Att leva tillsammans

Det är frågan!

Att fotografera är ett utav mina största intressen och jag skulle ljuga om jag skulle säga att jag är dålig på det. Måste tillägga att jag förde, inte över huvudtaget, kan mäta mig med riktiga fotografer. Dels har jag definitivt inte tillräckligt mycket kunskap, dels har jag bara en liten digitalkamera som inte "pallar trycket". Visserligen är den inte så gammal, men digitalkameror främjar inte direkt utvecklingen. Efter ett tag står man ganska stilla och kommer inte längre än vad kameran räcker. Visst blir det säkert så med en systemkamera också, tillslut. Men just nu känner jag bara: JAG VILL HA EN RIKTIG KAMERA!

Men jag är ju en sådan där typiskt ekonomisk tjej. Har vi ekonomi att köpa en systemkamera? Finns det inte viktigare saker att lägga pengarna på?
Visst skulle vi klara det om vi tog på avbetalning, även med högre summa per månad. MEN! Kan man inte köpa något annat för dem pengarna?

Men, så vill jag kanske utbilda mig inom ämnet senare. Bli fotograf på riktigt (i papprena alltså). Och då behöver jag ha en systemkamera och helst även lite förkunskaper.

Balansgången är svår...

Jag har blivit utmanad av Amanda

Jag brukar oftast inte ställa upp på sådana här utmaningar, men okej då :)


Reglerna lyder följande:
Kopiera detta till din blogg, utmana 5 personer och berätta det för dem.
Varje svar måste börja med första bokstaven i ditt namn!
Alla svar måste vara riktiga.
Om personen som utmanade dig har samma bokstav som du får du inte ge samma svar som han/hon gjort.
Du får heller inte skriva samma svar två gånger eller skriva ditt eget namn som svar (förutom på fråga 1)


LYCKA TILL!

1. Vad heter du? Madelene
2. Ett ord på fyra bokstäver: Mysa
3. Flicknamn: Maria
4. Pojknamn: Mattias
5. Yrke: Marinbiolog
6. Färg: Mörkblå
7. Klädesplagg: Morgonrock
8. Mat: Mos
9. Sak i badrummet: Matta
10. Plats/stad: Marieberg
11. En orsak att vara sen: Morgon-seg
12. Något man skriker: MAAADDEEEE!
13. Film: Men in black
14. Något man dricker? Mormors saft
15. Band: Metallica
16. Djur: Marsvin
17. Gatunamn: Manillagatan
18. Bil: Mercedes
19. Sång: "Mormors lilla kråka"
20. Hobby: Måla, måla, måla!




Jag utmanar:

Mia

Jenny

Korvas

Sabina

Cawoline

Hela morgonen har vi badat här känns det som!

Först hoppade jag i och sköljde av mig lite lätt, sedan kom N i och skulle bada med mig. När hon var färdig tog Jonas henne och smörjde in henne medan jag fixade med hårinpackning. Under tiden som den verkade satt jag och badade med E, när hon var färdig tog Jonas hand om henne och jag duschade det sista.

Nu är det Jonas tur...

Det tar aldrig slut på baderierna här!

Hej hopp

nb , m   m nj         kj                              t6mn gvb0.-, ,m         i  uu 


Madde: Hon var så intresserad när jag skulle öppna ett skoldokument, så jag tyckte att det var bättre att hon skrev av sig lite här istället för i mitt skolarbete. Sagt och gjort. (För dem som inte förstod det, så var detta lite på skämt, även om det var hon som skrev. Klart att hon inte ska bli "bloggerska") /Madde

Ett program om för tidigt födda barn.

Jag visste inte om att det gick. Jag hade glömt att stänga av TVn efter bolibompa och många timmar senare(när Julia sov) hörde jag konstiga ljud från vardagsrummet. Jag gick dit och såg att TVn var på; Ljuden kom från olika livsräddande maskiner som sitter runt om en kuvös.

Jag satte mig ner på en gång och började titta utan att tänka mig för.

Helt plötsligt kände jag att jag (i tanken) var på sjukhuset igen. Den hemska resa vi gick igenom i vintras spelades upp för mitt inre. Värkarna, paniken, tystnaden, lukterna, andningen, de olika droppen, kramperna, medicinerna, läkarna, de glada barnmorskorna, de sura barnmorskorna, alla olika salar, ambulansen, utsikten från avdelningen i Uppsala, maten, Lisas målningar, neonatala avd(som vi fick se "ifall att"), alla miljoner ultraljud, information vecka för vecka (utsikterna för barnen om dem skulle komma), den skeva verklighetsuppfattningen, avståndet hem, smärtan, rädslan, h-vetes resan hem till vårat sjukhus, de nya värkarna, tabletter, diverse besked.

