N's nya räknesång

lolv, ell(v)a, tiio, niiie!!
Een, pjå, tjeeee
Sötnosen har fått stort räkneintresse. 1, 2, 3 kan hon få in helt rätt, men resten är mer som ett slags mantra som hon har för sig (det är ju så det börjar). Den blivande matematikläraren (jag) gläds av detta intresse som har kommit helt naturligt (E har inte samma intresse av det). Det är också kul att se hur väl det stämmer, som man läst i läroböcker, att barn i denna ålder sällan har intresse av att räkna längre än tre, att över tre brukar vara "många/flera/osv". Hon har räknat längre än tre, men det mest intressanta är att räkna tre saker helt enkelt.
Over and out!
Så fort jag sparar ett inlägg så trycks det ihop och alla styckesindelningar försvinner, jag försöker om och om att göra om och spara igen men det går inte. Hjälp mig någon? :)

J är otrolig!

Idag, vid frukostbordet, satt J och pratade om lite allt möjligt. Sedan pratade hon helt plötsligt om is. Efter det började hon ljuda ordet: I-S. Sedan sade hon att is stavas I och S.

Jag blev super impad, för även om vi börjat läsa tillsammans och hon är SUPER-duktig på de flesta bokstäverna (och vet att ord bygger på bokstäver och meningar på ord) så visste jag inte att hon kunde dra parallellen till verkligheten. Och dessutom utan att någon frågat henne; bara plocka isär ett ord sådär utan vidare. Helt otroligt!

Så sade jag till henne, efter allt beröm: Men om du vet hur det stavas, så kan du ju skriva det. Om du vill förstås. Hon blev jätte entusiastisk när hon efter några sekunder kopplat hur jag menade: att läsa, skriva, prata hör ihop. Och så ljudade hon ordet igen och skrev det, helt själv. Duktiga tjej!

Efter det blev hon så glad så hon började prata om ost, ljudade O-S-T, räknade hur många bokstäver hon hörde, ljudade O-S-T igen medans hon skrev det. Och viola! OST, stod det på pappret. Jag blev lite paff. Och så glad. Mitt barn kan skriva!

Sedan ville hon skriva: JONAS ÄR EN BAJSKOTTE. Hon klarade det mesta själv. Först räknade hon hur många ord det var: fyra. Sen lysnade hon vilket ord som kom först: JONAS. Hur låter Jonas? J-Å? Aha oki: J-O-N-A-S, och så skrev hon det samtidigt. Så förklarade jag för henne att mellan varje ord behöver man ett mellanrum så att man ser att det är olika ord och tipsade henne att man till exempel kunde ha ett pekfinger emellan. Och så började hon ljuda ÄR: Ä-R, samtidigt som hon skrev det. Mellanrum. Så var det dags att ljuda EN: N? Eller nej: Ä-N? Lite klurigt att höra att det är ett E, men hon fixade det efter en hint. Aha, oki: E-N. Så var det då dags för BAJSKOTTE. Vi delade upp ordet på två för enkelhetens och förståelsens skull. Hon började alltså med att ljuda BAJS: B-A-J-S, som var ett ganska lätt och snabbskrivet ord (varför? ett roligt ord antar jag). Och så var det dags för det sista ordet som skulle sitta ihop med BAJS: KOTTE. Vi hjälptes åt att ljuda K-O-T-T-E. Hon tyckte O:et lät som ett Å, jag höll med men förklarade att det var ett O. Så skrev hon samtidigt som hon själv ljudade K-O-T-T-E.

Tillslut stod det: JONAS ÄR EN BAJSKOTTE. När hon var färdig var hon ivrig på att visa Jonas vad det stod. Då J och Jonas brukar skämta om bajs och båda två är i kiss-och-bajs åldern, var detta inte något som skrevs på allvar utan på skämt (för de som skulle kunna ha trott något annat). Han tyckte att hon var superduktig som skrivit en hel mening. Jag kan säga att hon lös som en sol!

