Att leva tillsammans

Jag håller på att spela in sagor till J på datorn, som jag sedan ska bränna ut. För att hon ska kunna välja att lyssna på mig på cd-spelaren på kvällen, om hon vill. Oavsett om vi har läst eller inte alltså. Till saken hör att hon har många cd-skivor med sagor då det är något hon verkligen är intresserad utav.

Men så sade J till mig: Vad bra mamma att du spelar in sagor, då behöver vi inte köpa några. Då kan vi köpa något annat för dom pengarna.

Sötnosen! Hur underbar och söt får man vara? Ett skratt bubblade upp inom mig när hon sade så, men jag höll mig som tur var. Sedan förklarade jag att dessa sagor inte skulle ersätta hennes vanliga, utan att dem skulle finnas som ett alternativ. Då blev hon förstås väldigt glad, men tyckte samtidigt att det var lite slösaktigt att köpa sagor framöver. Men jag prompade på att hon kunde önska sig sagor när hon fyllde (OM hon ville ha det förstås). Det var okej tyckte hon, pengamässigt alltså. Hehe..

Hon brukar fråga hur mycket saker kostar och svara: Oj, det var dyrt eller vad billigt. Ibland får man förklara att en del saker är dyrare än andra oavsett storlek och sedan förklara varför (t ex tekninprylar). Men det är väldigt kul att hon är intresserad utav "ekonomi". Hon gillar att spara pengar också och se "spargrisen" bli mer och mer välfylld. Hon är som jag när jag var liten (fast jag kanske var något äldre?). En fyraåring som kan se framåt och förstå att det är roligare att spara ihop till mer pengar än att använda t ex en guldtia med en gång. Helt otroligt!

Nu ska jag spela in sagor innan småtjejerna vaknar. Ciao!

Jag kan inte hitta några smittande koppor på J längre och småflickorna tycks inte ha fått några koppor (ännu?). Med andra ord kan jag inte längre stå till tjänst med att smitta andra barn. Jag får återkomma när E o N har vattkoppor.

Ciao!

Även om hon har vattkoppor, har hon inga andra symptom än just vattkopporna. Hon har ingen feber, ingen orkeslöshet, ingen klåda (just nu) och en hel massa energi. Hon far runt som en virvelvind.

Jag tycker så synd om henne att vattkoppor smittar. För hon vill ut, ut, ut. Och hon vill leka, helst hela tiden.

Men hon är duktig. Hon sitter och ritar för fullt just nu. Ibland jätte koncentrerat o noga och ibland rastlöst kludder. Och igår (hör och häpna) lekte hon jätte länge på sitt rum; två gånger! Och så har hon sett på några filmer, lekt med småflickorna och umgåtts med mig. Hon börjar med andra ord aklimatisera sig.

Men ändå, tycker jag synd om henne. Jag ser att något fattas. Hon försöker att hitta det genom att hela tiden hålla sig sysselsatt. Hon saknar sällskapet utav jämnåriga. Eller iaf någon som är lekkapabel.

Är det ingen som vill bli smittad? Eller någon som redan haft vattkoppor? J behöver sällskap!

I vårat hem har vattkopporna flyttat in. J är den som bär dem. E och N är förmodade framtida bärare.

Till vänner: Om du vill att ditt barn ska bli smittat så får du gärna komma och hälsa på. Jag anser att det är bättre att få det överstökat så tidigt som möjligt (då det sägs bli lindrigare ju yngre man är). Men det finns många olika tycken om just vattkoppor.  Och man behöver inte tycka lika.

Jag kommer förmodligen inte att skriva så mycket under denna period. Det som avgör är hur barnen mår och hur trött jag är.

Speciellt här uppe på vårat berg!

Träden böjer sig ofrivilligt fram och tillbaka. Grenarna piskar efter vinden. Löven på marken yr upp i små virvlar. Molnen rör sig snabbt. Uppe i den blå skyn åker fåglarna snålskjuts på luftströmmarna. Solen skiner förädiskt.

