haft problem med dumma kommentarer. Det mest "dumma" jag har fått är:
chips å dip, chips å dip, chips å dip, chips å dip, chips å dip, chips å dip, chips å dip, chips å dip, chips å dip, chips å dip, chips å dip, chips å dip, chips å dip, chips å dip, chips å dip, chips å dip.
Eller något liknande, från en anonym. Denne (Mia? Korvas Jenny?) försökte få mig sugen på något gott. Och det fnissade jag åt, länge och väl. För det tyckte jag bara var roligt. Och det kan jag inte tänka mig att det var menat på annat vis.
Däremot har jag många vänner som fått höra både det ena och det andra från anonyma uppläxare. Då säger jag: Visst om man verkligen har gjort fel och visst om personen inte gör sig anonym. Men att surfa runt på andras bloggar bara för att få släppa lite skit anonymt, är rena dumheterna!
Den dagen..
För är det inte så? Man får inte skriva att ettåringen har ramlat, det måste vara något helt onaturligt för en ettåring att göra det. Eller hur?
När man är ett år är man inte så bra på att bedömma, det är därför mamman och pappan finns. Men mamman och pappan kan inte bedömma åt barnet hur höga steg h*n måste ta för att kunna gå framåt, utan att snubbla. Dem kan inte heller bedömma hur snabbt h*n kan springa, utan att ramla.
Dem kan heller inte hjälpa barnet när det börjar dagis, för där ska dagisfröknarna hjälpa barnen att bedömma. Men, dem har inte riktigt med tid och har alldeles för många barn. Så på dagis händer det saker, otroligt mycket saker. Man vill ta sitt barn där ifrån, skälla på fröknarna för att de inte kollar till barnen ordentligt. Men så inser man: det är inte personalens fel, det är kommunens. Det behövs mer personal, så att dem kan se efter barnet ordentligt.
När min äldsta dotter var ett och ett halvt år, ramlade hon ner från en rutchekana på DAGIS! Jag var så ARG och så LEDSEN på personalen, hur kunde de låta henne vara där själv? Hon var ju för fasiken bara ett och ett halvt år! Jag var väldigt skeptisk mot dem ett bra tag framöver, men det hände inga fler liknande olyckor (dem hade inte så många barn som andra dagis, dagiset var nytt). Det var väl förmodligen min dotter som var nyfiken och snabb.
Saken är den att efter den dagen som min dotter ramlade i rutchekanan började vår familj att bli synad utav grannen. För utav fallet fick hon ett stort förskräckligt blåmärke i ansiktet (som iofs försvann på några dagar) och hon var svullen. Stackars barn! Grannen blev till slut så obehaglig att vi fick flytta.
Ska jag få kommentarer nu: MEN HALLÅ, HUR KAN DU SLÄPPA DITT BARN PÅ DAGIS NÄR HON ÄR ETT OCH ETT HALVT ÅR?
Jo, en så dum kommentar skulle en förälder kunna få när de skrivit om att barnet har ramlat och slagit sig. Det ska alltid vridas till att bli förälderns fel (Å GUD VILKEN DÅLIG FÖRÄLDER DU ÄR), om barnet så är på dagis när det händer.
När man gör allt för att hålla sitt barn säkert, händer det färre olyckor. MEN de händer fortfarande. Det måste människor utan barn också förstå (t. ex. min förra granne).
Enligt mitt tycke, kan man åtminstone prata med föräldern först. Fråga lite runt omständigheterna. Kanske få reda på att föräldern har gjort allt den kunnat, att den kanske inte ens var med när olyckan inträffade. Eller att just denna dag lärde sig barnet att springa och druttade omkull på en gång, eller vad det nu kan handla om.
Sluta dömma, innan ni vet. Det tycker jag är otroligt fult gjort.
Är det då läge att sluta skriva när tvillingarna närmar sig året? För de LÄR ramla, och det ofta. Något annat är dumt att förvänta sig, även om man är dem i hälarna hela tiden.
J känner sig ensam, tror jag...
Hon tycker att hon inte har så mycket kompisar hemma hos mig. Men fallet är inte riktigt så, hon har flera stycken här, som hon träffar regelbundet (hon hittar även nya ute). Men då hon har sin bästa vän som granne hemma hos pappa och kan träffa henne varje dag så blir det nog lätt att hon jämför. Hon är i den ålder, då man börjar jämföra. Hon märker väl att hemma hos pappa är grannen E nästan alltid tillgänglig och att här kan hon inte träffa samma kompis varje dag.
Det blir nog bättre när hon inskolas hos sin dagmamma i veckan. Regelbundet är dagmammorna i en lokal och låter barnen leka ihop. Hon har en spirande vänskap med en tjej i gruppen(som går hos en annan dagmamma), de har träffats tidigare (min mormor arbetar som dagmamma). Flickan ska tydligen bo på samma gata som oss *hoppas*
Tycker så synd om J. Min lilla tjej. Vi som letar och letar efter lokala kompisar. Det finns ett par tjejer på gården som försöker få kontakt med J, men J är väldigt blyg mot dem. Det finns en kille hon leker med ibland på en gård en bit härifrån. Och emellanåt leker hon med barn i andra lekparker. Och jag är förstås Alltid med henne (men inte med i leken), då hon är för liten att vara ute själv i ett bostadsområde (eller varsomhelst).
Sedan har vi släktingar, bara några år äldre än henne. En utav dem är J's favorit, dem leker jämt när vi träffas (ganska ofta blir det). Även en kille, ingift släkt, brukar leka tillsammans med J mycket. Och så har jag en hel bunt med kompisar som har barn. Och J gillar dem alla. En utav dem hon pratar mest om (förutom familjen Korv) är M. Tänk, det var hundra år sedan dem träffades (då han bor i en annan stad) ändå minns hon honom. De har pratat i telefon någon gång. Och J brukar fråga lite om honom och jag svarar, så långt jag vet.
Nu Mia, måste vi ses snart igen (tillsammans med barnen)!
