Att leva tillsammans

Jag och J på väg till stan

J stannar och ser på konst


Familjen Fem på promenad i bostadsområdet

E o N med pappa


J pausar med en rutch


Familjen fem(-J +min mor) firar midsommarafton

Honey eats icecream


Jag och älskling


En av minst hundra


E åker motorcykel


Jag ska åka brandstång? Nej, men hjälpte precis N.


Far och dotter (N)


N vid den intressanta megafonen


E klättrar för fullt


Jag och kärleken


Kvällen avrundades med pizza och film
tillsammans med Jonas (och mamma).

För övrigt var mamma paparazzi-fotograf på midsommarafton, och tog många utav bilderna från denna dag


J 5 år!

Jag hittade endast en bild där J inte visade ansiktet så mkt.
Men hon hade väldigt kul och fick mycket fint.


Jag och J i Stockholm

J tycker att trappan är rolig


J inne i stora salen som bl.a leder till slottskyrkan


J tittar på den söta björnen som "fiskar"

Tyvärr hittade jag inte fler bilder från detta tillfälle där hon inte visar ansiktet. Men lite är bättre än inget!

Nu har ni så äntligen fått lite bilder. Güt!

Dessa kanske håller er mätta ett litet tag? Ciao!

Efter en heldag på VFU:n (8.00-18.00) känner jag mig ganska trött. Som tur är har vi inte så mycket att fixa med nu ikväll. Jag måste visserligen skriva på arbetet som handlar om de här tre veckorna på VFU:n, men att sitta ner och tänka är inte så jobbigt.

När jag blev hämtad utav hela familjen efter APT:ns slut vid kl 18, berättade jag för barnen att vi skulle åka hem o mysa och sen sova. Det mottogs med bubblande skratt och leende ögon; mina myspluttar. Väl hemma satte sig jag och barnen i barn-soffan och mös för fulla muggar. Tio minuter gick väl åtminstone innan det började klia i J's ben. Efter ytterligare fem, var det dags för E att lämna mig. N satt nog kvar själv med mig i fem minuter, sedan gick hon iväg till J och E.

Under tiden som de lekte med varandra (med Jonas bredvid) passade jag på att göra äggmacka åt J och välling åt E o N. Så lades de två små efter tandborstning, blöjbyte och så vidare. J tog lite längre tid på sig än vad hon borde, i vanlig ordning, men hon ligger sedan femton minuter tillbaka. Vi får se när hon somnar.

Nu ska jag skriva lite. Ciao!

För länge sen hade vi XBOX 360, som vi senare bytte mot ett WII, för att vi tyckte att det var fränt med rörelsestyrda kontroller. Vi bytte nyligen vårat WII mot ett PS3. För att PS3 också skulle komma ut med liknande kontroller och för att dem är så pass mycket mer etablerade i spelvärlden. Fler och bättre spel med betydligt mer avancerad grafik.

Helt plötsligt, mitt i allt, kommer XBOX 360 och släpper världens bomb: Kinect. Själva idén om rörelse finns kvar, men man behöver ingen handkontroll. Det finns en slags kamera som man ställer framme vid TVn som ser oss som spelar tredimensionellt: Man använder händerna och hela kroppen. Fränt!

Något så otroligt häftigt som jag gissar på att många spelkonsoller mest förmodat kommer att ha inom en rimlig framtid. Frågan är nu:

Ska vi gå tillbaka till XBOX 360?

Jag som praktiskt taget aldrig spelar, skulle kunna ha hur kul som helst med Kinect: genom att sätta in exempelvis Zumba-spelet eller Fitness-spelet. Och så kanske man lyckas få till det där med tre barn och att "träna", finally..

Vilken spelkonsoll skulle du välja?

Jag har nog inte haft bilder i inläggen på minst sjuttioåtta år...

Den ger sig inte! Förkylningen alltså.. Men jag ska försöka att prata om roligare saker hädanefter.

Imorgon ska J på 6-årskalas hos en kär vän till henne. Hon blev överlycklig över att ha blivit bjuden, lilla pluttan. Så under helgen ska en present bli inhandlad. Antingen idag med pappa, eller imorgon förmiddag med mig. Och så måste vi leta fram en vit t-shirt (det var drescode på det, jag antar att de ska göra tryck på tröjorna). När hon kommer tillbaka hem från kalaset på söndag är hon nog världens lyckligaste, tror jag.

Ciao!

Jag känner mig inte i vidare form efter idag, det är som om jag har tömts på all min kraft (mest pga förkylningen). Jag är matt och har det lite tufft med andningen. Jag får nog kämpa mig genom fredagen, men sen är det helg och jag ska försöka att kurera lilla rastlösa mig. Jag hoppas att jag är "frisk" nästa vecka, så att sista veckan denna VFU-period känns fullvärdig.

För jag tycker verkligen att det är kul att vara ute på VFU, men jag känner inte riktigt samma entusiasm på morgonen när jag vaknar upp och känner mig som en krossad nöt. Det enda positiva med det hela är nog att jag får skjuts dit och hem. Det var skönt att cykla förra veckan, men skönt att slippa nu när jag mår såhär.

Hela nästa vecka cyklar jag förhoppningsvis. Och mest förmodat skriver jag intressantare blogginlägg.

Välkommen åter. Ciao!