Det är vår nu.

Ja, jag är en messmörsälskare!

Dock har jag inte köpt det på många år eftersom att det innehåller en hel del socker. Men igår när jag, genom att syna hyllorna, försökte hitta något roligt osockrat pålägg hittade jag en messmör(!) vid namn Fjällbrynt Natur, vilken inte innehåller socker alls. Jag vet inte hur länge den funnits, men jag har då aldrig sett den tidigare (förmodligen för att jag inte kollat då jag inte förväntat mig att det skulle finnas en osockrad variant).

Så gissa vad som pröd mina mackor igår kväll och imorse?

Det är lerdamm på hela köksbordet. Benbitar börjar synas...

Spänningen höjs några snäpp. Ett mer ihärdigt sågande och borstande sätter fart. Ögonen blinkar knappt. Kroppen sitter stilla, bortsett från armarna.

Dammet sprider sig. Först finns det bara på händerna. Sedan i ansiktet, på förklädet och på kläderna under. Även lite på golvet. Och senare förmodligen på lampknappar, dörrkarmar och handtag (på väg till handfatet).

Jo, J är en riktigt proffsig arkeolog. Hon har hittat benbitar i en lerbit. Lerbiten följde med Kalle Anka-tidningen och benbitarna är utav plast. Men ändå...

Min dotter är en arkeolog!

Jag tycker att det är väldigt intressant att sitta o läsa gamla inlägg i min blogg.

Jag sitter här och asgarvar åt saker jag skrivit som bara är menade som "roliga" (jag kommer verkligen bra överrens med mig själv!). Efter några inlägg kanske jag sitter och ler, åt saker som handlar om barnen. I nästa sekund kan jag undra hur jag tänkte när jag skrev så konstigt, eller om jag någonsin fått betyg i ämnet svenska. Men så helt plötsligt ser jag ett inlägg med exemplarisk svenska och får för mig att jag borde skriva "for a living". Haha...

Men.. Det är vikitgt att älska sig själv! Ibland har man riktigt bra egotoppar. Inte på så sätt att man sätter sig själv först, utan mer att man faktiskt ser sig själv och vad man är kapabel till. Och jag tror att jag är uppe på en sådan topp nu. Det känns skönt. För det är först i ett sådant här skede som kreaktiviteten brukar börja visa sig. Man måste se sig själv för att se det man skapar. Eller ja, så känner jag vilket fall.

Nu måste jag sova. Ciao!

I lördags var jag, mamma, mormor, "morfar" och Oskar på vårkonserten. Min syster var med och dansade i 4-5(?) utav nummren. Jag tycker helt ärligt att hon är jätte duktig! Jag skryter inte, jag bara säger ;)

Jag fotade och fotade under hela konserten och hoppas på att några bilder blev bra. För att fota i en teatersal, är inte att fota under de bästa omständigheterna. Speciellt inte vid de tillfällen då det är dämpat ljus på scenen.

Jag hade jätte trevligt och hoppas för allt i världen att syrran inte slutar dansa nu när hon slutar gymnasiet till sommaren. Aja-baja Nathalie! Dansa är din grej.

Ciao

Jag skriker ut min kreativitet, i mitt inre. Men jag "hinner" inte få utlopp för den, i verligheten. Egentligen hinner jag skissa/fota/skriva oftare än jag själv förstår. Men.. Det som är problemet är att jag inte riktigt har ro komma tillräckligt långt in i min bubbla. Där flowet finns. Där allt går per automatik, helt naturligt. Det krävs för mycket fokus.

Och min fokus som finns överallt på en och samma gång, vanligtvis... Det krävs mycket energi för att samla den till en och samma punkt.