Kan inte sova...
Nu känner jag mig lite ledsen och vet inte hur jag ska kunna somna. Inte på andra människor, men å J's vägnar. Det verkar som att det bara kommer en enda person till hennes barnkalas imorgon. Och det är en helt underbar liten kille. Men jag vet inte om det blir lika kul för J och honom om det bara blir två stycken, när det ska vara ett kalas. Då ska man väl vara åtminstonde tre eller fyra, fem? Jag hade inte tänkt ha något avancerat, hon är ju bara fyra. Men lite glasstårta, någon kaka och fiskedamm. Sedan det som barn tycker är roligast: Fri lek. Och kanske lite musik?
Men vi får se. Hur gör man när det blir såhär? Flyttar man fram, eller kör man på ändå?
/Madde
Min mobil är trasig!
Om någon har skrivit sms till min mobil vill jag säga: Jag kan inte läsa det. Min telefon är supertrasig, eller så har den fått virus. För den fungerar inte som den ska. Bilden är bara vit. Ibland går det att ringa från den, om man kan nummret utantill och vet vilken knapp man ringer på. Men ibland går det inte ändå. Kände att det blev ohållbart på en gång (den gick "sönder" i förrgår).
Har köpt en ny som ligger på laddning, en billig jäkel. Men jag har mp3-spelare och kamera, så jag tänkte: Måste jag verkligen ha det på mobilen också? Nej, onödig utgift! Den nya kommer att sättas på imorgon, tror jag. Det beror på när den har laddat klart.
Till Jenny K(orv) och Mia: Om ni svarat via sms, har jag inte kunnat läsa detta, svara här isf. Även om ni inte kan komma, bara så att jag vet! :)
Kram kram
Klia Klia & HundParadiset
Vad ska vi göra idag? Jag vet faktiskt inte. Funderar på att gå ner till mormor och hälsa på. Men jag är inte helt säker på att jag skulle klara det. Min hjärtevän har nämligen rest till HundParadiset och träffat en hundkarl. Det är som J säger: Hon bor i himlen nu, hon och Kim har blivit tillsammans. Dem har redan gift sig och fått barn. Tre stycken! Dem heter Max, Olver och Maria. Dem heter J i efternamn. Allihopa!
Vilka tårar i ögonen jag fick när hon sade så. Förlåt (J's) Jenny att jag tar upp Kimmen......
Bessie - RIP 23/7-09
Vi tyckte mycket om varandra, hon och jag.
Varför blev du så sjuk?
Saknar dig, enormt mycket!
Ny låt?
Skulle kanske kunna bli en låt?
Skämt-o-sido....
Förresten!
Jag kan vara barnvakt om ni behöver det. Jag älskar barn och eftersom att jag ändå har tre stycken, spelar det ingen roll om jag skulle ha fler i några timmar/en dag. Dessutom skulle J uppskatta det enormt, stort som litet barn.
Jag brukar säga att jag kan vara barnvakt om det behövs. Men jag tror inte riktigt att jag blir tagen på allvar, eftersom att jag tycks ha "fullt upp". Men jag är allvarlig, så nu vet ni :)
Over and out!
Växtligheten frodar?
När J kom hem till mig i fredags, åt hon som en liten mygga. Det är inte ofta jag ser henne sådan. Oftast äter hon "lagom" eller jätte mycket. I söndags blev det dock helomvändning, hon vräkte i sig istället. Flera mackor till frukost, frukt frukt frukt, flera portioner lunch, frukt frukt frukt, flera portioner middag, flera mackor till kvällsmat+en massa fil. Och så har det fortsatt(med gröt också förstås), hon verkar vara omättlig!
Sådant här kommer och går i perioder. När barn växer, behöver de enormt mycket bränsle. Alltså gissar jag; att J växer just nu.
Småflickorna har ätit lite mindre än vanligt idag. Men så brukar dem äta ganska mycket, vanligtvis. Jag gissar på; att dem har växt väldigt mycket på senaste tiden och nu tagit en liten växtpaus.
Jag ska fortsätta med mitt förmiddagskaffe. J leker nämligen med sin brandbil och småflickorna sover igen.
En Buss+Tre barn+En Tvillingvagn=Tummen ner
Varför? Jag vet inte. Kanske beror det på att det är sommar och att jag har tusen andra saker att göra eller är jag kanske bara slö? Eller beror det på att jag blir stirrig när jag sitter här, känner mig disorienterad, har noll idéer och istället går härifrån? Förmodligen rör det sig om en blandning av de ovannämnda.
Men, gott folk: Idag, idag!
Idag har jag något att skriva om. Jag har både blivit ledsen och riktigt ordenligt förbannad(inombords).
Finns det någon respekt för andra människor i dagens Sverige? Jag börjar starkt tvivla. I och med att ingen kan hålla upp dörren längre, så som jag gör om någon ska ut samtidigt som mig (t. ex: ut från en trappuppgång eller affär). Eller att människor nu för tiden inte kan lyfta blicken, se på en okänd människa och le (nej det är farligt, då kan man bli påhoppad?). Eller, att ingen kan prata med en ensam, pratig, äldre dam (som är jätte snäll och go). Utan istället ser ner i marken och tar på sig hörlurar när hon försöker få kontakt. Eller att ingen kan släppa förbi personen med en(!) mjölk i matkön. Eller att inte en själ kan resa sig när en äldre, ostadig person behöver sittplats på bussen. Eller, eller, eller...
Det är verkligen tråkigt att Sverige är så kallt, förutom till klimatet, så också till mänsklig kontakt. Jag är själv aningen smittad, har ibland svårt att ta kontakt(inte på ett kallt sätt dock, blir mest varm och vet inte vad jag ska säga). Men så, om man tvingar sig själv, då går det faktiskt (och det försöker jag göra så ofta som möjligt). Det blir faktiskt ett riktigt trevligt resultat. Att vara hövlig är dessutom A och O för mig, det försöker jag alltid vara (även om jag inte alltid just talar). Så som man vill bli bemött ska man bemöta andra. För att kunna vara hövlig mot en person, måste en kontakt skapas. Om så bara för en sekund:
Jo, men gå före du. Tystnad
Varsågod! Tystnad
Ska jag hjälpa dig upp med vagnen? Tystnad
Jag kan hålla upp dörren åt dig! Tystnad
Det kan handla om en enda fras och sedan en handling. Eller bara en handling, samtidigt som man ser på personen (men kanske inte säger något).
