Flitig myra!
Det är jag det!
Jag har redan lämnat in två kortare arbeten gällande 1800-talet. Har även börjat på ett tredje. Ändå har jag bara pluggat igår(mån-tis var introduktionsdagar). Det känns bra!
Idag ska jag plugga hemifrån då min stora dotter ska iväg till BVC senare. Det är 4 års kontroll och därför vill jag absolut vara med. Det kan tilläggas att jag inte har mer än en handfull lektioner var vecka (högst), resterande tid är meningen att jag ska studera på egen hand på valfri plats. Jag och lärarna har bestämt att jag oftast ska sitta i skolan eller på ett bibliotek, då det är högre koncentrationsfaktor. Men en dag hemma spelar ingen roll, jag ska koncentrera mig så gott det går (och plugga även på kvällen).
Nu kan jag inte skriva mer. Det kanske blir ett inlägg ikväll?
/Madde
Mina barn!
Så det fick helt enkelt bli en nödlösning: Korv mo brÖ (J kallar det så). Inte nyttigt alls, egentligen, men man kan inte vara nyttig vid varje mål mat. Vi är nyttiga familjen vanligtvis. Och så är det ju så GOTT med korv mo brÖ. Eller hur Korvas?
Förresten, en sista sak. När jag kom hem idag blev jag ratad ordentligt utav småflickorna. Det tog en bra stund innan de kommit över att jag lämnat dem. Där satt jag med barnen i famnen(ett i taget), gungandes, sjungandes och barnen brydde sig inte. Jag försökte busa, ingen respons. Behöver jag säga att jag nästan grät? Jag får tårar i ögonen nu bara utav att tänka på det..
J däremot var en riktig gose-unge redan från första sekunden hon såg mig. Men hon är stor flicka och förstår mer. Hon blir aldrig arg för att jag är borta, oftast heller inte ledsen. Ibland kan hon undra varför men om man förklarar accepterar hon svaret, pussar kramar och säger ses sen, jag älskar dig, hejdå.
När E och N väl tinade, var dem otroligt goa och glada. Och dem visade rejält att dem saknat mamma genom att flörta som aldrig förr. Mina barn...
Hur ska jag kunna lämna dem(alla tre) imorgon också? HUR?
Jag måste. Det är bara tillfälligt. God natt...
Verkligheten sprang ikapp!
Men så tickade minutrarna på och jag fick lite smått panik när verkligheten sprang ifatt: Mina barn! Mina baaarn! Varför är jag inte hemma med mina barn? ekade det i mitt huvud. Ja, varför? Jo, fick jag förklara för mig själv, detta handlar bara om några veckor (till att börja med fem) för att du ska bli klar med det du har kvar sedan i vintras. Detta är ingen permanent situation, du ska få vara hemma med dina barn. Såja, lugn lugn!
Tillslut hade jag lyckats övertala mig själv att inte springa till bussen och åka hem. Jag försökte istället intala mig själv att njuta utav den sista tiden på skolan, med alla välbekanta ansikten och dofter. För sedan ska jag inte tillbaka något mer...
Skola imorgon!
Pirrigt att träffa en massa nya (och bekanta) människor
Roligt att vara tillbaka i gamla skor för några veckor.
Jobbigt att vara ifrån alla barnen, speciellt de minsta som jag sällan lämnar allt för länge.
Bra att bli färdig med det som skulle ha gjorts i mitten utav graviditeten, då jag istället blev sjukskriven med strängt sängliggande.
Nu ska jag sova!
J's och min heldag!
Efter lunch satte vi oss och väntade på bussen, tråkigt att vänta tyckte J. Så vi tog en snabb sväng upp till affären för att få tiden att gå. Där köpte vi med lite färdkost i form av frukt.
Sedan åkte vi buss, spännande tyckte J. Under resan räknade vi bilar med olika färger och berättade för varandra vad vi såg för andra färger (utöver bilarnas). J berättade extra mycket om naturens olika färger, t ex trädkronan som svischade förbi eller himlen som skiftade färg beroende på om solen var framme eller ej.
När vi närmade oss vårat mål blev det dags att trycka på knappen, roligt tyckte J som fick äran att trycka. Väl av gick vi till ett konditori där vi köpte en lång baguette och en liten prinsessbakelse. Med dem i en påse promenerade vi till slottsparken och satte oss vid en bänk 3-4 meter från vattnet. Planen var att vi skulle mata änderna, om det fanns några där denna dag.
Eftersom att vattnet bjöd på många matlystna änder blev det riktigt lyckat och J matade en hel drös samtidigt utan att bli rädd, duktig och modig tyckte J att hon var. Mamma Madde fick dessutom en massa fina bilder på änderna (och duvorna som också ville vara med).
Efter att vi matat färdigt änderna åt vi upp det som fanns kvar utav baguetten och därefter prinsessbakelsen, gott tyckte J. Men så började det förstås bli lite långsamt att sitta där när brödet tagit slut.
Därför tog mamma Madde fram kameran och fotade den uttråkade flickan lite (med slottet som bakgrund), fin och häftig tyckte J att hon blev på fotona. Och med slottet i bakgrunden, tyckte hon nästan att hon såg inklippt ut. Sedan ringde vi Jenny för att höra om dem var hemma, J satt som på nålar när hon väntade på svaret.
Dem var snart hemma och vi kunde komma förbi en liten stund, överlycklig blev J. Vi gick förbi affären på vägen dit och köpte lördagsgodis, det hade vi båda glömt bort tidigare. Sedan gick vi över gator och torg, förbi en gunga lik en korg och in i deras borg.
Man var (enligt J) tvungen att åka hiss upp till deras våning och dom som var barn (i detta fall J) fick trycka på knappen, alltid lika roligt tyckte J. Väl framför dörren kom vi fram till att J skulle plinga och när hon hörde plingan inne i lägenheten blev hon helt till sig. Dörren öppnades och vi gick in.
Ett barn på Jennys höft, ett barn under täcket i vardagsrummet och ett barn lekandes på sitt rum, Himmelriket tyckte J. Hon försökte leka med barnet under täcket utan framgång och gick istället in till barnet på rummet. Roligt men stelt, i början. Båda var blyga, men det släppte som vanligt efter ett tag och dem lekte. Hon sade inte så mycket till mig under tiden vi var där (förutom i början då hon var blyg).