Efter det ville hon skriva: MAMMA ÄR EN FJÄRIL. Det gick till på ungefär samma sätt. Ordet fjäril var svårt, då hon oftast uttalar det ungefär Fräril. Men vi ljudade tillsammans och hon hörde vilka bokstäver ordet innehöll.

Jag är så stolt! Jag skryter inte, jag bara berättar. Om mitt barn, som blivit stort. Igen..

Snart börjar hon skolan.. Hjälp!

Vad ska man kalla er?

E och N:
Ni är inte längre mina små bebisar.. Eller?
Heller är ni inte mina stora barn.. 
Någonting mitt emellan, kanske?

E knatar en hel del. Inte när hon ska någonstans, utan mer för att prova och visa. Hon glömmer inte en gång att klappa händerna åt sig själv. Vilket är otroligt sött (och det påminner mycket om J i den åldern). Hon gillar att leka men älskar att stå och kolla ut genom fönstret och knacka på människor som går förbi. Hon älskar däremot inte att åka vagn, då hon blir sömnig. Men lite, lite kul är det allt.

N knatar hon med. Dock är hon inte lika intresserad. Hon gillar mer att leka med leksakerna, gunga gunghäst och att vara ute och åka vagnen. Hon kan gå upp på gunghästen själv (tokiga barn!) och det låter jag henne göra. Det ser verkligen sött ut! Dock sitter jag 1 cm ifrån med händerna redo (för säkerhetens skull). Även N älskar att stå vid fönstret och knacka för att se människor kolla upp på henne.

J:
Min stora lilla stora tjej?!

J är 4 år och 9 månader. Behöver jag säga att hon kan själv? Hon är faktiskt jätte duktig och kan mycket och mångt, alldeles själv. Men de gånger det handlar om saker som barn inte får göra själv, kan hon bli lite putt. Hon har hittat en ny vän förresten, vilket ju är jätte kul. Dem är bästisar, sade dem första gången de lekte. Och flickan har redan varit inne hos oss. Det går fort fram i barnvärlden. Men det är kul. J behövde verkligen en nära vän här hos mig.

Ciao

Mammas stora flicka!

Hon är så stor, min stora tjej. Hon vill inte vara liten mer. Förutom då hon är gosig och kryper upp i min famn och blir liten och lealös som en nyfödd bebis. Annars kan hon allt, vet allt och vill bestämma över alla (speciellt över sina systrar). Helt naturligt för hennes ålder.

Hon har precis lugnat ner sig på ett plan men stegrat lite på ett annat. Hon blir inte lika arg lika lätt och hon tar in realistiska argument riktigt bra. Men om hon verkligen vill en sak, då vill hon det och "tänker inte" lyssna.
Då har hon två strategier. Ena är att argumentera, vilket känns helt okej. För hon ska ju kunna berätta hur hon tänker och varför. Sedan om jag håller med är en annan sak. Om jag inte håller mer kommer den andra strategin in i bilden: hon blir jätte arg eller sur och slänger sig på golvet, skriker och gapar alternativt springer frustande in på rummet och smäller igen dörren efter sig.
Den sistnämnde är bättre för då kommer hon oftast ut glad sen. Det är när hon slänger sig på golvet som det kan bli kämpigt för mig. För hon ger sig inte. Eller jo, självklart ger hon sig tillslut. Men det tar ett bra tag oavsett hur jag agerar.

Det tar mycket på krafterna när det blir på det viset! Men det får jag igen sen när hon är glad. För hon är en otroligt varm och givande människa. Harmonisk på något sätt. Hon är lätt att prata med, trevlig att umgås med och rolig att leka med.
Hon vill gärna synas extra mycket just nu. Men det ser jag inte som något konstigt, det är bara en reaktion på att få syskon.

Det var allt för denna gång. Ciao!

Bloggtorka..!

Jag har dessvärre inte så mycket tid över till bloggen just nu, men som alltid rätar det upp sig lite förr eller senare. Åtminstonde för en stund.