Sedan frångick tanken verkligheten och tvillingarna föddes, för tidigt (som de var på väg att göra). Jag såg sedan upp på tv:n igen. Så små de skulle ha varit.. Hade dem klarat sig? Tveklöst gissar jag, med facit i hand, åtminstone om dem hade födits samma vecka som jag kördes till Uppsala.

Men jag trodde det då, vi trodde det! Att dem skulle överleva den tidiga förlossningen. Eller vi hoppades, att dem skulle överleva. Jag kände att så länge en tro på flickornas förmåga fanns, skulle dem överleva. Men jag trodde inte att dem skulle klara sig utan men. Eller trodde och trodde, jag hade den inställningen. För att vara så förberedd som man kan vara när något händer ens kära små barn. Men att dem skulle kunna dö, det fanns inte. För om jag för en sekund tänkte på det, började jag genast tänka på hur det skulle kännas om bara en (eller ingen) skulle överleva, och jag klarade inte utav att känna dessa känslor just då. Jag behövde vara stark, för deras skull. De skulle leva!


Och det gjorde dem, de klarade sig. De föddes inte för tidigt. Istället fick läkaren sätta igång mig, när dem i v 38 fortfarande låg i min varma mage.

Ändå kan jag inte låta bli att tänka tillbaka på de 6 veckor som vi tillbringade på sjukhuset och fyllas utav alla de känslor jag kände då, men även utav tacksamhet.

Tacksamhet till alla läkare som gjorde detta möjligt. Tacksamhet för att de otroligt kvicka läkarna finns och för att dem har sådan positiv inställning (gentemot patienterna).

Tack för att ni räddade våra barns liv.. TACK!

Alla mina tre små flickor har sovit oroligt den senaste tiden. Men mestadels J och E.

J har haft mardrömmar och skrikit rakt ut. Jag har då gått in till henne, strykt henne försiktigt över håret och sagt att det bara var en dröm. Hon har då genast slappnat av och snarkat vidare.

E har mest troligt haft ont i tänderna. Dessutom gillas inte avsaknad utav napp på natten. Visserligen kan hon (och N) stoppa in nappen själv. Men om jag skulle vänta tills hon själv hittat den (i mörkret, med rösten på högsta nivå) skulle förmodligen också N vakna. Bortsett från E's napp-ha-begär mitt i natten på senaste tiden, har dem sovit nätterna igenom sedan dem var en månad eller två. Och så vill vi helst att det ska fortsätta (sömn är A och O), men vi bör nog inte hoppas för mycket :)

Att N vaknar emellanåt beror nog mest på att E ibland buffar till henne när hon vaknar och vill ha nappen. För övrigt sover hon lika tungt som far sin!


Förresten! Idag trodde jag nästan att jag hade en fjärde flicka. Men det var bara Jonas som ätit glass med chokladsås.. Man skulle kunnat likna honom vid en chick tjej från nittiotalet, med brun läpp-penna. *asg*
Han visste om det själv, och han tyckte att det var riktigt smarrigt! Jag tyckte också att det var gott (och mycket roligt).

/Madde

Jo visst, så låter min hals. Men jag känner mig inte alls dålig längre. Jag är pigg i kropp och själ. Känner mig frisk som en nötkärna. Frågan är om man får gå iväg till skolan när man är så här i halsen? Det hoppas jag, för nu har jag inte tid att vara hemma mer. Jag går bara 5-6 v till.

Idag har jag och J gjort små figurer med: piprensare(kropp), små bollar(huvuden) och rörliga ögon. Efter det målade J 3 teckningar med gamla kladdkritor, som inte längre var kladdiga. Hon kunde lika gärna ritat med de vanliga kritorna. Men för henne dög det bra bara att dem hette så, det var dubbelt så roligt som vanligt. Hon orkade till och med att rita färdigt alla teckningar. Nu precis nyss satt hon med vattenfärger också och gjorde en teckning eller två. Det var nog mest för att hon ville inviga sitt nya målarförkläde (från IKEA).

N ritade sin första teckning idag(med giftfria! kritor), tillsammans med mig och J. Oh, så vacker den blev!

Vad händer idag? Ingen aning! Jag vill massor men kan inte riktigt sammanställa alla tankar. Sedan var det min rossliga hals, som folk kanske inte riktigt uppskattar. Så enligt mina gissningar blir det att vara hemma...