Så blev det dags att gå, tråkigt tyckte J och ville stanna. Men Jenny skulle jobba och pappan i huset känner mamma Madde än idag inte så väl (trots att hon känt Jenny i 7, eller fler, år), så att stanna kvar efter att Jenny gått var inte ett alternativ. Missförstå mig inte, pappan är snäll precis som Jenny, men mamman Madde vet inte hur man pratar med folk man inte känner bra så det skulle kännas obekvämt. Väl ute på på deras gård lektes det lite och mostern till J ringdes upp.
Mostern bjöd hem mamma Madde och J på middag bestående utav pannkakor, SUPERGOTT tyckte J. Men innan vi gick mot moster var J tvungen att gå på toa, så vi fick gå tillbaka till Jenny och låna toaletten så att ingen olycka skulle inträffa. Dock var bara pappan kvar, men det gick bra ändå.
Med lättad blåsa och glatt humör knallade vi mot mosterns boning, ett äventyr tyckte J. Och jag kan inte annat än hålla med. Det var mycket bilar att titta på, en tågräls som växt igen, lyktstolpar överallt och en hel del människor.
Så kom vi till tågstationen och där måste man gå under jorden för att komma till moster, häftigt tyckte J. När vi gick där under kom ett tåg ovanför, J blev inte rädd utan istället otroligt facinerad. Ett tåg ovanför oss, hur går det till egentligen? Som tur var kunde man se upp genom ett fönster om man gick ännu en bit och så syntes tåget. I samma sekund lades sista pusselbiten till J's förståelse för hur tåg kan vara ovanför en.
När vi kommit upp för trappan och ut i friska luften skulle det posas framför tågen (med staket emellan), mäktigt tyckte J. Hon kom med på nio utav tio bilder, varav jag var med på två utav dem. Den sista bilden var endast på mig och tagen utav J (centrerad som vanligt, duktig flicka!).
När vi kom hem till moster var pannkakorna färdiga, mmm tyckte J. Hon såg ut att kunna äta med god aptit, men icke. Alla timmar vi varit på vift hade gett sin utdelning, hon var trött. Det blev ganska mycket tjafsande från hennes håll och till slut lite gråt i mammas famn, men sedan var det bra och hon åt upp (nästan allt).
Vi umgicks lite med moster men sedan blev det dags att åka hem, kan inte Jonas hämta oss? tyckte J. Nej, han är hemma med flickorna och städar. Under tiden låter han oss vara iväg och ha kul, så han är nog trött nu; vi tar bussen.
Vi gick mot bussen, jobbigt att gå tyckte J för (första gången denna dag). Vi var snart framme fick hon höra, vilket peppade henne så pass att tröttheten glömdes bort. Istället såg vi på husen och träden och bilarna (och tillslut tågen som vi gick under igen). Vi pratade om vad vi gjort under dagen och kände oss nöjda. Vi erkände också för varandra att vi var trötta. Stort gjort utav en fyra åring!
Vi fick vänta på bussen i tio minuter, trist tyckte J till en början. Men så kom hon på att hon hade några godisbitar kvar och började så äta på dem. När bussen kom var påsen tom...
Vi satte oss i ett säte med fin utsikt, skönt tyckte J. Skönt att sitta och skönt att vara på väg hem.
Borta bra, men hemma bäst!
Ursäkta!
Idag har jag och J haft en heldag. Jag berättar mer om den imorgon, med text och bilder.
Nu: Film-mys med Jonas
Tänk om...
Hur bor du?
I en lägenhet...
...mitt i stan
...i utkanten utav stan
...ute på landet?
I en hyresrätt, bostadsrätt eller andelslägenhet?
Eller bor du i..
...hus
...villa
...husbåt
...annat alternativ
I stan eller på landet? Hyr du eller äger?
Om du har bott både i lägenhet och hus: Vilka för- och nackdelar kan du se med de olika boendena?
Och om du har barn: Vilket boende är enligt dig att föredra?
Idag har jag vattnat alla miljoner blommor, gett mat & bytit vatten åt katten och detsamma i båda hamstrarnas bur, bytt sanden hos hamstarna (den de tvättar sig i), ätit frukost, druckit kaffe, släppt in och ut katten, släppt ut båda hamstrarna i motionsboll(en i taget och efter att katten gick ut), filosoferat över hur jag skulle passa som husägare, fixat och donat med lite småprylar.
En ganska lugn morgon med andra ord, men detta är vår semester. Vi ska bara se till att allt fungerar här, för övrigt är det meningen att vi också ska slippa alla krav som man har hemma. Visst att vi sköter om stället, men det är annat än att vara hemma i sitt eget hem.
Senare i eftermiddag kanske jag ska ut med åkgräsklipparen, sedan fota lite och efter det laga lite god mat.
Nu ska jag vänta på att flickorna vaknar så att vi kan gå ut på en promenad i det fina vädret! Flickornas pappa är iväg och tvättar bilen grundligt, när han kommer tillbaka ska han pilla lite bil (en drömdag för honom).
Tjolahopp!
Nu drar vi!
Återkommer om ett par dagar, då vi ska vara husvakt hos min mormor.
Det kan hända att jag bloggar lite därifrån (eller när vi är hemma o kollar våran lägenhet), men jag tror inte det.
Ha en bra vecka! /Madde
Virrpanna!
Igår när jag var förbi mamma, hjälpte jag henne att handla. Jag vet inte om jag skrev det i mitt förra inlägg? Vilket fall glömde jag kvar bankkortet i min plånbok. Jag märkte inte utav det igår och varken mamma eller min syster hade hört av sig om det (dem hade inget märkt heller).
Men i förmiddags, när jag hade gjort iordning mig för att gå till vårdcentralen, kollade jag igenom min plånbok för att se om jag hade legitimationen med mig. Det första mitt öga skådade var just bankkortet, som inte var mitt.
SHIT! tänkte jag, mamma ska ju utomlands imorgon!
