016 - Film

Om du fick leva i en film, vilken väljer du?

I sådana fall blir jag nog vampyr och ansluter mig till familjen Cullen. Hahaha!

014 - Film

Ser du helst på film hemma eller på bio?

Jag ser allra helst på film hemma, i soffan, tillsammans med min karl och/eller mina barn, eller med goda vänner. Om jag över huvudtaget ska ta mig i kragen och släpa mig iväg till en biosalong så ska det vara en riktig storfilm, som utnyttjar biosalongens alla resurser på så vis att det gör filmen ännu bättre

012 - Barndomen

5 leksaker du tyckte extra mycket om som barn

Den här tycker jag är lite svår. Vet inte om det egentligen stämmer helt och hållet. Men jag försöker!
 
  1. Pyssel
  2. Penna och papper
  3. My little Pony
  4. Tamagotchi (stavning?)
  5. Bokmärken

011 - Hiss&diss barndomen

Hiss & Diss - Händelser från barndomen

HISS:
  • De många stunder jag och mamma satt i våra djupa långa samtal
  • Alla lekar med syskon, moster, kompisar och släktingar. Underbara minnen väller fram! Att leka när man är barn är precis lika viktigt som att andas och att äta.
  • Mina fina, trygga släktingar, som var sådär lagom stabila vuxna. Ett stort plus var att de hade lika nära till skratt som jag och lyssnade till en på allvar när man pratade. Detta blev konstigt när man tog sig längre och längre ut i verkligheten eftersom att jag då insåg att alla vuxna inte var sådana, som mina vuxna. Men jag är glad att jag är en av de förunnade.
  • Min bästa vän och våra stunder, min kära farmor.
  • När jag äntligen fick träffa min farfar.
 
DISS:
  • Att morfar dog alldeles för ung. Och trots att jag bara var 9 år kändes det som att jag hade känt honom i en evighet, min morfar. 
  • Att farmor dog när jag var 17 och att jag utöver det inte ens fick en sista stund med henne. Jag blir ledsen bara jag tänker på henne. Vi var så otroligt lika och jag älskade henne så otroligt mycket, det gör jag fortfarande.
  • Att jag var hela 9 år första gången och sedan träffade jag honom bara 2 gånger till. Han lever inte längre. Tänk efter ni vuxna innan ni blandar in barn i er osämja

010 - en barnlek

Tipsa om en lek du lekte som du tycker barn idag borde testa på också!

Jag tycker att barn idag skulle kunna prova på att leka ute, det är spänande och det finns något där som heter friskluft och röra sig ;)

007 - barndomen

Jag som barn
När jag var liten hade jag starka åsikter. Jag hade tur som hade en mamma som var villig att ta alla diskussioner med mig och faktiskt lyssna och acceptera min starka vilja. Dock betyder ju inte det att jag fick göra som jag ville. Ibland var mina argument riktigt vettiga och då kunde hon inte annat än hålla med. Ibland var jag bara trotsig och hade tokiga argument och då höll hon fast vid sin åsikt. Tänk vad hade jag gjort utan min mamma?

Hon hade en ängels tålamod med mig när jag var mellan 3 och 6 år. I dessa åldrar hade jag otroligt lätt för att sätta mig på tvären. En gång fick jag för mig att jag skulle vara kvar ute och satt i den kalla snön i 20min och vägrade röra en fena. Jag kommer ihåg att jag satt med armarna i kors och med putande surläpp och arga ögonbryn. Jag skrattar vid tanken. Och kanske var det så mamma tog sig igenom det hela, jag var bra tokig.

Resterande av barndomen var jag lättare att hantera, var oftast (absolut inte alltid) ett gott sällskap, medgörlig och sprudlande glad.

Jag tyckte om att pyssla (det gör jag ännu, blivande bildlärare som jag är). Jag kunde sitta tyst och stilla på mitt rum i flera timmar, och bara pyssla/måla/plocka för mig själv om jag kände för det. Kände jag inte för att vara själv så var jag pratglad som få, och kunde sitta och prata om allt mellan himmel och jord i flera timmar.

Jag älskar tanken av mig som barn. Jag tänker direkt på mina barn. De liknar mig mycket i sättet och med intressen, dock är de mycket mer medgörliga ;)

Indianerna - speedway

Jag var på speedway här om dagen. Med mig följde min bror och hans tjej. Det var himla kul att återuppliva denna barndomens motorsport. Min mors kusin Henkan körde som bäst när jag var yngre och jag och min bror var högst facinerade. Nu kör han ju inte lika mycket längre och det var inte han vi kom för att se här om dagen, men det var han som fick oss att älska speedway.

Nu är han äldre än han var då och hans son Simon är vuxen och ganska bra på att köra. Men många tvekar på att han kan hålla god takt med sin fars framgång. Det återstår att se.