Jag åkte buss idag. Det var hemskt!
Först och främst missade jag den första bussen jag skulle med (det var inte bussens fel förstås, hehe). Vi fick då vänta i ungefär tjugo minuter på nästa buss. Som tur var sov småflickorna och J satt o läste Bamse(som vi köpt till bussresan). Alla var dessutom nymatade och vi hade med oss vätska och frukt(och såklart flaskor+"mat" till småflickorna). Mätta barn=glada barn.
Vilket fall. När bussen började närma sig, ställde jag mig precis där man går på med vagnen. Tänkte att, nog finns det någon plats kvar till mig. Och när bussen stannade såg jag till min förtjusning att det gjorde det. Jag började på att gå några centimeter närmre och skulle precis till att börja lyfta upp vagnen (med E i bärsele och J o N i vagnen) när en något äldre mamma trängde sig förbi, helt utan samvete.
Huvudsaken var väl att hon med ett(!) äldre barn, som förmodligen skulle vara lättare att hantera om denne fick vänta, fick åka med i bussen? När hon dessutom kom springandes precis när bussen kom och jag markerande stod där man skulle stå, kollade mot henne artigt och precis skulle till att gå på när dörrarna öppnades (när hon trängde sig förbi). Sedan hade hon dessutom mage att säga(när hon ställt iordning vagnen och råkade se att jag såg förtvivlad ut): Tyvärr, kan jag inte göra något. Tvillingvagnen är för bred för att få plats bredvid min. Vilket den förstås var, det visste jag. Det hade varit gulligt sagt om det inte vore för att det var jag som skulle ha stått där, inte hon! Har folk inte samvete i dagens samhälle? Hemskt taskigt, till och med elakt!
Visst om det bara vore för J. Men jag hade henne OCH två 3-månaders. Människor, säger jag bara... Själviska djur är vad dem är!
Till och med J undrade varför mamman gjorde på det viset. Hon blev aningen chockad, funderade en stund och sade sedan att det var dumt gjort, det är verkligen inte snällt att göra så. Och när hon säger två saker med samma betydelse i en enda mening, då menar hon riktigt allvar.
Jag gick sedan och satte mig på busshållplatsen och blickade hatiskt upp mot bussen (tur att J inte såg blicken). Granskade den när den började starta upp, råkade gå förbi den äldre mamman med blicken. Hon måste ha trott att jag hatade henne, men det var bussar i sig jag hatade...
Vad hände sedan? Jag var förstås fruktansvärt förfärad över hur människor beter sig nu för tiden. Och jag hade en hopplös inställning till att åka och hälsa på min bror (för det var det jag skulle göra). Småflickorna började vakna. Fick känslosvall. Först kokade jag en aning, precis när bussen åkt. Sedan var jag på god väg att börja gråta (överreaktion, javisst), tog på mig solglasögonen (så att inte J skulle se). Det kändes bara så totalt hopplöst att komma med en endaste förbenad buss (det hör till vanligheten att man inte kan komma med för att vagnplatserna är fulla). Funderade ett slag över att gå hem.
Sedan kom envisheten... Jag skulle med en förbaskad, jäkla buss! Tog vagnen på en promenad mot den allra första busshållsplatsen på linjen. Jag visste att jag skulle hinna, det var en halvtimme kvar tills nästa buss skulle komma.
När vi kom fram var det en hel kvart kvar. Tur var väl att småflickorna åter igen somnade under promenaden. Och att J fortfarande hade halva Bamse kvar att läsa.
När bussen kom, frågade en vänlig själ om jag ville ha hjälp upp med vagnen. JA HEMSKT GÄRNA, ville jag svara (iom att E var i bärselet blev det lite krångligare än vanligt). Men jag svarade istället: Jovisst, det skulle vara snällt, om inte bussen sänker sig helt. Men att hon var mamma sedan tidigare märktes väl, hon tog tag i vagnen (fast bussen sänkte sig helt) och fick smidigt upp den på bussen och på plats. Jag tackade noga. Hon log, sade: Jag har varit där själv *paus* måånga gånger. Jag log tillbaka. Vi förstod varandra. Som alla mammor, med barnvagn, på buss.
Efter det lättade hjärtat. Jag blev riktigt glad faktiskt. Och det utav bara en enda god gärning. Tänk om alla människor skulle vara sådana, vad bra allt skulle vara.
Men det varade inte direkt hela bussresan, glädjen alltså. När folk skulle förbi mig (som hade bebis i bärsele) och vagnen (med bebis och barn i) knuffades och gruffades det. De hade ner E's fotstöd säkert tjugo gånger och J's jacka (som hängde på handtaget) omkring tio ggr, ändå stod vagnen inte i vägen (den stod ju på barnvagnsplatsen med uppfällt handtag). Kan ni tänka er att de till och med knuffade till mig när det gick förbi. Hundratals gånger kändes det som. De ursäktade sig varken före eller efter, utan knuffades bara; som själslösa robotar. Jag hade ju för F*N ett barn på magen! Hur förblindad får man bli? Det borde nästan vara olagligt att vara så ovarsam! Jag stod inte heller ivägen, stod vid vagnen (gick in brevid när folk skulle på bussen). Jag var faktiskt tvungen att vara nära vagnen, mina barn var ju däri! Men, mot alla odds; stod jag där och log, försökte se trevlig ut. Dels så att J skulle se att man ska vara snäll, även om andra inte är lika snälla. Och dels för att jag inte orkade ha en taskig inställning. Blir det bättre över att jag muttrar och kastar onda ögon på folk? Nej det hindrar inte nästa resenär, som går på vid nästa hållplats, att göra samma sak. Då är det bättre att försöka se trevlig ut, så att folk vill vara trevliga tillbaka.