Pratade med Jonas om saken. Vi bestämde ganska omgående att jag lika gärna kunde åka till mamma efter att jag tagit blodprov på vårdcentralen (eftersom att hon ska åka imorgon, behövs kortet). Men först pussade jag småflickorna samtidigt som halsen snörpte ihop sig och ögonen tårades. Det krävs lite psykisk förberedelse innan man ska åka ifrån sina barn, om det så bara handlar om några timmar. Därför kändes väldigt snopet och ledsamt idag, då jag inte visste att jag skulle åka förrän precis innan jag skulle gå hemifrån.
Jag kände mig ledsen, tom och dum när jag gick. Dum mot mina barn, som inte fick ha mamma hos sig. Även om pappa duger lika bra för dem. Det handlar såklart mest om vad jag känner, småflickorna gör det detsamma om det är mamma eller pappa som är hemma (eller båda).
Som tur var träffade jag en gammal barndomskompis på vårdcentralen. Hon är alltid trevlig och på gott humör. Efter att vi hade pratat, och jag hade fått berätta lite om mina små gullungar och deras framsteg, kändes det bättre. Dock kom jag på efter att vi skiljts åt att jag knappt ställt en fråga till henne (även fast jag undrade en massa om hennes liv, vi träffas inte så ofta). Då kände jag mig som en dålig kompis/bekant istället. Men det gick över efter en stund. Tänkte att vi träffas väl fler gånger och att hon kanske inte märkte att jag centrerade mina barn i samtalet.
Ibland tror jag att folk tror att jag inte bryr mig, men det gör jag. Jag bryr mig jätte mycket, egentligen för mycket för mitt eget bästa (jag känner med andra, både när dem har bra och dåliga stunder). Det kanske inte alltid märks utåt. Men det beror mest på att jag har väldigt svårt med den sociala biten, tillsammans med folk jag inte träffar regelbundet. Det är jobbigt för mig men jag arbetar på det och hoppas på att ni alla har förståelse.
Att jag är så sentimental just nu, kan bero på att jag är i en viss del utav månaden. Jag har nog inte riktigt vant mig vid hormonerna ännu (under graviditeten har man ju andra hormoner).
Nu sitter jag iaf här hos mamma. Och kortet, det lade jag ur så fort jag kom hit.
Gästbloggare: Maddes Syster
Jag har dock själv en utmaning på gång redan nu. Våran mamma ska åka utomlands i en vecka och jag ska under denna tid klara mig helt själv. Jag kan tillägga att jag väldigt sällan lagar mat, jag är van vid att det är klart en viss tid. Vi har också två katter som ska överleva veckan och få mat av mig.
Något annat som väntar fr.o.m. tisdag är sista året på gymnasiet. Helt otroligt vad tiden går fort. Tycker det var nyss jag var den lilla flickan som ringde till tomten och åkte på kollo. Efter gymnasiet är det andra bullar. Då är det dags att växa upp och ta massa ansvar. Jag gillar det inte, för jag vill inte växa upp för mycket. Ni kan kalla mig Peter Pan ;)
Tror inte jag har något mer på hjärtat nu, men jag slänger med ett par bilder när jag ändå är igång.
/Nathalie
Storan och lillans galenskaper, Maddes syster
Hos mamma!
Framåt fem åkte jag till mamma för att klippa henne och hjälpa henne med lite förberedelser inför flygresan (hon ska utomlands). Vi har haft jätte trevligt, men jag har saknat barnen något enormt. Jonas sade att jag kunde sova över här om jag ville, men känner att jag inte kan. Jag får ångest bara jag tänker på det!
Nu måste jag sluta skriva, bussen går snart (stannade så länge som möjligt för att hjälpa mamma). Hidå!
Sovmorgon!
Det var otroligt länge sedan jag gick upp såhär sent (flera år sedan?) och det känns verkligen i hela kroppen. Dessvärre inte på ett bra sätt. Jag mår illa, känner mig yr, har en rejäl huvudvärk (sådan som man kan få om man råkar somna mitt på dagen och sover en längre stund). Huvudet skriker att något inte står rätt till och magkänslan tror att jag har försovit mig (till vad, haha?). Det "kliar" i varje led i kroppen och musklerna känns som gummi.
MEN det var i största välmening tänkt att jag skulle få sova ut, Jonas tyckte att jag var värd det (dessutom satt han och läste i lastbilsboken och glömde bort tiden). Och tacksamheten väger tyngre än allt... Jag älskar dig Jonas, min gulleplutt!
Nu ska kroppen få vakna till; frukost och kaffe, här kommer jag!
Små tandsingar?
N dreglar något så kopiöst mycket. Och hon biter på fingrarna, nappen, bitringen, gosedjuren, leksakerna och allt annat "gott" som hon får tag på. Hon ser inte ut att smaka på sakerna för smakandets skull, utan attackerar dem och hugger efter dem likt ett rovdjur. Hon är ganska gnällig och ser ut att ha ont emellanåt (vi gör allt för att underlätta för henne). Dessutom ser man två framtänder och en huggtand lura under tandköttet (i nedre käken).
Det kan inte vara något annat än tänderna som är på gång. Hon har hållit på såhär från och till i en månad, och mer än vanligt de senaste dagarna. Jag vet såklart inte om tänderna kommer fram snart eller längre fram, men jag är ändå övertygad om att det är dem som gör ont. Mina visdomständer gjorde ont långt innan dem kom upp ur tandköttet. Och även om visdomständerna sägs vara värst, är det inget man egentligen vet. För hur många minns hur det kändes när första tanden kom? Just precis, ingen.
Sedan finns det säkert forskare som mätt hjärnaktiviteten(det gör dem på allt) hos små barn med begynnande tänder. Och då även har sin åsikt om saken. Men o andra sidan är det bara siffror, dem kan förde inte veta hur det känns. Jag tror inte att ett spädbarns hjärna arbetar lika mycket vid smärta som en vuxens. Dem registrerar smärtan, inte så mycket mer. Dem "vet" att överlevnad handlar om att härda ut (även om de förde kan bli ledsna när det gör ont). Dessutom har dem livet i våra händer och litar på att vi gör vad vi kan för att få dem att må bra. Vi vuxna däremot registrerar smärtan, tänker på den, bearbetar den, försöker få den att försvinna, blir ledsen/deprimerad över den etc.