Här om dagen körde indianerna på bra vilket fall. Helt underbart duktiga var dom! <3

Jag var väl klädd den dagen. Precis när vi kom dit kändes det lite väl varmt. Men var så tacksam för min föräldra-hjärna så fort solen började gå ner (efter bara något heat). Det är bra att jag är en pain-in-the-ass även mot mig själv angående kläder, jag vet bäst vad gäller väder så det är lika bra att lyssna och inte släppa efter för frestelsen och gå i shorts o bikiniöverdel (överdriver)!

Nä. Gonatt nu kanske? Har gett upp en av mina många roller som förälder: klädmärkning. Fortsättning en annan dag. Dunsar i säng nu. Ciao


På jobbet

Föregående natt på jobbet var som en dans på rosor, men denna natt är jag fruktansvärt trött. Sådär så att man känner sig mör i musklerna och bara vill gosa in sig i något mjukt o sova.

Men sova ska jag såklart inte göra. Därför sitter jag här på en stol, vid ett bord med datorn framför mig, skrivandes. Det finns en soffa här också, men den får vara ifred inatt känner jag.

När jag kommer hem sen så ska jag snurra några varv i sängen som en hund, lägga mig till rätta och SOVA!

Natti på er som får sova och faktiskt gör det också.

Solbränd

Jag är fruktansvärt solbränd efter att ha badat med barnen igår. Och med solbränd menar jag bränd. Jag var så smidig att jag glömde smörja in mig själv nämligen. Men så är det väl när man försöker att komma ihåg allt, då glömmer man något. Mina axlar är inte tacksamma må jag säga, men själv försöker jag att inte låtsas om deras känslor. Axlarnas alltså.
 
Jag jobbar natt inatt, vad gör du själv? :)

Natt it is

Det funkar bra att jobba natt. Jag trivs på mitt nya jobb!

Jag kollar på en ganska hemsk film just nu. Den handlar om ett förälskat par som köper sitt första hus i ett fint samhälle, sedan inser dem att hela staden är korrupt och att alla hem blir filmade och att det går att se på samtligas tv-apparat. Efter en andra koll på kontraktet inser dem att samhället de flyttat till har dem i sina klor då de har en rad udda förpliktelser gentemot samhället, som t ex att de måste bli gravida inom 6 månader annars ryker kontraktet. De försöker att ta reda på från grannar om vad som pågår, men ingen vill prata. Så småningom inser dem att de som inte håller sig till reglerna antingen förlöjligas inför hela samhället eller råkar illa ut i en "olycka". De försöker slutligen att rymma men kvinnan ångrar sig och ser till att de kommer tillbaka inom samhällets grindar. Sedan får man en inblick i deras liv ca 6 år framåt där frun står framför huset och ser lycklig, gravid med deras andra barn medan mannen är fast på övervåningen med amputerade ben utblickandes på frun som välkomnar lyckligt ovetande nyinflyttade...

Hur kommer man på en sådan sjuk film? Den fängslade tydligen iaf, jag såg klart den trots allt. Nu ska jag göra lite annat. Over and out!


Jobbar natt

Kanske kommer jag att blogga mer nu när jag jobbar natt? Vaken natt dessutom, där min uppgift för det mesta är att vaka. Jag har spenderat två timmar och en kvart på golvet med min iPhone nu. Förra natten satt jag i soffan mest och kände mig riktigt mör, varför jag nu hålls på golvet tills jag känner att det inte är bekvämt mer. Gjorde nyss några situps för att öka blodcirkulationen lite. Det funkade faktiskt, blev lite piggare på en gång. Hoppas på att inte bli lika trött denna natt som förra. Än så länge ser det lovande ut iaf.

God natt på er alla där ute! /Madde


Min kusin

Hej kära bloggläsare! Jag har precis suttit här och kommit på en sak.

Jag har inte berättat för er att jag har "fick" en ny kusin förra året! Ett av min mammas syskon fick en dotter i mitten av oktober. Hon är så himla go och väldigt med i allt man gör. Hon blir sällan rädd för mig, utan snarare nyfiken. Hon tittar på mig med stora ögon och undersöker varje centimeter av mitt ansikte, som om hon memorerar mig. Det är lika bra att hon gör det, för tillsammans ska vi ha många äventyr!



Hon är så vacker, min kusin <3

Symaskin och avnopprare

Det sistnämnda vet jag inte riktigt om det heter så, men vilket fall:

Jag har köpt dessa för mina födelsedagspengar. Jag har nämligen nästan tvång (från släkt) på att köpa till mig själv för dom pengarna då alla vet att jag brukar lägga dessa på familjen istället. Förra året köpte jag t ex en bäddsoffa för födelsedagspengarna (skulle eg ha sparat vidare till en systemkamera (jag gillar inte avbet.)).