Men ödmjukheten var låg. Det var till och med ett par killar med stor gitarr+fodral som ställde sig brevid mig och började trängas rejält (när jag hade bärsele, med bebis i, på magen). Jag fick flytta mig upp i trappen, en bra bit från vagnen(med mina två andra barn i). Men då kände jag att det var nog. Blickade åt J's håll, hon kollade inte på mig. Kastade ett ont öga på killarna. Eller ja, ont var det kanske inte, mer klagande. Om jag läst min blick hade den sagt: Varför bryr ni er inte? Varför är ni så kalla? Robotar! Schas! De kunde förmodligen inte läsa tankar, for real, men de flyttade sig iaf en aning. Tillräckligt för mig att få plats vid vagnen igen, utan att de stod på mig.
Resan fortsatte så, under hela vägen. Men för att inte vara en riktig pessimist, måste jag erkänna. Ju längre vi åkte, ju mer förödmjukad jag blev av alla taktlösa människor, ju mer jag försökte att hålla skenet uppe; ju fler tröstande leenden fick jag från andra människor: mammor... Tack till er alla! Ett leende gör ens dag(ju fler desto bättre), även om det "bara" är ett tröstande och förstående sådant.
Jag försökte även hjälpa andra mammor att få plats (t. ex: ge tips om att fälla ihop vagnen för att få med den) när vagnplatserna var fulla.
Tillslut kom jag fram till min bror. Blev mött utav honom i närheten av bussen, tog en sväng i affären. När vi kom hem till honom, hjälpte han mig först med att få upp flickorna till mamma (hon var också där och hälsade på), sedan att få upp den otympliga vagnen. När vi kom in fick alla flickorna (sin sorts) mat. Sedan var det min tur att äta. Jag ventilerade lite över vad som hänt. Någon timma senare fikade vi; jag, J, Krille och mamma. All kvalitetstid gjorde att den dåliga delen av dagen långsamt glömdes bort. Ungefär som en nött gammal sko, långt in i garderoben.
Framåt sen eftermiddag hämtade Jonas oss med bilen. Min ängel... Min vackra, fina, underbart snälla ängel! Du är guld värd! Om jag löste in dig på en pantbank, skulle jag få alla pengar i världen (sedan skulle de få skriva en check på resten). *Hihi*
Det tog ett tag att skriva detta inlägg och förmodligen är fomalian ganska kass. Men det finns ingen tid till att rätta till det värsta, för nu ska jag sova och drömma; om körkort...
Det är långt bort, men ändå nära,
jag ska nu faktiskt, börja lära.
Med en bok i handen, teorin göra
och med Jonas, börja övningsköra!
Körkortet tas först om något år,
tills dess: korsa era fingrar och tår!
Lite tur kan behövas för att lyckas,
även om jag ganska smart kan tyckas.
Det är aldeles dumt att känna sig mallig,
dessutom kan folk då önska en skallig.
Så hjälp mig nu att ordentligt hoppas,
att jag aldrig av en polis kommer stoppas.
Det skulle verkligen vara pinsamt under uppkörning,
då skulle mitt körkort inte längre vara i görning.
Snipp, snapp, snopp.
Så sa det i huvudet STOPP!
En rolig kommentar
"wiiiiiiiieeeeeeeenerbrööööööööööd, choooklad, chips å dip, daim, kexchoklaaad, damsugare, bullar, småkakor, lakrits, surisaaaaaaaaaaaaar!!!"
Jag blir faktiskt inte sugen av att höra: wiiiiiiiieeeeeeeenerbrööööööööööd, choooklad, daim, kexchoklaaad, damsugare, bullar, småkakor, lakrits, surisaaaaaaaaaaaaar.
Däremot blev jag sugen på chips å dip, som stod som trea i kommentaren. Alltså lyckades du med det hela, DU FICK MIG SUGEN..! Haha!
MEN, jag tänker ändå inte gå och köpa något (sådeså!). Det är faktiskt inte lördag idag :)
Imorgon är det dock fredag och då är det helt okej, för då ska vi ha fredagsmys.
Tack föra alla "förslag" du gav mig, nu vet jag vad jag ska köpa imorgon; Chips å dip. MOHAHA!
Förresten, vem var det nu som skrev kommentaren? Någon skojfrisk gissar jag ;)
Tack och hej /En russinätande tjej
Klimatsmart
Bilden tagen av mig, i Småland. Där är dem klimatsmarta!
Den är även photoshopad, som ni såklart ser.
Till dig älskling!
Denna har jag gjort till dig, älskling!
© Madd1sh - mitt foto, mitt photoshopande!
Envisa flickor!
De ville inte sova, fastän de var så trötta att de nästan svimmade. De buffade o knuffade, kliade sig i ögonen, grymtade, gnällde när de höll på att somna, började gråta när de verkligen höll på att somna. Sedan somnade en, då knuffades den andre så att båda var vakna igen (och vice verca). De rullade över på mage, blickade ut över vardagsrummet (båda två). Huvudet var tyngre än vanligt, sömnen nära. Men de ville inte sova, de ville vara vakna och undersöka världen.
Lade sedan in dem i sovrummet, i spjälsängen. Buffandet o knuffandet, kliandet i ögonen, grymtandet, gnällandet och gråtandet fortsatte. Speldosan spelade. Jag strök över deras pannor och näsryggar, pratade och sjung lite. N somnade efter en stund, blev inte väckt av syrran trots att hon krånglade och gnällde, nästan somnade och började gråta. Tillslut, efter många om och men (på bebisspråk) somnade E med. Sedan ryckte hon till efter några sekunder, spärrade upp ögonen, blickade ut över rummet, såg mig, somnade igen.