Stackars mig, som har så mycket energi och så lite att göra..

Hidå

Jag är sjuk, fortfarande. Inte helt konstigt då jag insjuknade igår/i förrgår kväll.

Jag orkar inte vara sjuk.
Jag hinner inte vara sjuk!
Det är tråkigt att vara sjuk...

Jag och min överskottsenergi sjuder när jag är sjuk.

Jag vill göra så mycket men kan göra så lite.

Det kliar i hela kroppen, jag har myror i benen.

Jag är som ett barn. Mamma, jag har ingenting att göra!

Det kliar i fingrarna, jag måste pilla med något.

Läsa kan jag göra, men tröttnar snabbt pga huvudvärken.


Jag är inte gjord för att bli sjuk och orkeslös.
För när jag är orkeslös, orkar jag ändå (tillfälligt).
Min överskottsenergi väller över och blir övermäktig sjukdomen.
Jag får tvinga mig själv att sitta still, om och om igen.
Jag måste vila, men vill bara röra mig hela tiden.

Det är obehagligt att sitta stilla.
Blicken far runt som en yr höna.
Jag ser ett fönster.
En blomma.
En gardin.
Element.
Golv.
Bokhyllan.
Böcker - Bläddrar med blicken från Harlekin romaner till klassiker som Candide.
Filosoferar över någon bok jag läst.
Har gått igenom hela handlingen, med tanken, på några få sekunder.
Blickar neråt i hyllan och ser en hel del DVD-filmer, läser några titlar i rasande fart.
Vilken film såg jag och Jonas sist?
Blickar vidare.
En fåtölj - varför använder jag aldrig den?
En soffa.
En tavla på NY.
Aha, där är den där affären från "filmen".
Till NY vill jag åka i framtiden.
Blickar neråt.
Ser en tråd som blivit lös på soffan.
Tänker på jeansen som gått sönder, dem ska jag laga någon dag när jag är frisk.
På tal om jeans börjar jag blicka på tvätthögen.
Ash det kan inte skada att slänga in en tvätt, Jonas kan hänga.
Sätter mig igen - nu ska jag inte göra något alls.
Sitter och försöker stänga av allt - tankar, synintryck osv.
Tankarna mal i huvuet.
Svischar förbi.
Hinner tänka 10 saker samtidigt.
Mitt huvud är som autobahn i Tyskland.
Hinner tänka igenom allt jag tänker - ordentligt.
Känns inte krävande - jag är van.
Är inte stressad - det är bara så jag fungerar.
Jag tänker och tänker och tänker.
Det tar aldrig stopp.
Inte för en sekund.
Förrän jag somnar på kvällen.

Så att vara sjuk, för mig, är otroligt krävande (utöver just det sjuka).

Nu vill jag bli frisk!

Jag har ont i halsen och känner mig allmänt sjuk och ynklig. Och jo visst är det säkert en helt vanlig förkylning, MEN det kan vara Grishostan. You never know!

Jag tippar på vanlig förkylning vilket fall. Det gör "bara" förbaskat ont i halsen och så känner jag mig seg och har skapligt ont i kroppen. Men jag har ingen feber, inget slem och ingen nästäppa. Jag är sjuk helt enkel, bara så lagom mycket att jag inte kan gå iväg till skolan. Det är jobbigt, men jag är inte döende. Jag lovar!

/Madd1sh

Vet du vad jag tycker?

Att ni ska ta ert pick och pack och flytta tillbaka till denna stad! NU!

Jag vill att vi ska kunna träffas, hur enkelt som helst. Utan massa planerande och sådana tråkigheter. Det är SÅ tråkigt att ni bor ända där borta! :(

Saknar er! Kramis

Vi har bestämt oss. Denna vecka blir Julia hemma från barnomsorgen!

Vi känner att det finns nog så många ställen att bli smittad utav svininfluensan på (speciellt som den börjat sprida sig i vår stad). Att sätta ett barn bland en massa barn, flera dagar i rad, är nog inte det minst smittosamma.
För även om dagmammorna har bra koll och ser till att barnen tvättar händerna ordentligt, finns det ändå oändligt med leksaker som går från hand till hand till mun till näsa. Barn snorar, kanske råkar torka av snoret på handen och handen på mattan/stolen/soffan/golvet/kompisen. Och för att inte tala om att hosta. Alla barn kan inte hålla för med armen när dem hostar, speciellt inte de mindre(1-2åringar) som knappt når med munnen till armvecket.
Ni förstår poängen? Bakteriefloran fullkomligt blommar!