Ash, får stanna upp mitt i tankarna. För nu hinner jag inte skriva mer!
Tjolahopp!
Den lilla, borta?
Om två timmar ska vi vara hos min mormor, hon och hennes man bjuder på lunch. Mmm..! Samtidigt ska vi gå igenom rutiner och skötsel utav hus och katt. Vi ska nämligen vakta deras hus ett par dagar.
Det ska bli hemskt roligt och en riktig upplevelse. Det känns även kul att bli anförtrodd något sådant. Visst att jag har tre barn (och är mellanbarnet utav mammas tre), men jag är alltid den lilla i släkten (blott 160 lång). Det är inte på ett negativt sätt, dem behandlar mig inte som ett barn. Men jag är ändå den lilla, den där man gullar med och aldrig ber om tjänster. Trots att jag alltid visar att jag vill hjälpa släktingar med barn, hus, you name it. Kanske är det just därför ingen frågar mig? För att dem vet att jag vill och att det värmer tillräckligt. Eller är det för att jag är den lilla?
Att bli anförtrodd att sköta mormors hus, faller utom ramarna för att vara den lilla. Så, kanske jag inte är den lilla längre? :)
Nu har vi brådis! Tjohej!
Bilder..?
Nu ska jag pussa på Jonas, eftersom att han är något utav det finaste jag har. Men först ska jag vara lite larvig:
Jäkla bra karl jag skaffat mig
Oo så vacker
Nyfiken, otroligt nyfiken
Ansvarsfull, nu för tiden
Småflickornas pappa
Många pussar till dig Jonas, min älskling!
Utmaningen går utför..
Eller har jag kanske helt enkelt för bråttom? Tar utmaningar tid på sig att komma igång? Måste ordet spridas först, genom de tävlande som länkar till utmaningen? Det kanske tar ett tag innan folk hittar hit..?
Ash, jag vet inte. Allt jag vet är att om inte denna utmaning lyckas (den får en vecka på sig), startar jag nog inga fler. Utan går istället tillbaka till att skriva på samma sätt som jag skulle ha gjort i en vanlig dagbok. I dagböcker kan man inte utmana folk, för i dem är det inte meningen att någon ska läsa. Om ni förstår hur jag menar?
Timman blev sen då jag knåpat med Sabinas blogg, blev precis nyss färdig.
Jag hoppas att den duger så länge gumman. Kan försöka mig på något mer avancerat en annan gång. Men först ska jag göra en sida till Julias Jenny och sedan fräscha upp min egen lite (läs: mycket). Så det blir lite längre fram i tiden.
Fy bubblan, nu ska jag slänga mig i säng! *Gääääääääsp*
UTMANING!
Idag har jag en utmaning till alla mammor: VÅGA VISA MAGEN!
Det går ut på att alla mammor som läst detta inlägg lägger ut en bild på sin mage (med eller utan något för, beroende på hur bekväm man känner sig) och samtidigt utmanar andra mammor till att göra detsamma. Nu talar vi alltså om magen som infinner sig Efter att barnet är fött.
Denna utmaning är tänkt för att peppa varandra; visa varandra att det faktiskt är helt okej att ha en mamma-kropp. Och för att förstå att man inte är ensam med sina tankar.
Det är även helt okej att lägga ut bilder på andra områden om man känner det, så länge det inte är "naken-bilder" (för det vill jag inte uppmuntra till). Till exempel några bristningar, som man inte helt är vän med.
Vilket fall, till alla som är med och utmanar:
*Lämna kommentar i detta inlägg, med länk till erat "våga visa magen" inlägg (om ni vill kan ni berätta var ni läste om utmaningen också).
*Lägg en länk i erat inlägg, till denna utmaning (Här är länken: http://attlevatillsammans.blogg.se/2009/august/utmaning.html ).
Detta för att få utmaningen att sprida sig, så mycket som möjligt. Men också för att alla ska ha tillgång till att titta på varandras bilder.
Det är ingen tävling, så något pris finns tyvärr inte att hämta ut. Men om ni frågar mig, är bättre självkänsla det bästa priset man kan få!
KOM IGEN NU TJEJER, NU BÖRJAR UTMANINGEN!
VI VÅGAR VISA MAGEN:
• Strumpan & Co
• Kalsongmorsan
• Madd1sh
• Amanda
Extra-bidrag:
• Kalsongmorsan extra 1
• Kalsongmorsan extra 2
• Kalsongmorsan extra 3
J tacksam!
Idag fick J dem, och blev som vanligt genomlycklig. Just nu springer hon runt med häxhalsbandet och ropar Jag är en hääxaa *väs* Jag är en hääxaAaAaaa
Okej, jag vågar (knappt)!
Måste dock erkänna att jag valde ut två av de bästa bilderna.
Ni får t ex inte se när jag trycker ihop huden ordentligt och man ser alla bristningar (som kom under graviditeten med J), heller får ni inte se några närbilder. Der är inte att rekomendera!
Nja, men när man fuskar såhär och lägger ut bilder på så långt avstånd, ser det helt okej ut (för att ha födit tre barn) men på nära håll är det annat. O andra sidan brukar folk vanligtvis inte stå en decimeter ifrån och stirra.
Jag kanske vågar ha bikini redan denna sommar? Det blir något att fundera på...
Sjudundrande oväder!
Jäkulens skit!
Jag och J bestämde oss för att gå ut (tillsammans med småflickorna förstås), trots att det nyss regnat. Det var uppehåll just när vi gick ut men vi kunde se att det skulle börja regna igen. Välutrustade med regnkläder och stövlar knallade vi så ut. Det började dugga, regnkläder rättades till. Vi gick och tittade på vattnet i plaskdammen, hur fint det var när det regnade. Gick vidare mot en gård där J tyckte att det såg kul ut att leka. Skyarna öppnade sig! Dropparna kändes stora som jordgubbar. Vi sökte skydd, tillfälligt. Sprang sedan till ett mer permanent skydd, när vi insåg att detta skulle ta ett tag.