Jag kände mig lite maktlös/frustrerad emellanåt, när de var riktigt ledsna och inget hjälpte. Sedan började mamma-hjärtat värka, jag såg deras stackars trötta ögon. Deras trötta, blanka, envisa ögon. De blinkade långsamt, ögonen föll igen, spärrades upp och stängdes sakta igen. Filtar, nallar, allt som fanns nära borrade de in ansiktet i och nästan svimmade av närheten av något mjukt. En hand runt mammas finger, och sömnen var nära. Men sedan kom envisheten, om och om igen.
Men nu, sover de vilket fall. De små, söta, trötta flickorna.
Detta är kärlek. Att få vara mamma. Att få trösta och söva. Att få ta hand om. Bry sig om. Att leva. Tillsammans...
Dagens Nyheter!
N har börjat prata mer (igen)!
J kommer på fredag!
/Madde
Mums?
Förstår inte vad det är, känner mig sugen hela tiden! Tänker på gottiga saker halva dagarna. Eller ja, det känns som det iaf...
Skrivkramp?
N kan vända sig åt båda hållen nu, det kanske jag redan sagt? Till en början blev hon jätte nöjd med sig själv. Nu har hon dock höjt ribban och vill kunna ta sig fram (crawla/krypa). Vilket förstås resulterar i att hon blir ledsen och arg, eftersom att det inte går (ännu). I och med hennes höga koncentration på denna front, är hon inte riktigt lika social som vanligt. Man får passa på när hon själv är intresserad utav att prata. Händerna använder hon flitigt, men inte lika skickligt som syrran (ännu).
E tittar på sin syster när hon vänder sig, försöker härma. Men det går inte riktigt (ännu). När hon misslyckats allt för många gånger ger hon upp och nöjer sig med att ligga o prata istället, eller bryta ut i skönsång. Hon älskar att sjunga, speciellt om jag sjunger med henne (eller om vi har musik på, så att hon kan "sjunga med"). När hon känner sig sysslolös, tar hon upp händerna i luften och granskar dem noga. Ibland smakar hon lite på dem, ser aningen fundersam ut (ahaa, är det så dem "ser ut"?).
J är en riktigt rolig liten filur. Hon är glad och skojfrisk, även pratsam förstås (brås på mor sin, hihi). När hon är hemma har man alltid att göra. Hon vill prata, leka, rita, ringa någon nära person, spela memory, gulla med bebisarna, gå ut och leka, gå ut och cykla, ta en promenad, gå o handla osv. Hon är lite som jag, rastlös. Men det kan gå bra att se på film också ibland, speciellt om det är dåligt väder. För då har hon oftast inte lust med någonting (förutom att gå ut och hoppa i vattenpölarna, förstås).
Glömde säga, ang E och N. Även om de inte ännu kan "ta sig fram", rör de sig mirakulöst av täcket (gång på gång). Jag kanske sitter någon meter ifrån och helt plötsligt är en eller båda utanför täcket och jollrar glatt. Täcket ligger på golvet, för dem som undrar. Och det är ett dubbelvikt vuxentäcke, alltså ganska mycket plats att röra sig på för små bebisar (som inte ska kunna ta sig någonstans). N rullar av, tror jag bestämt. E använder ena foten, när hon ligger på rygg, och skjuter sig fram i halvcirklar. Jag får helt enkelt börja lägga två täcken på golvet, antar jag (på varandra, så att det är lika mjukt som nu fast större).
Nu ska jag göra iordning mig, småflickorna och skötväskan. Sedan ska jag knalla ner till min mormor!
Tack och hej!
Du och jag!
Det är helt otroligt vad man kan känna för en annan människa. Du och jag, Jonas!
One day
you will say
that you are gay..
Haha, skojja bara (som vanligt, älskling)!
Too be true, I can say
I never looked at you that way
What I saw, was a boy
that was treated like a toy
In my eyes, you were kind
you'd never left anyone behind
When you saw that I was sad
you said funny things to make me glad
You were a bit shy
but it was ok, cause so was I
We never really talked
in silence we just walked
Years passed
relationships crashed
We were both single
and started to mingle
Our friendship grew stronger
our conversations got deeper and longer
But we didn't quite see
what could become of "you and me"
Then I started to feel
feelings that seemed very real
And so did you
it all felt to good to be true
It was no game
we were just the same
Only different
because of the love we sent
You and me
were about to be "we"
I was a bit scared
but I'm really glad that I dared
Cause now we are together
And so it will be, for ever and ever
Vet inte om engelskan är helt tipp-topp, men det är ändå inte det som är meningen. Det är några kärleksrader till min kära karl. Huvudsaken är att han förstår! :)
Metallica!
På tal om musik, som jag aldrig brukar tala om...
Metallica, behöver jag säga mer? Mina "fränder" sedan barnsben! De har en låt för varje tillfälle :)
Cause if I got you; I don't need money, I don't need cars..
Jag brukar i regel inte lyssna på "radiomusik". Det är klart att det kan hända, men... With you är en utav de bästa radiolåtarna jag hört på länge. Den har ett skönt "flow".
Jag är inte den typen som brukar delge människor låtar, som bara är såÅåÅåå bra (haha) men idag får det bli så. Den är absolut värd att lyssna på, oavsett musikstil. Min är lite blandad, men jag lyssnar mycket mer på musik åt metal-hållet. Håller inte så stor reda på vad alla grupper/sångare heter (de jag lyssnar på). Jag bryr mig mer om ljudet, orden, budskapet. Så förvänta er ingen "Min musik"-lista ;)
Idag har jag:
TVÄTTAT x4
BAKAT
DISKAT
LÄST för småflickorna
LEKT med småflickorna
UPPMUNTRAT småflickorna att vända sig
SJUNGIT för småflickorna, de försöker också
PRATAT massor med småflickorna
PRATAT med mamma, i vanlig ordning
Nu ska jag hänga tvätt och sedan vänta på att småflickorna vaknar igen.