Även om jag kände mig som att jag blivit kastat i en köttkvarn och bankad till en färsbiff, klarade jag av hela dagen. Jag hoppas verkligen att jag mår lite bättre imorgon, så att jag slipper känna det som en mardröm att vakna upp.

Imorse kändes det som att kroppen kämpade emot utav hela sin kraftlöshet för att få upp ögonen och intala hjärnan att idag ska du till VFU:n, för nu orkar inte bossen vara hemma mer. Det sade emot det sunda förnuftet helt enkelt.

Men vad ska man med förnuft till när man är envis som en get? Ska jag iväg, så ska jag. Så är det bara..

Ciao!

Jag känner mig som en klubbad säl och låter fortfarande som en kille i målbrottet (fast värre). Men nu är det bara att hoppa upp på hästen och gallopera iväg till VFU:n.

Har jag bestämt mig så har jag.

Jag orkar inte vara sjuk mer! Jag blir så hemskt rastlös, och så gör det ju ont. Och man blir så trött... Blä!

Jag funderar på att åka till VFU:n imorgon, trots att jag inte är frisk ännu. Så länge jag inte pratar för mycket och så länge jag inte cyklar dit och hem, tror jag att det ska gå bra. Det kan jag förstås inte avgöra förrän jag ligger i sängen imorgon och vaknar. Det är då jag vet hur illa det står till imorgon. Men jag hoppas åtminstone på att det ska vara tillräckligt bra för att jag ska orka med en kort dag. Torsdagen är lite längre, men jag hoppas på att jag ska orka den och en kort fredag också. Sen är det helg och jag får kurera mig riktigt. Förhoppningsvis blir nästa vecka hel-frisk.

Ciao

Jonas säger att jag låter som en blandning av en visselpipa och en kille i målbrottet. Jag är hes som jag-vet-inte-vad (det låter inget vidare)!

Det var ett tag sen sist, men nu så är jag sjuk. Det känns som om att jag har fått en köttklubba i huvudet och ramlat ner för en trapp. Jag är tjock i näsa och hals. Och som sagt förskräckligt hes.

Krya på dig Madde!

Alla flickorna blir bara större och större(!), som jag brukar säga.

E o N pratar så mycket att det inte är klokt. Jag tror inte att jag riktigt kan förstå att dem är hela 1½ år. Det är inte klokt alltså, vad stora dem är. Igår lekte jag och alla tre barn djur. Vi var..
..hundar, som kröp runt på golvet och skällde.
..katter, som kröp runt på golvet och jamade.
..grodor, som hoppade runt på golvet.
..höns, som höll händerna upp i armhålan, flaxade och kacklade.
..skator, som med fullarmslängd flög fram över vardagsrumslandskapet och kraxade lite emellanåt.
..kor, som kröp runt och råmade och tillslut jagade varandra.

I slutet så var jag och stora tjejen J kaniner, som kröp runt och pep lite smått. Sedan rundade J av med att vara en orm, och hon lade sig på golvet och slingrade sig precis så som ormar gör.

Tänk att alla tre barn är lek-stora! Och att alla tre barn gillar att rita, pussla och "hjälpa oss". Alla tre barn, är verkligen stora tjejer nu. J börjar till och med i lekis nästa höst...

Tempot på universitetet var precis som jag hade förväntat mig: Högt! Man har att läsa hela tiden, om man säger så. Men det var något jag i förväg hade förstått. Det är ingen lek att gå på universitetet direkt. Sen att tempot känns över huvudtaget, är ju för att jag är ovan. Jag har varit hemma ett och ett halvt år och knappt haft tid att öppna en bok. Om ett år kommer jag att se tillbaka på denna höst som om den vore rena barnleken.

Det jag däremot inte hade räknat med var att jag skulle vara borta från barnen så mycket. Jag visste att det var heltidsstudier, jag visste att jag skulle vara borta från dem motsvarande arbetstid ungefär. Men ändå... Det känns som att jag nästan inte träffar dem alls, om man jämför med hur mycket tid jag fick med dom som mammaledig.

Det är en svår omställning. Vissa dagar undrar jag varför det är så viktigt för mig att läsa på universitetet. Är det inte bättre att vara hemma med barnen? Sen tänker jag att dem har det lika bra med Jonas, för det är ju så. Fast ändå, jag saknar dem.. Och sen tänker jag på att det inte bara är för min utan även för deras skull jag läser. För att kunna arbeta med det jag vill sen och tjäna mer pengar och försörja min familj ordentligt. Sen tänker jag att jag kan väl få jobb utan utbildning, sen tänker jag att jag ändå kommer vilja utbilda mig senare i livet om jag inte gör det nu.

Och sådär håller jag på ett tag. Vissa dagar kommer jag fram till att det är jätte bra det jag gör, andra dagar ser jag det som ett gott ont. Men att strunta i det helt, skulle kännas som att gå för långt. Att tankarna finns, visar bara att barnen betyder väldigt mycket för mig och att jag skulle kunna offra det mesta för dem (inkl min utbildning som alltid varit extremt viktig för mig). Men om jag skulle "hoppa av" utbildningen på riktigt, skulle jag snarare vara naiv och dum. För hur skulle vi då kunna få ett fungerande liv? Som det är får jag inget jobb som inbringar någon större peng, hur skulle jag då kunna försörja min familj? Och så vill jag ju faktiskt bli lärare...

Men MINA BARN, ni betyder allt och lite till!