Men i år kom jag undan lite snyggt. Vad ska jag göra med denna symaskin och avnoppraren? Laga barnens trasiga plagg, sy gardiner till oss alla (eventuellt), sy in för stora kläder, kanske sy något skoj. Avnoppraren ska jag använda på allas kläder, vid behov. Så egentligen var dessa saker till oss alla, men ändå inte. De är mina, jag kommer att använda dem, alla kommer att tjäna på det.

Jag kan bara inte köpa något, som gynnar bara mig. Men detta borde åtminstone duga, de är ju iaf mina även om de ska användas åt hela familjen (av mig). På detta sätt löste det sig bäst. Alla blir nöjda. Jag blir nöjd, min familj kommer att bli glada och släkten bara måste tycka att denna var till mig, även om den fyller en funktion för hela familjen?

Köpt är köpt, vilket fall :)

Ciao!


Jag minns...

Jag minns när jag och Maria J dansade limbo på kollo, vi vann som oftast varannan gång.
Jag minns när jag och Veronica satt på kolloledarnas axlar och dansade med varandra.
Jag minns när brandkåren kom till kollo och sprutade ut skum över hela den stora gräsmattan och hur man fick "dyka" och glida runt i det.
Jag minns hur jag, Maria Jansson och min bror spelade frisbee efter läggningstiden.
Jag minns hur jag i kollokorridoren lärde Janne att knyta slips, flera gånger.
Jag minns hur väl man valde vykorten och orden som stod på dem, till sina nära och kära.
Jag minns hur det kändes när kollo-ledarna sade "du har fått post" och så fanns där ett vykort från någon i familjen.
Jag minns spökvandringarna, med kolloledarna tätt bredvid oss (eller var det vi som var tätt bredvid dem? haha).
Jag minns när kolloledaren Patrik strök min och Veronicas panna tills vi somnat, efter att vi trissat upp varandra med en läskig sägnen om kollområdet.
Jag minns hur det kändes att klara simprovet, och hur stor man kände sig när man sedan fick åka ut i kanoten med en vän.
Jag minns hinderbanorna och klätterväggen, hur man ville utföra dessa om och om igen.
Jag minns hur banderollen såg ut, som vårat lag hade målat, men jag minns inte vad den påhittade sporten hette.
Jag minns hur kul jag hade.
Jag minns kollo.

Gör du?

Är jag egocentrisk?

Är jag egocentrisk om jag gillar att..

..läsa min egen blogg? Helst från några år tillbaka så att jag kan skratta lite åt mitt sätt att skriva, samtidigt som jag ler åt minnena.

..se på foton jag själv tagit? De där riktigt lyckade som jag inbillar mig skulle platsa i en tidningsartikel eller bok.

..se på teckningar jag ritat? De som jag lagt ner lite energi i, som jag gärna skulle behandla likadant som mina barns: hänga upp på kylskåpet (fast det gör jag ju inte, haha).

..läsa mina egna dikter? Om och om igen, med känslan i mig och med ett leende på läpparna över de gramatiska felen.

..berätta hur jag går tillväga när jag utför en sak? Helst ingående och med många störande sidospår.

..se foton och filmer från när jag var liten? Både med och utan mig, de foton som frambringar starkast minnen.

..ta reda på vart jag kommer ifrån? Vilka personer som funnits där före mig, innan jag fanns; mina företrädare, mina rötter.

Ja, jag är nog lite egocentrisk när allt kommer omkring, om man nu ska kalla det så. Jag älskar mig själv helt enkelt. Är det inte det som är meningen?

För att kunna älska andra behöver man kunna älska sig själv. Och jag har många i min omgivning som jag älskar gränslöst och intresserar mig för, vilket också måste betyda att jag älskar mig själv något så enormt <3


SE HIT!

Måndagen den 15e november hade jag min allra första (och sista) uppskrivning. Torsdagen den 18 november körde jag upp, för första (och sista) gången. På torsdagen åkte jag hem från VV med en lapp, som förklarade mig som innehavare utav någonting väldigt speciellt!

Igår kom ett kort gjort utav plast till posten, som jag fick hämta ut. Och även om fotot på plastkortet inte riktigt var till min belåtenhet, har jag så nu ett...

KÖRKORT!

Boklus

Sommarsquash Tokolosh, är den bok jag läser för tillfället (förutom körkortsboken).

Jag började läsa igår eftermiddag, på bussen. Sedan igår kväll, på bussen hem. När jag kommit hem och åt kvällsmat. När jag borstade tänderna. Och sedan lite till...

Det är kul när en bok rycker tag i en med en gång. Man behöver inte läsa igång läslusten utan den finns där redan vid den första skrivna raden. Denna bok verkar innehålla många små egenheter och det är just det som gör den så intressant.