Småflickorna fick under tiden mat och J åt fruksallad som vi hade med oss. Vi tittade på regnet och undrade om det någonsin skulle avta. Det var allt vi kunde göra. Efter en väldigt lång stund lugnade det äntligen ner sig något. Då skyndade vi oss iväg mot affären, för att åtminstonde hamna inomhus. Där strosade vi omkring ett tag och vände på var och varannan vara, allt för att köpa tid. När vi sedan var färdiga och kom ut, såg vi till våran lycka att ovädret var över.
Vi bestämde oss för att gå hemåt, efter att ha lekt vid lekparken bredvid affären en liten stund. Då var det tre timmar sedan vi gick ut.....
Ursäkta stavning osv. Hinner inte rätta! /Madde
Ta allt mitt blod så att vi blir färdiga!
I veckan vill Piotr Kozlowiski att jag ska komma in till vårdcentralen och ta (ytterligare) blodprover.
Hur ska det gå till? Jag är själv med tre barn fram till sex varje dag (iaf denna vecka, vanligtvis slutar Jonas tidigare). Självklart tar jag mig dit med allihop, det jag är orolig över är snarare att dem ska börja "härja" när proverna tas (och att jag då inte kan göra något).
Men det är som vanligt... Ash, det löser sig!
Sist tömde dem mig på 6 rör (jo jag vet, det är inte mycket egentligen) och nu ska dem tömma mig på två till (för mig, helt okända prov). Antingen för att han har hittat något misstänksamt eller för att han inte hittat något alls. Det skulle kännas mycket trevligare om dem kunde skriva (på svenska, inte medicinska) vad de tar för prover och varför. Det enda jag har att gå efter är lapparna som labbassistenterna ska sätta på proverna. Jag blir nästan lite nervös när dem är så opersonliga och när dem inte förklarar proverna. Jag brukar veta varför de flesta prover tas, men inte dessa.
Jag har försökt hitta info och om jag förstår rätt vill dem kolla blodets uppbyggnad med ena provet och det andra... Minns jag inte!?
Nej nu fick jag brått. Tjolahopp!
Jag ska vara ärlig!
Jag har gått upp tre-fyra kilo sedan flickorna kom, det känns lite konstigt att "gravid-kilona" kom först efteråt (jag brukar inte gå upp i vikt så här lätt). Men nog talat om dem, dem syns inte så mycket och jag kommer att gå ned dem igen.
Däremot har jag har känt att min mage inte riktigt är till min belåtenhet - såhär uppifrån. Trots att jag försöker köra med situps och annat "skoj" på regelbunden basis (men det handlar mest om att jag är missnöjd med huden). Därför har jag tagit bilder på min mage och funderar på att lägga ut dem i bloggen, för att utföra någon slags terapi. Jag såg (när magen väl var på bild - från sidan, framifrån) att det visst inte var så illa egentligen. Men, det kan vara bra ändå. För att visa mig själv att jag vågar...
Vågar visa magen! För det är just där problemet sitter. Jag tänker nästan aldrig på min mammakropp, förutom när bikini eller andra magvisande tygbitar kommer på tal. Jag kan leva med den, må bra över att den finns, men inte visa den för andra.
Vågar jag? Vågar jag? Vågar jag?
Glömde - Körkortstillståndet!
Nu har jag fått hem körkortstillståndet! Nästa prick på listan är att gå på kurs tillsammans med Jonas, skicka in papper på det, betala alla obligatoriska avgifter och skriva under lite här och var. Sedan är det klart - nästan.
Vad som följer efter alla dessa steg är: Väntan. En enormt lång och jobbig väntan (i och för sig var dem snabba med körkortstillståndet, blott 10 dagar tog det)... Sedan får jag äntligen börja övningsköra!
Lagligt alltså, jag skulle ljuga om jag påstod att jag aldrig suttit bakom ratten förr. Men det var många jefulens år sedan, så det är glömt och begravet. Vad man gör i tonåren (och innan man blir mamma) vill man oftast inte riktigt stå för sådär i efterhand. Men o andra sidan, bör man väl kanske inte ljuga för sina barn den dagen dem frågar:
-Mamma har du kört olovligt någon gång?
Russin - äckligt gott!
Det är väl så det är, med mycket ätbart. Om man verkligen tänker på vad det egentligen är, känns det inte lika trevligt att äta. Men så äter man det ändå, om man heter Madde. Jag försöker oftast att slå bort den där tanken (speciellt om det är något gott och nyttigt jag är på väg att äta). Jag har sällan varit med om att ofrivilliga tankar styr mitt handlande. JAG vill styra mitt handlande (envisa klubben - vill du vara med?!).
Jag har inte så mycket mer att tillägga för i dag, känner mig riktigt trötter! Natti natti zZzZzZ
Jonas duktig!
Hela dagen igår tjatade J om att hon ville sova hos mormor. Men det gick tyvärr inte och svaret från oss blev därför: En annan dag, vi lovar. Hon väntar spänt över att få reda på vilken dag det blir, hon har ingen aning om att det kanske blir just idag! Min lilla skrutt, hon älskar sin mormor bäst av alla. Hihi, tack för den du! <3
Jag väntar bara på att min mormor ska ringa så att jag vet om J ska på inskolning imorgon eller inte. För om hon ska det, vill jag inte hoppa över det. Hon är trots allt hos mig varannan vecka bara. Och även om hon redan trivs i gruppen, behöver hon få all "tillvänjningstid" som möjligt, innan hon börjar där. Hon har förresten redan fått en vän. Dem träffade varandra på bussen igår, när vi skulle till stan. De blev till sig båda två!
Nej, plikten kallar. Tjohej!
På tal om barnprogram!