Jag kan berätta för er att både E och N är 4-tandade. N står själv utan stöd, när hon känner sig trygg att göra det. E o N busar med varandra dagligen, vilket är jätte kul att se. J är deras stora idol. När hon är hemma följer de henne överallt (om hon inte stänger dörren efter sig).
J är inne en städperiod. Men då helst i resten av lägenheten och inte i just hennes rum, för det gör hon bara när jag säger till. Hon frågar ofta om det behöver damsugas eller om hon får diska lite, om hon får hjälpa till att tvätta eller vika tvätt osv. Hon är söt, min J.

Nu hinns inte mer update. Natti

Update

E & N kan ställa sig upp (och stå kvar) med stöd nu, N försöker även att gå längs med men det är OTROLIGT vingligt. När dem bara står på knäna är jag inte där och vaktar, men när dem står upp kan jag inte låta bli att vara några centimeter bakom. N har visserligen börjat lära sig att komma ner själv, men det är lång väg ner till golvet om hon misslyckas. Jag brukar alltså inte hjälpa men finns där redo om det går snett.

N kan även sätta sig upp (men det kanske jag redan sagt?). Sitta har dem båda kunnat länge men inte att sätta sig själva. E kryper praktiskt taget bara nu, N kryper nog lika mycket som hon kravlar (det beror fortfarande på hu brått det är).

Båda bubblar för fulla muggar; lite Svenska, lite tvillingska samt lite joller. E är fortfarande den som är mest intresserad utav att prata. Hon frågar ä dä och sedan när man svarar försöker hon härma. Igår försökte hon härma Lejon(det hänger ett i mobilen över skötbordet), vilket lät hur gulligt som helst!

J är fortfarande i Spanien och ska så vara över jul. Jag hoppas verkligen att hon har roligt, min älskade stora flicka! Tänka sig att hon åkte till Spanien före mamma ens hunnit komma långväga utomlands *hihi*

Nu ska jag busa lite med flickorna. Tja!

E och N

E:
Ma ma - Mamma
Pa pa eller Da da - Pappa
Eue - Ellen
Thittha - titta
Ädä - Ä dä (vad är det?)
Atatatatat - Ajaj
Maaa - mat
Heee(j) (tillsammans med vink) - Hej

N:
Ma ma - Mamma
Da da eller pa pa - pappa
NÄ - nej
Maaa - mat
Heee (tillsammans med vink) - Hej

"Orden" används i rätt sammanhang. Eller ja, jag är inte säker på att E riktigt förstår titta och ä dä. Men hon tycker att det är roligt att säga.

E har börjat ställa sig på knä med hjälp av stöd, hon släpper dessutom stödet ibland. Det är så att hjärtat är på väg att hoppa ur kroppen på mig ibland. N försöker också komma upp men hon har inte riktigt lyckats än. N är väldigt stadig på att stå när man håller i henne och hon tycker att det är jätte roligt. E tycker också att det är roligt att stå och är ganska stadig, men inte lika som N. Båda två försöker krypa emellanåt, men oftast blir dem så distraherade utav sina mål att dem slänger sig ner på golvet igen och börjar kravla iväg fort som bara den. Båda är väldigt busiga. Igår låg jag och N och mös när hon plötsligt, helt utan vidare, tog sin mun mot min kind/arm/bröstkorg och gjorde pruttljud. Så som vi brukar göra på deras mage. Sedan skrattade hon busigt.

Nu hinner jag inte skriva mer. /Madde


J

J blir bara större och större. Hon känns mer som en femåring än en fyraåring i mognad. Men man får absolut inte glömma bort att hon inte är mer än fyra. Hon är glad för det mesta. När hon inte är glad är hon arg och vill bestämma, vill säga, vill göra, vill vara vuxen och vill vill vill. När hon är arg lyssnar hon inte, det är som att hörseln försvinner. Man får vara konsekvent, hon minns varje tum man ger med sig. Som tur är lugnar hon ner sig ganska snart och kan prata om vad som har hänt. Hon känner ånger och vill bli sams. Hon erkänner sina fel utan att man behöver säga det. Det tycker jag är stort för en fyraåring.