Det kan kännas hopplöst ibland, när det gäller detta. För när man bestämt sig för att t ex skissa när man inte är i flowet, blir alla streck fel och bilden skev. Bildens rätta form, finns inte. Det man vill ha ut, kommer ut i dålig översättning. Som att översätta ett kärleksstycke från italienska till svenska, med google translate. Helt fel, helt enkelt..

Men min kreativitet kommer förhoppningsvis att stanna. Och jag får nog utlopp för den i framtiden.

Ett viktigt tillägg kan vara att detta inte har något alls med mina barn att göra. Mina tre tjejer förgyller mitt liv och ger mer inspiration än något annat. Även om de tar energi från mig, så ger dem så mycket energi tillbaka. Och om jag bara kunde fokusera på dem, alltid, utan att tänka på något annat i hela världen, så skulle jag vara både författare, konstnär och fotograf vid detta lag. Skämt o sido. Mina barn är min största inspirationskälla.

Ciao!

Så känner jag ibland när jag åker buss (själv)...

Det finns allt som oftast minst en person som sitter och enstirrar, nästan hela bussresan.

Första tanken som flyger genom huvudet; när jag precis stigit på, satt mig till rätta och plötsligt känner det där stirrandet: Är det någon jag känner? Sedan tittar jag till lite snabbt och konstaterar: Nej det är ingen jag känner. Varpå jag fortsätter med mitt (ta av vantar/knäppa upp jackan/sätta på mig mp3-spelaren).

Efter ett tag känner jag ett litet obehag och kollar åt hållet där personen satt, denne stirrar fortfarande, utan skam. Drar mig något närmare fönstret, tittar ut. Ser upp i skyn, på fåglarna och de vackra molnen. Känner ett lugn. Får inspiration från allt fint som åker förbi fönstret.

Sedan blir jag distraherad igen. Känner det som om någon bränner hål i mig, med blicken. Vänder mig åt den okändes håll igen. Personen stirrar fortfarande; obehagligt medveten. Jag släpper en stilla suck, drar mig ytterligare lite närmre fönstret för att lite halvt märkbart demonstrerande titta ut på det vi åker förbi. Höjer samtidigt volymen på mp3-spelaren.
Jag koncentrerar mig på det jag ser: byggnader, växter, människor. Äldre byggnaders konstruktion, speciellt detaljerna, är speciellt intressant att titta på. Jag älskar balkongerna på byggnaden mitt emot konserthuset..

När jag börjar känna mig lagom till freds, i min egen värld, känner jag det störande momentet igen. Tittar dit, ser vad jag inte vill se. Ett ihärdigt stirrande. En fast blick. Som inte går att missförstå på minsta vis. Det är där jag börjar bli lite irriterad. För vid detta lag borde väl personen förstå att man inte spelar svårfångad? Att man helt enkelt inte är intresserad.. Jag har visat med hela mitt kroppsspråk, utav att vara otrevlig, att jag inte vill vara med i spelet.

Jag kan förstå att folk behöver vila blicken ibland. Jag kan förstå att folk söker kontakt med andra människor, vilket är helt okej. Men när det gäller killar, man inte känner på minsta vis, som stirrar utan avslut och på ett närmare sliskigt vis. Som inte förstår minsta lilla utav vad mitt kroppsspråk försöker skrika ut. Sådana har jag inte mycket till övers för. Jag respekterar andra och vill gärna bli åtminstone lite respekterad tillbaka.

Det är min bussresa. En resa både i det inre och det yttre. Låt det vara så...

Förmiddagen idag skulle gå ut på att påskpyssla, tyckte J, trots att vi hann med mycket utav den varan igår. Och det kunde jag förstås gå med på. Men jag var inte med precis hela tiden. Bara nästan *hehe*

Sedan handlade det mycket om att göra lunch och förbereda lite inför middagen. Under tiden som jag gjorde det bytte Jonas däck på bilen. Jonas råkade skinnflå sig själv på en fläck mitt i handen. Men det är sådant som händer och däcken blev ju bytta iaf.