Nu kanske ni tycker att vi är överdrivet försiktiga. Men det är inte så att vi inte går utanför dörren. Vi åker ändå till affären, går ut och leker, hälsar på familj och vänner och annat vanligt. Och för att inte tala om mig, jag går ju i skolan (skillnaden i skolan är väl att jag inte läser i en klass utan enskilt och dessutom jag tar för givet att vuxna har god handhygien, speciellt i dessa tider).

Den enda andra "försiktighetsåtgärden" vi har är att vara konsekventa med att inte träffa folk som är sjuka.

Vi tänker mest på att vi har tre barn, varav två endast är 5 månader. Det skulle inte vara ett dugg kul att dra på sig "den jobbigaste förkylningen någonsin", så som folk beskriver svininfluensan. Dessutom sägs det ju att även värre saker kan inträffa, men det ser jag som en mindre risk (för där tror jag chansen är otroligt liten). Det är just det där att alla fem skulle bli sjuka, det vill vi inte. Det kan vänta tills en vänligare förkylning härjar.

God natt

Jag läste i NA nyligen och insåg att en kille jag umgicks med när jag var yngre, dog på Bali här om dagen.

Det var inte länge sedan jag sprang på honom på stan senast..

Jag fattar ingenting...



Jag hoppas att du har det bra där du är nu. Och du, lova mig samma sak som du lovade mig sist vi träffades: Att gå den rätta vägen...

Jag känner att det har blivit väldigt lite bloggande på sista tiden, det är nästan så att jag börjar känna mig rostig i fingrarna! ;)

Idag ska mamma iväg till sin kompis, som nyss flyttat, och hjälpa henne att komma i ordning. Jag känner mig lite sugen på att följa med, men samtidigt; Nej! Eftersom att jag inte kan ta med mig alla barn. Fast, egentligen kanske jag skulle kunna kolla förbi en sväng tillsammans med J? Hon gillar mammas kompis ganska skarpt. Vi får se. Jag ska tänka på det både en och två gånger, sedan prata med Jonas och mamma om det.

Skolan rullar på för fullt. Det är mycket att göra men jag försöker att göra så lite som möjligt hemma, för att barnen ska få sin tid tillsammans med mig. Jag försöker att plugga när vi åker bil och på kvällar (och så förstås på bussen till skolan och i skollokalerna). I fredags blev jag hemma då jag inte kände mig riktigt kry, dock blev det bättre och bättre allt eftersom att dagen gick.

Igår var jag och handlade tillsammans med mamma, mormor och gammelmormor. Vi handlade i en skoaffär, en klädaffär, en godisaffär, en babyaffär, en möbelaffär och en mataffär. Jag vet inte om det låter som mycket, men det tog oss otroligt lång tid. Lagom till att jag kom hem var jag helt slut..!

Väl innanför dörren pussade jag alla flickor, sedan satt jag i soffan och myste med J. Hon kom hem från sin pappa igår, när jag var iväg och handlade. Jonas var hemma och tog emot henne. Han har otroligt bra hand med barn. Min karl det där!

Nu hinner jag inte skriva mer!

Är det bara jag eller är det någon mer som mår "konstigt"?

Jag är inte förkyld (inte täppt/ont i halsen/feber) och jag har inte maginfluensa. Jag känner mig snarare bara konstig. Huvudet gör malande ont från och till, jag får svimningsattacker och yrsel, jag känner mig svag i kroppen och matt i huvudet emellanåt (och då riktigt ordentligt), jag har svårt att koncentrera mig längre stunder och så mår jag lite illa då och då (fast på ett annorlunda vis, illamåendet går ihop med yrseln och svagheten lite).

Jag har lågt blodvärde, det vet jag redan. Det har jag haft nästan hela livet från och till, trots behandling. Och på det känner jag igen symptomen utan och innan, så jag vet att det inte beror på det.

Jo visst ska jag kontakta doktorn om det fortsätter, jag ville bara se om någon känner igen sig.

Hej o hå!

Jag kan tyvärr inte lämna något längre inlägg, ni förstår om ni blickar på klockslaget.

Idag har jag varit på en gård uppe i de blåa bergen, tillsammans med skolan. Det var otroligt roligt men jag saknade barnen något enormt, så övernattning var det inte tal om!

Jag har inte riktigt hunnit blogga på senaste tiden. Men jag kan lova er trogna läsare att en comeback är på gång, det är bara så mycket just nu.

zZzZzZ /Madde