Hon är en underbar storasyster som bryr sig, utav hela sitt hjärta, om sina småsyskon. Hon leker med dem, försöker lära dem saker, pussar på dem, gosar med dem och säger till dem att hon älskar dem. Hon pratar mycket om sin andra lillasyster L också, när hon är här.

Döden har blivit viktig att prata om för henne. Hon vill veta varför man måste dö och vilka utav mina morföräldrar som lever. Hon pratar om levande och döda djur och om att "tänk så dör jag före dig, blir du ledsen då?". Jag försöker att hantera detta så varsamt som möjligt och svara henne när hon ställer frågor. Jag minns själv hur det var att vara i den åldern och att döden började bli väldigt central, men ändå både intressant och skrämmande. Det är viktigt att jag är hennes stöd i detta, att bara skjuta bort det skulle göra det svårare för henne.

J min stora tjej, vad skulle jag göra utan dig?

Glömde berätta!

E fick sin första tand den 21 November. Höger framtand i nedre käken (samma som Nellie).

Stora tjejen! :)

Första tanden

Glömde berätta att N fick sin första tand 16 november! Höger framtand i nedre käken.

Stora tjejen!

E är svullen och har ont, så där kommer det nog något också snart.

Natti

Tror att jag glömde..

Tror att jag glömde berätta att E&N kan..

..sitta kortare stunder utan stöd
..dricka ur nappflaska och pipmugg själva
..använda ena handen/armen i taget (fram till en viss ålder följs h. och v. arm åt)
..släppa saker medvetet (speciellt från matstolen)
..växla saker mellan händerna
..och vill stödja på benen emellanåt (när man håller dem i famnen)

E kan..
..vinka med hela armen (men förstår förstås inte innebörden, utan härmar bara)
..eller snarare försöker härma när jag tecknar "lampa"

N kan..
.."dansa" vid musik eller när man säger "dansa-dansa" med larvig röst

Saker jag har sagt förut är att dem..
..kryptränar genom att stå på alla fyra (och ibland även gunga)
..vänder sig åt båda hållen sedan tre månader tillbaka
..drar sig fram med hjälp av händerna/armarna (nästintill kravlar)
..eller mest E, ofta tar sig fram genom att snurra till målet
..ljudar med Mm på ett speciellt sätt när dem vill ha mat


För övrigt har dem utvecklat en vilja utav stål. När dem inte får som dem vill kan de skrika rakt ut, riktigt högt och ilsket. Men vi ger inte med oss, vilket resulterar i att dem gör det istället.
Dem håller sig nära varandra dagarna i ända, men trots det tycks de inte vara speciellt intresserade utav varandra. Den ene kan kolla till på den andre ibland och le lite, sedan vänder hon sig tillbaka och fortsätter med sitt. De tillfällen då de tillägnar varandra mest uppmärksamhet är när det finns en leksak som båda vill ha (trots att det finns en likadan). Då kollar de argt på varandra och skäller samtidigt som de båda drar i leksaken.


Nu har jag inte tid att skriva mer! Tack o hej

Glömde - Körkortstillståndet!

Tjohoo, ett steg i rätt riktning! Trots att jag egentligen styrde mina steg mot sovrummet hamnade jag här för jag kände att jag glömt att berätta något.

Nu har jag fått hem körkortstillståndet! Nästa prick på listan är att gå på kurs tillsammans med Jonas, skicka in papper på det, betala alla obligatoriska avgifter och skriva under lite här och var. Sedan är det klart - nästan.

Vad som följer efter alla dessa steg är: Väntan. En enormt lång och jobbig väntan (i och för sig var dem snabba med körkortstillståndet, blott 10 dagar tog det)... Sedan får jag äntligen börja övningsköra!

Lagligt
alltså, jag skulle ljuga om jag påstod att jag aldrig suttit bakom ratten förr. Men det var många jefulens år sedan, så det är glömt och begravet. Vad man gör i tonåren (och innan man blir mamma) vill man oftast inte riktigt stå för sådär i efterhand. Men o andra sidan, bör man väl kanske inte ljuga för sina barn den dagen dem frågar:

-Mamma har du kört olovligt någon gång?