När alla var ätna och däcken var bytta började alla förberedelser för att kunna komma iväg att lämna J och för att därefter åka till Sabina och Daniel. Det tog ett tag att komma iväg, men det gjorde inte så mycket då Sabina och Daniel också var lite sena. Jag sprang in lite hastigt hos Lars och lämnade av J, satte mig på huk och pussade och kramade henne lite och fick sedan till att säga hejdå.

På väg till Sabina och Daniel hoppade vi även in på affären en sväng. För att köpa med lite till sådant till middagen som vi inte hade i kylskåpet; morötter, en dricka och bearnaisesås (+annat som behövdes köpas med hem).

Väl framme började matlagning+grillning(!) nästan omgående, ändå blev maten färdig ganska sent. Men vad gör väl det egentligen? Vi är alltid väldigt noga med alla rutiner, så om det blir fel en gång tror jag inte gör någon skillnad. Flickorna hade fått lite banan medan de väntade också, så dem gick det ingen nöd på.

Middagen var ljuvlig. Grillat är och kommer alltid att vara: Det gottigaste!
Vi hann inte prata så mycket med varandra. För efter maten var det dags att röja undan och börja packa ihop oss för att bege oss hemåt igen. Men det var trevligt ändå. Kul att ses tillsammans med (nästan alla) barnen också. Jag tycker att de kom överrens väldigt bra för att vara så små.

På vägen hem somnade E o N. Och dem sover än. De ville inte ens ha någon kompletterande välling när dem lade sig. Då är man trött!

Nu är det dags för mig och Jonas att få vår tid ihop innan det är dags att lägga sig. Han är nämligen ledig imorgon (som de flesta andra).

Ciao!


P.S. Dikten som jag skrev härom dagen var skriven åt min farmor, för dem som undrade D.S.

Idag var jag och Jonas på en längre promenad i vårat bostadsområde. Det var riktigt skönt ute när vi gick hemifrån. Men det blev så småningom lite kallare och vi önskade att solen kunde sluta gå ner. Även om det var vackert..

Tidigare idag var jag och Jonas iväg och solade. Först jag, sen han. På väg dit och hem var det meningen att vi skulle jogga, vilket vi höll ganska bra.

Jag föjlde med min mormor på en tur, någonstans mitt emellan dessa två "aktiviteter". Vi åkte först till coop och handlade lite smått och gott. Sedan körde vi min gammelmormor och min gammelmosters svärmor till min gammelmosters hus. De skulle nämligen vara husvakt. När vi skulle lämna av dem bjöds vi in på fika; rabarberpaj. Mmm.. Gott! Jag fick förresten ett handmålat porslinsägg (fyllt med godis) utav min gammelmosters svärmor (som hon målat själv). Det var jätte fint och kommer få stå på mitt köksbord.

E går mer och mer. Hon tycket att det är superkul! N går också, och jag är säker på att hon kommer springa ikapp E snart. Det brukar vara så. E börjar tidigare och nöter sin uppgift ordentligt, sen kan hon. N väntar och studerar, sen försöker hon göra saken med så lite "misstag" som möjligt. Dem är lika men ändå så olika. De är två helt egna personligheter som fungerar på två helt olika sätt. Mina små flickor.

J kommer imorgon för att fira påsk med oss. Hon åker sedan till pappa på söndag igen, för att hinna umgås lite med honom.  Jag saknar dig J och längtar tills imorgon. Då ska vi påskpyssla lite innan vi åker och träffar släkten.

Ursäkta att inlägget blev hoppigt och att jag säkert skrivit fel här och var. Jag ville ge mycket information på kortast möjliga tid.

För nu ska jag och Jonas mysa lite med en film. Ciao!

Hur länge man än har undvikit det. Hur mycket man än plockar bort och ser sig för. Man kommer ändå, till slut..




Trampa på en leksak! Och det gör djävulskt ont...