Kaffe
Igår var Mia här och vi drack upp det sista snabbkaffet. Jag tänkte fråga Jonas om han kunde köpa med nytt när han åkte hem från jobbet (så att det fanns hemma till idag). Men... Jag glömde fråga! Jag kom inte på det senare heller.
När jag vaknade i morse satte jag på vattenkokaren i vanlig ordning, samtidigt som jag fixade iordning flickornas mat. Men, det fanns såklart inget snabbkaffe! Sneglade mot kaffebryggaren men såg att kannan inte stod där, utan på diskbänken. Smutsig! *morr* Hann inte diska den iom att flickorna skulle ha sitt morgonmål.
Inget kaffe till frukosten. Det kändes konstigt men ingen huvudvärk infann sig, trodde jag.. Ett par timmar senare kom den krypandes och krävde sitt koffein (dessutom började jag bli trött). Men hann inte göra kaffe just då. Jag var fullt upptagen med att underhålla flickorna med läsning och sång, dessutom höll jag på att tvätta.
Visserligen tvättar jag fortfarande, men sådant sköter sig självt tills det är dags att hänga. Flickorna sover, och jag? Jo jag dricker mitt efterlängtade kaffe...
Min Mia!
Slänger in en bild på oss som är AP-gammal (2002-2003?). FÖRLÅT mig Mia!
Hinner inte skriva mer! Hej hopp!
Adressändring: Garderoben!
Jonas lagade kycklingburgare med bröd medan jag fixade med datorn, tur det för man blir ganska hungrig utav att pilla med småsaker. Skönt att äntligen fått ut datorn från vardagsrummet, den låter så förbannat (hightower = miljarders fläktar).
Sitter och ska kika lite bloggar nu. Sedan diska flaskorna, koka vatten och plocka undan lite (kanske tvätta en maskin?).
Hej hopp!
Nu flyttar datorn!
Nu när allt är färdigt, ska datorn slängas in där. På ett datorbord som stått färdigt, och väntat på en dator i ett par månader (segt folk bor det här!). Ska bara köra en runda med dammsugaren.
Hejdå! Skrivs nästa gång från garderoben!
Dagens Bild i NA, det är jag det!
Jag vet att NA nu får använda bilden lite hur de vill (eftersom att jag har skickat in den), och även om jag inte riktigt gillar det är jag ändå glad över att den publicerats. Jag har publicerats! Inte något att hurra över iom att det bara var dagens bild i NA. Men jag har bara publicerats i Egnahemsägarnas tidning tidigare, så detta är ett stort kliv upp :)
Fräknar ökar risken för cancer
Nu måste jag alltså börja hålla mig inomhus utav ytterligare en anledning än just solen? Cancer får man utav allt nu för tiden. Och jag påstår definitivt inte att det inte är sant. Men hur många, i Sverige, är det egentligen som får de olika cancersjukdommar som det skrivs om? Och handlar det oftast om vilket levnadssätt man har eller bär man helt enkelt på en trasig gen, som bara väntar på att på aktiveras?
Det är just här struntpratet kommer in när det gäller Aftonbladet. De skriver att 48 000 personer i världen får malignt melanom, en slags hudcancer, varje år. Jag personligen, tycker att det är en avsevärt liten siffra jämfört med hur stor världsbefolkningen är. Dessutom är inte sjukdommar jämt fördelat över alla länder i världen. Vem vet hur liten/stor siffran är i just Sverige? Hur många får malignt melanom per år, i Sverige? Det är vad jag skulle vilja veta!
Så AFTONBLADET, var så goda att skriva en artikel om de svenska siffrorna. Då skulle ni göra många Svenskar glada och framstå som en aningen seriösare tidning (som inte försöker skrämma slag på befolkningen)...
Utmattade små bebisar
N ligger utslagen på täcket på golvet, efter mycket slit att vända sig och lyfta huvudet. Hon sover nog ett bra tag till.
E kunde inte riktigt somna brevid N trots att hon var helt galet trött efter att ha försökt vända sig, men så fort hon fick läggas i sängen var det som att släcka en lampa. Hon sover nog minst lika länge!
De sover mycket nu, på dagarna alltså (på nätterna sover de nästan alltid). Dels beror det nog på att de utvecklas otroligt mycket just nu, dels på att de växer i en hiskelig fart. Mina små bebisar, blir bara större och större. Snart är de som syrran, men då är syrran också större och har sommarlov till andra klass.
Det är läskigt att tänka på det sättet.. Tänk, "snart" börjar J lekis! Hon är en stor tjej, min lilla storasyster...
Man måste försöka ta vara på tiden så gott det går, den går snabbt förbi. Men det kan vara svårt, man kommer på sig själv med att blicka framåt: Snart kan hon vända sig, senare kan hon sitta och krypa. Istället för: Vilken mäktig känsla att få ta hand om denna hjälplösa lilla bebis...
Att handla kläder till barn
Vanligtvis brukar jag beställa åt J på H&M eller Ellos och de har superfina kläder. Dock har jag tröttnat en aning på att de är så enformiga, allt ser likadant ut. Därför har jag börjat komplettera med kläder från Linus&Lotta, de har både söta och coola kläder. J velar mellan söt och tuff, varför jag hänger på det. Det är hon som är hon, hon ska trivas i det hon har på sig. Visst, hon är aldrig med och beställer (tycker hon är för liten för det) men jag följer hennes smak. Ibland är vi på stan och köper, då är hon med och väljer en aning.
Jag har också velat mellan söt och "cool" hela livet, aldrig riktigt rotat mig. Ibland är jag osminkad med somrig klänning på, ibland har jag hittat något som faller inom ramarna för "mode", ibland vill jag bara vara svart och lyssna på metallica. Jag är sådan, det är Jag. Jag försöker aldrig vara någon annan, istället har på mig det jag känner för. Man måste inte ha en stil, man behöver bara vara sig själv.