Om man verkligen sätter sig ner och kollar på programmen så måste jag säga att de allra flest är olämpliga för barn att se på. Antingen saknar dem syfte, eller så innehåller dem en massa hyss och dåliga ord (och inga korrektioner från vuxna finns med i programmet, bara hyssen) eller så handlar dem om att äta godis (helst hela tiden; varje dag och till middag/frukost/kvällsmat) eller om barn som är supercoola/snygga/töntiga/fula (ska den uppdelningen ens uppmärksammas, för det är inte på en pedagogisk basis) eller eller eller. Det är väldigt sällan jag ser pedagogiska (men roliga) barnprogram nu för tiden och det är SÅ tråkigt.
Det handlar mycket om att sätta barn i fack, redan i småbarnsåldern. Varför? Jo, det gynnar alla TV-jättar och Affärs-jättar när barnen blir äldre... Barnprogrammen försöker på något sätt att staka ut barnens väg i livet, istället för att lära dem något som de faktiskt kan ha nytta utav.
Tur att J inte ser på TV så mycket (här iaf, hos pappa vet jag ej). Jag föredrar dessutom att sätta på någon film som hon (och jag) gillar om hon verkligen känner för att kolla på något. Ibland ser hon på barnprogram ändå, förstås. Något annat skulle vara taskigt. Huvudsaken är såklart att hon inte sitter där varje dag o blir itutad en massa strunt.
Det finns bra barnprogram, men de börjar bli väldigt få...
Nu ska jag bada J, sedan fixa lunch. Tjohej!
Oj!
Jag har inte riktigt haft ro att sätta mig och när jag väl har haft det har jag inte riktigt hunnit. Sådär kan det vara ibland. Dessutom är det inte bra om man skriver under "tvång", då mister bloggen lite sin mening.
Den (Min blogg) är till för att jag ska ha en fin möjlighet att kunna skriva av mig, den är inte till för att jag ska vara tvungen att slänga in några (för Mig) helt betydelselösa ord. Jo, för om man tvingar fram orden saknar dem oftast betydelse.
Idag har jag, J, E och N varit ute mer eller mindre hela dagen. Det började med att vi tog bussen till stan. Där stannade vi till i slottsparken och matade småflickorna, sedan gick vi till ett fik och matade storflickorna (mig och Julia). Efter ätandet blev det lite fikande (dock åts inte ens hälften av Julias valda kaka upp, men det är ju bara positivt).
Mätta och belåtna gick vi in i ett par affärer och sedan ställde vi in siktet på en lekpark. Då vi var på stan, var det en bit till den närmsta och jag bestämde mig för en invid min mamma (då vi ändå skulle ses). På vägen dit gick vi förbi tågstationen. Där stod vi ett tag, kollade på de olika tågen och räknade vagnar på ett godståg; 12.
När vi var framme vid lekparken kom mamma ut till oss. Hon hade med sig mackor, kaffe, vatten, mjölk till J och banan. Det fanns många trevliga mammor och barn i lekparken och både jag och barnen hade en riktigt trevlig dag. Önskar att jag bodde nära just den parken, den känns så mycket roligare än vår stora.
Hos oss känns det heller inte lika lätt att få kontakt med andra föräldrar. Men jag får nog anta att det mest beror på mig. Jag tycker om att ha mycket människor omkring mig, jag älskar att prata, men jag har riktigt svårt att skapa en första-kontakt. Sedan kan det vara svårt att veta vad man ska prata om i början. Men det löser sig alltid, man måste bara se till att komma så långt.
Ash, det där tränar man på mer och mer allt eftersom att barnen blir äldre. Och de flesta märker inte ens utav mina svårigheter, då jag maskerar dem så väl så att dem tillslut försvinner. Så har jag alltid gjort; om jag känner mig blyg, låtsas jag att jag inte är det och efter en stund är jag det inte längre.
Som förut idag :)
Nu måste jag kila...
Mycket nya filmer!
Det är bara en i raden utav filmer som nyligen har kommit ut - filmer, som för en gångs skull, verkar värda att se. Om ni har något hett tips, mottages det gärna!
Idag vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Igår var det riktigt varmt och skönt ute, så kanske jag ska ta mig ut på en långpromenad efter deras "lunch"(Smakis+mat i flaskan)? Eller åtminstone en kort, till affären... Ja, vi får se hur det blir!
Förresten, allt färre personer läser mig blogg (och det var inte många innan läsarantalet började minska heller). Vad betyder det? Att jag har blivit tråkig och för allmänhetens skull borde sluta blogga o skriva dagbok istället? ;)
Nu hör jag en vacker stämma utav en nyvaken bebis, tjoohej!
Dagens Nyheter
Jag o Lars (J's mor och far) tillsammans med våra respektive och våra barn, var igår iväg till vår stads stora köpcentrum. Där hade vi bestämt oss för ett visst ställe, som Lars fru tagit reda på. Först stod vi bara utanför, tittade lite, pratade med J. J hade stora ögon, men var annars helt kolugn.
Sedan gick jag och Lars in på salongen tillsammans med J. Det var för litet för att Jonas, Jenny och de tre bebisarna skulle kunna få plats att sitta med (tyvärr!).
Men för J kändes det nog mest viktigt att mamma och pappa var med, även om det säkert skulle ha gått precis lika bra med Jenny ist för mig lr Jonas ist för Lars. Det kan också ha varit så att det kändes viktigt för mig och lars att vara med (iaf för mig, hehe) och att man såhär i efterhand försöker spegla det hela utifrån barnet. Jo, det gjorde nog J detsamma egentligen.
Jag och Lars försökte att se glada och positiva ut, men J började ändå bli lite nervös när hon sagt sitt namn, valt örhängen och fått en stol att sitta på (i Lars knä). Men så verkade det släppa lite, hon såg glad ut. Mitt hjärta, däremot, skenade i 190. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, och jag bävade verkligen inför att se J ha ont.
Så blev det dags att ta första hålet. Hon som jobbade där var helt underbart pedagogisk och jätte snäll. J ville först byta till mitt knä. Eller ja; Lars föreslog det så att han kunde fota henne och det ville hon. Sedan rengjordes öronen och håltagarens händer. Efter det målades prickar, som J fick se (för att veta var hålen skulle sitta).
Vi frågade om allt kändes okej, japp det gjorde det. Håltagaren höll upp håltagningsmojängen emot örat, frågade om de skulle räkna till tre. J sade att hon inte var redo, vi väntade en stund. Håltagaren frågade då efter ett tag om hon var redo nu och om vi skulle räkna till tre. Jo hon var redo, men ville räkna till tio.