Dagens Nyheter

Just det, jag glömde att berätta något helt otroligt: J, min stora tjej, har tagit hål i öronen!

Jag o Lars (J's mor och far) tillsammans med våra respektive och våra barn, var igår iväg till vår stads stora köpcentrum. Där hade vi bestämt oss för ett visst ställe, som Lars fru tagit reda på. Först stod vi bara utanför, tittade lite, pratade med J. J hade stora ögon, men var annars helt kolugn.

Sedan gick jag och Lars in på salongen tillsammans med J. Det var för litet för att Jonas, Jenny och de tre bebisarna skulle kunna få plats att sitta med (tyvärr!).
Men för J kändes det nog mest viktigt att mamma och pappa var med, även om det säkert skulle ha gått precis lika bra med Jenny ist för mig lr Jonas ist för Lars. Det kan också ha varit så att det kändes viktigt för mig och lars att vara med (iaf för mig, hehe) och att man såhär i efterhand försöker spegla det hela utifrån barnet. Jo, det gjorde nog J detsamma egentligen.

Jag och Lars försökte att se glada och positiva ut, men J började ändå bli lite nervös när hon sagt sitt namn, valt örhängen och fått en stol att sitta på (i Lars knä). Men så verkade det släppa lite, hon såg glad ut. Mitt hjärta, däremot, skenade i 190. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, och jag bävade verkligen inför att se J ha ont.

Så blev det dags att ta första hålet. Hon som jobbade där var helt underbart pedagogisk och jätte snäll. J ville först byta till mitt knä. Eller ja; Lars föreslog det så att han kunde fota henne och det ville hon. Sedan rengjordes öronen och håltagarens händer. Efter det målades prickar, som J fick se (för att veta var hålen skulle sitta).

Vi frågade om allt kändes okej, japp det gjorde det. Håltagaren höll upp håltagningsmojängen emot örat, frågade om de skulle räkna till tre. J sade att hon inte var redo, vi väntade en stund. Håltagaren frågade då efter ett tag om hon var redo nu och om vi skulle räkna till tre. Jo hon var redo, men ville räkna till tio.

Sagt och gjort. Där satt hon med ett hål i örat, tårarna började ljudlöst rinna ner över hennes kinder. Man såg smärtan i hennes ögon och det kändes som att jag skulle svimma. Min stackars stora flicka hade ont... Det gjorde  ont i mig, men jag log. Hon däremot, repade sig på en minut.

Dock var hon något tystlåten. Vi frågade om hon ville ta andra hålet nu eller komma tillbaka en annan gång. Nu, blev svaret. Men hon ville vänta lite. Så vi väntade lite. Hon satt och beundrade sitt öra i spegeln under tiden, och såg allmänt välmående ut. Jag var nästan uttömd på all min energi, men höll modet och leendet uppe.

Så blev hon åter redo. Håltagaren frågade om dem skulle räkna till tio igen och om alla skulle räkna denna gång. Nej, inte till tio utan till femton tyckte J. Och ja, alla skulle räkna. Så räknade vi till femton.

Hon hade nu ett hål i det andra örat också, tårarna började återigen rinna och hon började hulka lite. Men även denna gång gick det över på mindre än en minut. Medans jag dog inombords utav smärta och mammahjärtat hoppade ur kroppen ett par ggr (dock leendes), satt hon där och beundrade sina öron. Snacka om att man blir känslig, så fort det gäller ens barn. När det gäller mig själv, tål jag hur mycket som helst.

Håltagaren berättade, för både J och oss, hur hålet skulle skötas. Hon sade också till J att hon omöjligt kunde vara fyra år, för så modig som hon var måste hon vara minst dubbelt så gammal. J svarade stolt att hon bara var fyra år. Sedan sprang hon iväg och visade hålen för Jonas o Jenny och alla bebisar, medan jag och Lars betalade.