Och det är vad jag vill uppmuntra hos J. Hon är lite prinsessig av sig emellanåt och nu har lila blivit hennes nya rosa (hon älskade rosa förut, nu gillar hon det "bara"). Men vissa dagar vill hon bara känna sig tuff och plockar fram något svart ur garderoben, kanske med något guldfärgat till. Smycken vill hon ha vissa dagar (ibland äkta, ibland pärlade) och andra dagar inte. Vissa dagar får hon välja fritt vad hon ska ha på sig, andra dagar väljer jag ett eller flera alternativ åt henne. Detta för att jag tycker att hon är för ung för att ansvara för det helt själv, men även för att hon ska vara van att mamma också väljer (så att det inte blir baddräkt på dop, eller annat tokigt *hihi*).
Fick hem en påse från Linus&Lotta idag, med en bunt coola kläder i åt J. Söta har hon så många redan. Hon växer mycket nu, så kläder är ett ofta återkommande inköp (till de andra barnen med förstås). Synd bara att kläderna inte hann komma innan födelsedagen, jag försöker att ge så lite som möjligt utanför speciella dagar(så att hon förstår att pengar inte växer på träd). Det får bli som så att hon får dem när hon kommer hem, jag säger att dem inte hann komma till hennes födelsedag men att dem är födelsedagspresenter. Måste tillägga att det självklart blir så att hon får saker även när speciella dagar inte infinner sig, men jag försöker att se till att det inte händer allt för ofta och jag förklarar alltid varför.
Nu ska jag diska nappflaskorna och hoppa i säng! Tack-o-hej!
På golvet...
/Madde
Glömde berätta världsnyheten!
De är väldigt synkroniserade i sin utveckling, mina underbara små bebisflickor. Roligt att se hur tvillingar faktiskt följer varandra med det mesta.
Igår läste ...
Igår läste jag http://mammamelissa.blogg.se/
Till Dig Melissa: Jag kan förstå de känslor som surrade runt i ditt huvud under förlossningen. Men längre än så kan jag inte förstå, inte på riktigt. Bara tänka mig. Och när jag tänker mig, hur det måste kännas att förlora sina barn, smärtar det i mig med sådan kraft att jag börjar gråta. Dels för att det är det sista en förälder ska behöva gå igenom, jag känner med dig. Dels för att det var just vad som var på väg att hända mig. Men det hände inte.
På Lucia förra året, hade jag varit ute och åkt pulka med min (då) 3 åring. Jag såg aningen höggravid ut, då jag gått 23 v och 4 dagar med tvillingar i magen. Men jag kände mig lätt som en fjäder. Jag hade inga svårigheter att röra mig. Jag mådde bra, hade endast haft ett fåtal sjukskrivningar från skolan och då pga förkylningar. Bar böcker varje dag, inga problem. Tyckte jag..
Kvällen/natten 13-14 december fick vi åka och lämna lillflickan hos sin mormor. Jag hade etablerade värkar. Skakade i hela kroppen utav smärta och försökte hålla mig lugn, men tänkte: "Nu är det kört, nu förlorar vi dem". Ångrade mina tankar och tänkte sedan: "Nej! Vi förlorar dem inte. VI FÖRLORAR DEM INTE! De SKA stanna hos oss! De måste stanna, de måsta stanna..." Vi kom in till USÖ, upp till förlossningen. Undersökningar, dropp(värkstoppande), läkare, barnmorskor, mer dropp, mer undersökningar, "hysteriska" doktorer, samtal till Uppsala (bor i Örebro), tal om ambulanshelikopter, helikoptern upptagen, läkare än mer "hysteriska", ringer snabbt efter ambulans, körs till Uppsala, mannen får komma efter i egen bil, ensam i ambulansen med en BM som är under utbildning (helt underbar tjej), rädd, ensam, ensam, ensam...
Ensam i en stad jag aldrig förr besökt. Ensam på ett sjukhus där jag kanske kommer att föda mina barn, döda eller levande. Tankarna snurrar, jag spyr om och om igen. Sådant här ska inte hända! Får mer dropp, bricanyl denna gång. Tål inte droppet, värkarna tilltar, jag spyr hysteriskt och darrar som ett asplöv (förbannade dropp). Mannen kommer, trygghet innfinner sig i kaoset. Kaoset fortsätter i ytterligare några dagar, men barnen stannade tillslut kvar. Jag vet inte hur det gick till, hur läkarna lyckades, men de stannade kvar!
Efter det var det sjukhusvistelse i 2 veckor, någon veckas persmission och sedan åter på sjukhuset i 4 veckor. När jag väl fick komma hem för att stanna, hade jag lärt mig att uppskatta små saker igen. Sådant man glömmer att vara tacksam för. Utöver att jag var oändligt tacksam över att få träffa min treåring mer igen och att barnen fortfarande låg i sin naturliga kuvös(magen), som läkarna kallade det, kände jag mig till och med tacksam över att få kissa på vår toalett. Se mig själv i vår spegel. Sova i våran säng! Sjukhuset var en vistelse av både lärdom och förnedring. Många barnmorskor visste inte hur de skulle behandla mig, de kunde till och med vara elaka (men jag gav dem inte vatten på kvarnen utan var trevlig tillbaka).
Jag kommer aldrig att önska mig tillbaka till den tiden, aldrig mer vill jag behöva uppleva alla de där känslorna ( i verkligheten). Men jag kommer alltid att vara tacksam över att det gick så pass bra ändå (jag blev till och med igångsatt i slutänden). Jag kommer alltid att minnas den tiden, med både glädje och sorg.
Jag vill tacka dig Mellissa, för att du vågar dela med dig av dina upplevelser. Du fick mig att äntligen se tillbaka, känna alla känslor igen, och en gång för alla: bearbeta dem. Jag har alltid tänkt: varför ska jag älta det gamla när flickorna finns här framför mig? Levande och friska!
