Att leva tillsammans

...att jag inte gör så mycket mer än att ta hand om barnen och leka med dem, ta hand om lägenheten, gå långa promenader och handla på den lokala affären. Under veckorna menar jag, när jag är själv med barnen. På helgerna hälsar vi på familjemedlemmar och vänner, men nästan aldrig i veckorna (inte tillsammans med barnen iaf).

Det beror så klart mycket på att jag inte har körkort och måste ta bussen in till stan. Och jag gör inte gärna det med alla barnen. Speciellt inte sedan de bytte bussarna och det blev ännu färre barnvagnsplatser. Nu går det högst in min tvillingvagn och en vagn till (kanske skulle det gå in två vagnar utöver min om det är riktigt, riktigt smala). Med andra ord handlar det varje resa om: Kommer jag med bussen? Och det känns inte riktigt okej med tre barn.

Det är klart att jag har åkt iväg flera gånger ändå, men det är alltid en massa strulande. Bussar är sena eller fulla/folk tar inte hänsyn till barnen osv. Jag tycker att detta är väldigt synd eftersom att jag sedan tidigare är väldigt van vid att åka buss. Jag är glad över att jag ska ta körkort, det kommer att bli otroligt skönt och bekvämt att ha!

Jag måste tillägga att barnens sällskap betyder otroligt mycket och att dem gör mig väldigt lycklig. Men jag behöver vuxet sällskap också.

Just nu, känner jag mig väldigt ensam.