Att leva tillsammans

Min äldsta tjej J började inskolning i förskoleklassen idag (hon börjar ordentligt den 22a Aug). Kan ni tänka er? Hur underbart som helst. Jag och småtjejerna var med henne dit. Hon trivdes bra, men tog inte kontakt med någon förutom fröken. Fast det ser jag inte som något konstigt. Hon är ju en ganska blyg tjej till en början. Hon behöver träffa nya människor vid några tillfällen för att känna sig tillräckligt trygg med dem för att vara sig själv, sedan är hon jätte social. Idag var vi dessutom bara där i 2 h. Imorgon ska hon vara där i 4 h och dessutom äta frukt och lunch där. Det är meningen att jag eventuellt ska gå ifrån en stund imorgon och det tror jag nästan att jag blir tvungen till också. Eller så får jag ta med J hem tidigare. För E och N är med dit, de behöver äta lunch också och kan ju inte äta på skolan. Hade jag kommit på det tidigare hade jag kunnat göra matlåda till dem, men just nu är det bara frukt packat åt alla. Det är om jag hinner fixa det imorgon bitti förhoppningsvis, annars blir det hem över lunch imorgon.

1 sep börjar E o N inskolning på förskolan. Helt otroligt vad stora tjejer jag har! Och vilken underbar man jag har som ska skola in dem, min skola börjar nämligen den 29 Aug så jag kan inte göra det. Det är så pirrigt alltihopa. Kommer allt att fungera bra? Och tanken på att verkligheten kommer att vara närvarande för resten av barnens liv nu, känns lite tråkigt. Men jag har gett dem så mycket frihet jag har kunnat nu. Julia har mest gått 15 h (och vid 3 års ålder inte alls) på förskolan och E o N börjar inte förrän nu när de är 2 år och 5 månader. Att tillägga: barnen har träffat mycket människor och barn, de har bara inte gått på förskola (och J så lite som möjligt).

Nu: zZzZzZ om jag kan. Det pirrar i magen. Mina barn blir aldrig mindre igen, de blir bara större och större.

Ciao!