Sagt och gjort. Där satt hon med ett hål i örat, tårarna började ljudlöst rinna ner över hennes kinder. Man såg smärtan i hennes ögon och det kändes som att jag skulle svimma. Min stackars stora flicka hade ont... Det gjorde så ont i mig, men jag log. Hon däremot, repade sig på en minut.
Dock var hon något tystlåten. Vi frågade om hon ville ta andra hålet nu eller komma tillbaka en annan gång. Nu, blev svaret. Men hon ville vänta lite. Så vi väntade lite. Hon satt och beundrade sitt öra i spegeln under tiden, och såg allmänt välmående ut. Jag var nästan uttömd på all min energi, men höll modet och leendet uppe.
Så blev hon åter redo. Håltagaren frågade om dem skulle räkna till tio igen och om alla skulle räkna denna gång. Nej, inte till tio utan till femton tyckte J. Och ja, alla skulle räkna. Så räknade vi till femton.
Hon hade nu ett hål i det andra örat också, tårarna började återigen rinna och hon började hulka lite. Men även denna gång gick det över på mindre än en minut. Medans jag dog inombords utav smärta och mammahjärtat hoppade ur kroppen ett par ggr (dock leendes), satt hon där och beundrade sina öron. Snacka om att man blir känslig, så fort det gäller ens barn. När det gäller mig själv, tål jag hur mycket som helst.
Håltagaren berättade, för både J och oss, hur hålet skulle skötas. Hon sade också till J att hon omöjligt kunde vara fyra år, för så modig som hon var måste hon vara minst dubbelt så gammal. J svarade stolt att hon bara var fyra år. Sedan sprang hon iväg och visade hålen för Jonas o Jenny och alla bebisar, medan jag och Lars betalade.
När allt var färdigt frågade jag om hon ville ha något speciellt att dricka eller äta, eftersom att hon varit så duktig. Vatten blev svaret. Okej, då ska vi leta upp vatten tänkte jag. Sedan såg hon in i en kiosk, där fanns slush (heter?). Hon frågade, otroligt försiktigt, om hon kunde få en sådan istället för vatten. Ja, jo, fråga pappa också, tyckte jag. Han sade att det var helt okej. Jag förklarade för henne att hon fick en sådan bara för att hon varit så duktig när hon tog hål i öronen. Hon blev så stolt att det lös om henne (eller var det öronen som lös? ^^,).
Inne på kiosken berättades det för biträdet att hon tagit hål i öronen, hon fick beröm och frågor om ifall det gjorde ont. Ja det gjorde det, svarade hon. Men inte nu längre.
J drack halva slushen (eller mindre) under tiden som vi alla stod och pratade. Sedan sade vi hejdå och vi åkte hem (J åkte med Lars och Jenny, det är pappa-vecka).
J hade velat ha hål ett tag nu. När hon fyllde fyra fick hon därför ett kort från Lars, Jenny, mig och Jonas. Där i stod det att hon skulle få hål i öronen. Sedan dess har vi förberedit henne om hur det känns osv. Hon har verkligen kännt sig peppad under tiden hon väntat. Och det märktes igår att hon visste vad hon ville, annars hade hon aldrig tagit det andra hålet också. Många barn får komma tillbaka en annan dag för att ta det.
Ursäkta formalian, jag har inte tid att sitta här egentligen. Jag ville bara berätta den stora nyheten för er, och låta er veta hur modig dotter jag har (och erkänna vilken feg mamma jag är).
Tack och hej, duktig håltagartjej!
Grejar och grejar..
..i all oändlighet!
Idag har jag sänkt småflickornas spjälsäng (de har två, men vill fortfarande sova tillsammans) och J's tripptrapp-stol. Tänk vad alla mina flickor växer! Det är helt otroligt när man tänkte efter...
Har även suttit igång en maskin med tvätt och plockat en hel del i lägenheten. Snart är tvätten färdig och ska hängas, sedan slänger jag in ytterligare en tvätt.
Jag började självklart dagen med frukost och en kopp kaffe. Det tog en liten stund innan kaffet började verka men sedan blev det full rulle.
Vad mer ska jag göra? (Har uppdaterat nu under kvällen för att visa vad jag faktiskt gjorde, och inte gjorde, idag. Och för att lämna små kommentarer. Kommentarerna är kursiva inom parantes, allt annat är från imorse)
- Diska, om jag inte lämnar det åt Jonas.
(Jag diskade halva disken och kokade flaskor)
- Borra upp en ny jackhållare åt J (något kroksystem, som inte sticker ut ögonen på barn), då hennes gamla börjar bli för klen och sitter för långt ner. Den gamla får numer tjäna under tvillingarna.
(får man stryka halva om man har ritat upp prickarna, men ännu ej borrat? *smajl*)
- Putsa ett par fönster, vill inte göra alla på samma dag. Och förhoppningsvis vill Jonas hjälpa mig med några, eller iaf ta en promenad med flickorna så att jag, fullt ut, kan hänge mig åt fönstrena. Putsa fönster är det mest trista jag vet, men det måste göras.
(Ett par är ju två stycken, men detta måste erkännas som lite fusk. Jag putsade fönstrena i hallen och badrummet, dem är långsmala, små och går inte att ta isär: BUSENKELT!)
- Tvätta mer, att förvänta sig att tvätten ska ta slut i en familj med fem medlemmar är rent önsketänkande *hihi*
(Jag tvättade faktiskt mer, hör och häpna, 3 maskiner tror jag bestämt)
- Vika tvätt, kläderna måste in i garderoben också. Dem tjänar inte riktigt sitt syfte hängendes i torkskåpet/på hänganordningen, torra.
(Får man stryka ett V om man hann vika 3 barnjeans i strl 116 innan man blev distraherad utav telefonen och sedan barnen och sedan glömde bort det hela? *Haha*)
- Ringa kyrkan, angående dop såklart! Vad trodde ni? *blink* Fråga inte om datum för det vet vi inte ännu, inbjudan kommer med posten när allt är färdigt!