Även om jag bara läst ca 30 sidor, kan jag definitivt rekomendera den!

Jag är en mes..

Ja, jag är en messmörsälskare!

Dock har jag inte köpt det på många år eftersom att det innehåller en hel del socker. Men igår när jag, genom att syna hyllorna, försökte hitta något roligt osockrat pålägg hittade jag en messmör(!) vid namn Fjällbrynt Natur, vilken inte innehåller socker alls. Jag vet inte hur länge den funnits, men jag har då aldrig sett den tidigare (förmodligen för att jag inte kollat då jag inte förväntat mig att det skulle finnas en osockrad variant).

Så gissa vad som pröd mina mackor igår kväll och imorse?


Inget utrymme för kreativitet

Jag skriker ut min kreativitet, i mitt inre. Men jag "hinner" inte få utlopp för den, i verligheten. Egentligen hinner jag skissa/fota/skriva oftare än jag själv förstår. Men.. Det som är problemet är att jag inte riktigt har ro komma tillräckligt långt in i min bubbla. Där flowet finns. Där allt går per automatik, helt naturligt. Det krävs för mycket fokus.

Och min fokus som finns överallt på en och samma gång, vanligtvis... Det krävs mycket energi för att samla den till en och samma punkt.

Det kan kännas hopplöst ibland, när det gäller detta. För när man bestämt sig för att t ex skissa när man inte är i flowet, blir alla streck fel och bilden skev. Bildens rätta form, finns inte. Det man vill ha ut, kommer ut i dålig översättning. Som att översätta ett kärleksstycke från italienska till svenska, med google translate. Helt fel, helt enkelt..

Men min kreativitet kommer förhoppningsvis att stanna. Och jag får nog utlopp för den i framtiden.

Ett viktigt tillägg kan vara att detta inte har något alls med mina barn att göra. Mina tre tjejer förgyller mitt liv och ger mer inspiration än något annat. Även om de tar energi från mig, så ger dem så mycket energi tillbaka. Och om jag bara kunde fokusera på dem, alltid, utan att tänka på något annat i hela världen, så skulle jag vara både författare, konstnär och fotograf vid detta lag. Skämt o sido. Mina barn är min största inspirationskälla.

Ciao!


Sjunka genom sätet

Så känner jag ibland när jag åker buss (själv)...

Det finns allt som oftast minst en person som sitter och enstirrar, nästan hela bussresan.

Första tanken som flyger genom huvudet; när jag precis stigit på, satt mig till rätta och plötsligt känner det där stirrandet: Är det någon jag känner? Sedan tittar jag till lite snabbt och konstaterar: Nej det är ingen jag känner. Varpå jag fortsätter med mitt (ta av vantar/knäppa upp jackan/sätta på mig mp3-spelaren).

Efter ett tag känner jag ett litet obehag och kollar åt hållet där personen satt, denne stirrar fortfarande, utan skam. Drar mig något närmare fönstret, tittar ut. Ser upp i skyn, på fåglarna och de vackra molnen. Känner ett lugn. Får inspiration från allt fint som åker förbi fönstret.

Sedan blir jag distraherad igen. Känner det som om någon bränner hål i mig, med blicken. Vänder mig åt den okändes håll igen. Personen stirrar fortfarande; obehagligt medveten. Jag släpper en stilla suck, drar mig ytterligare lite närmre fönstret för att lite halvt märkbart demonstrerande titta ut på det vi åker förbi. Höjer samtidigt volymen på mp3-spelaren.
Jag koncentrerar mig på det jag ser: byggnader, växter, människor. Äldre byggnaders konstruktion, speciellt detaljerna, är speciellt intressant att titta på. Jag älskar balkongerna på byggnaden mitt emot konserthuset..

När jag börjar känna mig lagom till freds, i min egen värld, känner jag det störande momentet igen. Tittar dit, ser vad jag inte vill se. Ett ihärdigt stirrande. En fast blick. Som inte går att missförstå på minsta vis. Det är där jag börjar bli lite irriterad. För vid detta lag borde väl personen förstå att man inte spelar svårfångad? Att man helt enkelt inte är intresserad.. Jag har visat med hela mitt kroppsspråk, utav att vara otrevlig, att jag inte vill vara med i spelet.

Jag kan förstå att folk behöver vila blicken ibland. Jag kan förstå att folk söker kontakt med andra människor, vilket är helt okej. Men när det gäller killar, man inte känner på minsta vis, som stirrar utan avslut och på ett närmare sliskigt vis. Som inte förstår minsta lilla utav vad mitt kroppsspråk försöker skrika ut. Sådana har jag inte mycket till övers för. Jag respekterar andra och vill gärna bli åtminstone lite respekterad tillbaka.

Det är min bussresa. En resa både i det inre och det yttre. Låt det vara så...


Tidigare inlägg
RSS 2.0