När allt var färdigt frågade jag om hon ville ha något speciellt att dricka eller äta, eftersom att hon varit så duktig. Vatten blev svaret. Okej, då ska vi leta upp vatten tänkte jag. Sedan såg hon in i en kiosk, där fanns slush (heter?). Hon frågade, otroligt försiktigt, om hon kunde få en sådan istället för vatten. Ja, jo, fråga pappa också, tyckte jag. Han sade att det var helt okej. Jag förklarade för henne att hon fick en sådan bara för att hon varit så duktig när hon tog hål i öronen. Hon blev så stolt att det lös om henne (eller var det öronen som lös? ^^,).

Inne på kiosken berättades det för biträdet att hon tagit hål i öronen, hon fick beröm och frågor om ifall det gjorde ont. Ja det gjorde det, svarade hon. Men inte nu längre.

J drack halva slushen (eller mindre) under tiden som vi alla stod och pratade. Sedan sade vi hejdå och vi åkte hem (J åkte med Lars och Jenny, det är pappa-vecka).

J hade velat ha hål ett tag nu. När hon fyllde fyra fick hon därför ett kort från Lars, Jenny, mig och Jonas. Där i stod det att hon skulle få hål i öronen. Sedan dess har vi förberedit henne om hur det känns osv. Hon har verkligen kännt sig peppad under tiden hon väntat. Och det märktes igår att hon visste vad hon ville, annars hade hon aldrig tagit det andra hålet också. Många barn får komma tillbaka en annan dag för att ta det.

Ursäkta formalian, jag har inte tid att sitta här egentligen. Jag ville bara berätta den stora nyheten för er, och låta er veta hur modig dotter jag har (och erkänna vilken feg mamma jag är).

Tack och hej, duktig håltagartjej!

E och N fyra månader!

Igår "fyllde" dem fyra månader. Det känns otroligt, hur snabbt tiden går. Jag har en stor på fyra år och två små på fyra månader. Snart flyttar dem hemifrån! *skämt-o-sido*

E och N har börjat med smakportioner!

N blir galen på mig om det råkar gå långsamt att mata, hon sträcker fram armarna och försöker få tag på skeden, skriker till och ser förmanande på mig. Kom igen nu mamma, släng hit maten!
Hon blir heller inte riktigt nöjd med att smaka, hon skulle kunna äta en hel burk om det vore så. Men jag får lov att avbryta när hon fått "lagom" mycket och ger henne då nappflaskan istället. Och den tar hon emot, som tur är.

E är väldigt intresserad hon också. Det börjar med att hon blir uppspelt och glad när hon ser maten. Åh, det där goda, konstiga *mums*
Hon smakar och tycker om smaken. Sväljer. Tar några skedar till. Sväljer dem också, med glatt och förundrat lynne. Sedan avböjer hon, vänligt men bestämt, och vill ha flaskan istället.

Jag är så glad att det, än så länge, går bra med maten. Det kan bli ett stort problem, ibland. Men i denna ålder ska man aldrig oroa sig, dem smakar bara på maten. Det är värre senare, när dem ska leva utav den.
Man bör aldrig tvinga ett barn som inte vill smaka, det kan göra att barnet börjat äta vid senare ålder. Det är bättre att istället försöka vid ett senare tillfälle.

Nu ska jag göra lite hushållsbestyr, sedan får vi se. En släkting har fika idag (alltid är det någon som fyller, hehe), vi får se om vi kan gå eller ej.

Ha det bra!


Dagens Nyheter!

E har lärt sig att vända sig, från rygg till mage!

N har börjat prata mer (igen)!

J kommer på fredag!

/Madde

Glömde berätta världsnyheten!

N har vänt på sig från rygg till mage 2 ggr, de senaste dagarna! Tror att det blir en tredje gång idag. E försöker, men har inte lyckats ännu(det kommer!).

De är väldigt synkroniserade i sin utveckling, mina underbara små bebisflickor. Roligt att se hur tvillingar faktiskt följer varandra med det mesta.

RSS 2.0