Men nu när jag läste din bogg, märkte jag att jag behövde känna alla de känslor jag hade då. Försöka förstå dem och bearbeta dem. Jag var så rädd på sjukhuset. Så fasligt rädd. Räddare än vad jag var för spöken som litet barn (mamma fick undersöka alla vrår innan sänggående). Räddare än jag någonsin varit i hela mitt liv. Självklart! Jag var ju på väg att förlora mina barn.
Men just då, på sjukhuset, såg vi till möjligheterna, låtsades inte om rädslan trots att den var störst. När läkarna ville prata om risker, ville vi prata om chanser till överlevnad. Och när vi pratade med våra närstående, pratade vi bara om chanserna. Trots att riskerna var desto större. Vi ville inte se till dem, inte då, inte senare. Men nu, när jag tänker tillbaka, förstår jag hur hemskt det egentligen var. Hur liten chans det fanns för våra barn att överleva, om de kommit ut. Hur starka vi egentligen var, när vi kände oss som svagast. Vi grät, mest jag förstås(jag är ju mamman).. Vi försökte skratta.. Men det gjorde ont i mig när jag skrattade.
Det blev inte bättre utav att min stora tjej, som jag fram tills dess mer eller mindre levt för(och fortfarande gjorde), var många mil från oss. Avståndet skar i hjärtat på mig. Jag ville bara ha henne nära, min levande flicka. Hon som jag visste var frisk. Jag ville se på henne, ta på henne. Försäkra mig om att hon fortfarande var min. Men det gick inte, hon var inte där. Jag pratade med henne i telefon emellanåt, men det gjorde väldigt ont i mig varje gång. Saknaden var så enorm! Väl på USÖ igen, kunde hon iaf hälsa på. Och det var en trygghet som gav mig väldig styrka.
Att tänka på allt detta, känna smärtan, förstå känslorna, bearbeta dem, känns både tufft och nyttigt. Men det behövs, för att cirkeln ska slutas. Det fungerar inte att låtsas om att något aldrig hänt. Jag antar att distansen hjälper en del, nu vet vi säkert att de faktiskt stannade kvar i magen full tid och att allt hittils gått hur fint som helst. Nu är jag inte lika rädd längre. Nu ska jag alltid se tillbaka på tiden vi hade på skjukhuset, och tillåta mig att känna, det som jag inte orkade känna då. Mina underbara barn, alla tre, är jag evigt tacksam över att ha fått till låns (för dem är ju inte Mina, de är sina egna)..
Nu kanske ni tror att jag går runt och är deppig hela dagarna, men så är det inte. Jag känner mig frisk, glad och lyckligt lottad den mesta tiden. Men precis som alla andra, har jag dåliga upplevelser bakom mig. Dem behöver läka, i sin takt. Inget konstigt med det. Den som skulle påstå det har förmodligen egna känslor som bubblar under ytan, och vägrar släppa fram dem.
Jag orkar absolut inte korrekturläsa detta inlägg. Om du känner dig petig idag, får du väl rätta mig.
/Madde
J's kalas!
Nu har hon åkt till pappa och Jenny (dem och deras lilla nyföding var också med på fikat). Och om jag inte gissar helt fel så somnade hon i bilen på väg hem, annat vore konstigt!
Ska försöka ha ett litet barnkalas för henne nästa gång hon kommer också. I och med att jag i förväg inte riktigt vet när det blir, kommer inbjudningar per telefon :)
Nu orkar/hinner jag inte skriva mer. Måste röja upp här, det som Jonas inte redan gjort. Kanske skriver senare?
Hej och hå!
Bloglovin
Koden till bloglovin som visar att bloggen är min :)
J 4 år!
Hurra hurra,
idag är det min födelsedá!
Jag ska ha kalas
och dricka saft i glas.
Bjuda på fika
lovar att alla får lika.
Tårta ska vi ha
och sjunga *tralala*
Få presenter många
några korta o andra långa.
De ska slitas upp med fart
får se om jag får en gocart?
Tredje juli (2005) är länge sedan
tänk, jag är fyra år redan!
Är stora tjejen nu,
kan tillomed "skriva" ju.
Nehe, jaha,
nu är det bra.
Ut i värmen
och getingsvärmen.
Ha det bra
för det ska já
Gjort om sidan igen!
Jag var otroligt trött när jag vaknade imorse. Inte helt konstigt eftersom att jag somnade i soffan igår kväll. Blev väckt utav Jonas imorse, vid 5 (om jag minns rätt) och förflyttad in till sovrummet. Sedan väckte J mig vid åtta, skönt att hon inte vaknade tidigare iaf. Och ett par kaffe senare är jag som en helt ny människa!
Senare idag ska vi iväg till min pappa, dels för att hälsa på och dels för att fira J som fyller 4 år imorgon. Tänk, min stora tjej blir fyra år! Det går inte att beskriva med ord hur snabbt tiden går, det är helt otroligt...
Nu ska jag snart bada J, blötdjuret. Hon var så trött igår eftermiddag/kväll så vi bestämde att hon fick lov att bada nu på förmiddagen istället. Vi får se hur det går med hennes nagellack. Jag kan inte annat än gissa att det kommer gå bort en del och hon kommer bli besviken. Försöker förklara att man kan måla om igen, med samma färg. Men hon vill inte ha samma färg, heller inte någon annan färg. Hon vill bara ha det nagellacket som sitter på (Tok-Fia). Barn och deras idéer *hihi*
Nej, nu smälter jag bort snart! Skriver mer en annan gång /Madde
Flämt!
Det är otroligt varmt! Skönt för mig, men jobbigt för barnen. Vi kan knappt gå utanför dörren. Ska försöka mig på en skuggig, lugn promenad sen. Bara så att de kommer ut och får lite luft.
Jag var ute med J en stund igår, vi kastade boll (jätte lugnt) i skuggan. Hon fick förmodligen solsting. Trots skugga, mycket vatten i kroppen, sega lekar osv. Så idag tänker jag INTE gå ut och leka på dagen, isf framåt kvällen en liten stund.
Nu ska J få pärla lite och småflickorna börjar vakna till så de ska få i sig lite mat
/Madde.