(Japp, och ringde slut pengarna på mobilen gjorde jag också. Så den fick till att fyllas på mitt i samtalet! Pinsamt! *fniss*)
- Underhålla och umgås med flickorna, min huvudsakliga syssla. Den kommer först, då barnen kommer först. Allt annat görs under den tid som blir över. Vi får se hur mycket jag hinner idag. Oftast när man planerat att göra riktigt mycket på en och samma dag, är flickorna mer vakna än vanligt.
(Denna kan jag stryka med otroligt gott samvete. För om jag har gått iväg för att hämta något eller fixat med något i samma rum (när dem varit vakna), har jag pratat med/sjungit för dem under tiden. Sådeså!)
- Och mycket annat, som man gör utav bara farten utan att reflektera över det.
(Aa, jo, mycket annat var ordet. Råkade exempelvis börja rensa bland pappren och vid ett senare tillfälle stod jag och inspekterade en tvestjärt som krypit in mellan microns dubbelfönster. Hur kommer man in mellan dem "fönstrena"? Det borde vara omöjligt, tvestjärt eller ej! Och vad F*N gjorde en tvestjärt ens inne vid innerväggen i köket? GAH!
Efter att Jonas kom hem åkte jag till stan för att träffa mor, var hemma lagom tills han låg i sängen *snyft*)
Nu ska jag sätta igång, för flickorna sover sött igen.
Ciao!
Frostat ur frysen!
Så idag är jag nöjd med köksbestyr (förutom matlagning och disk då). Nu tänker jag attackera tvättkorgen, och se till att tvätta minst en maskin idag. Sedan tänkte vika lite tvätt tillsammans med mina småflickor.
Mer än så hinner jag inte. För efter det ska jag och flickorna förberedas och göras iordning så att vi kan komma utanför dörren ett slag.
Hej o hå!
Jag ser dig
31 Maj 2009 - J kikar
Svar på frågorna
Kommer du och Jonas gifta er ?
Blir det mer barn ? =)
Svar: Jag och Jonas är förlovade, sedan 9 juni 2008. Att vara förlovad innerbär för mig att man är för-lovad till att gifta sig. Men jag är inte så pass tradionell att jag vill gifta mig året efter förlovningen.
Någon gång kommer vi att gifta oss, det speglar våra ringar. Men när? Det ligger i framtiden!
Jag vet inte om vi kommer att få fler barn. Men eftersom att vi är så pass unga, känns det på sätt och vis ganska troligt att det blir någon mer (längre fram). Men det är inget vi har planerat på svart och vitt. Utan det handlar mer om att man inte riktigt vet vad tiden har i sin gömma.
Vad vi däremot vet är; att jag skall läsa färdigt först, även på högre instanser. Och sedan få mig ett fast jobb, innan vi ens börjar fundera på fler barn.
Jag hoppas att du blev nöjd med svaren, även om de var lite luddiga!
Motfråga: Hur känns det inför det kommande bröllopet?
KalsongMorsan om Fråga Madde!:
Hur kan du vara en sån himla bra mamma & ha ett sånt bra tänkande med dina barn? Hur kom du på det?
Du är världens bästa mamma, Madde! <3
Svar: Hihi, du får mig att rodna!
Jag måste faktiskt ge mycket ära åt min mamma, då jag använder mig mycket utav hennes knep när jag uppfostrar/umgås med mina barn. Sedan har jag självklart en hel drös med egna "recept", precis som alla andra mammor.
Jag märker att jag använder mig utav min barndom ganska mycket. Alla bra saker därifrån lägger liksom grunden, sedan ändrar jag på det som jag (som vuxen) ser annorlunda på. Det blir en jätte bra mix!
Sedan kan jag tillägga: Jag har dåliga sidor jag med, det borde du veta som känt mig så länge!? *smile* Jag kan vara trött och grining ibland, säga ifrån lite för snabbt till J/Jonas/You-name-it, få dåligt samvete, säga förlåt. Precis som alla andra mammor och människor :)
Motfråga: Hur blev du en sådan underbart bra mamma?! Jag tycker att du ska vara otroligt stolt, för du har byggt upp ditt föräldraskap på branta grunder! Du har en smockfylld "bok" med många "mamma-recept", som du helt och hållet från grunden kommit på själv. Du är bäst och guld värd, min kära Korvas! Kom alltid ihåg det!
Sneakpeak i Maddes huvud
Mitt huvud snurrar just nu med massor utav tankar (har legat i sängen sedan jag skrev sist och försökt sova):
Barnen
Jonas
Skolan
Hemmet
Ingenting negativt, utan mer som planerande. Min hjärna försöker att skissa upp en framtidsbild. Men det är svårt! Det är verkligen svårt att veta hur allt kommer att te sig. Men en sak vet jag: Folkhögskolan, 6 veckor i höst, intensivt. För att göra klart det som skulle ha gjorts i december 2008. Ni minns väl? Då jag fick åka till uppsala med den 23 v gamla bebismagen, och sedan vara sjukskriven fram tills flickorna kom.
När det gäller barn, kan man aldrig föreställa sig i förväg hur det kommer att bli. Livet med dem. Det går bara inte. Det är bättre att leva i nuet, inte planera så mycket.
Förutom praktiskt då. Just nu tänker jag lite på tvillingarnas nästa bilstol, det är bra att planera innan (men inte köpa förrän det närmar sig). Sedan tänker jag på deras nästa klädstorlek. Eller ja, den klädstorlek som vi inte har så mycket kläder utav: 74.
Egentligen är 68 nästa klädstorlek, men den storleken är snart komplett. Jag handlar alltid en storlek i förväg. När de använder 62, köper jag 68 och planerar för 74. Det krävs för att man inte ska glömma bort det hela och helt plötsligt stå där med endast en tröja och ett par strumpor (i korrekt storlek). Jag gillar inte att köpa den aktuella storleken.
I och med att barn växer snabbt, hinner de bara ha plagget i ett par veckor (någon månad, gällande större barn). Hellre köper jag då för stort och börjar ta på det när jag ser att det passar.
Gällande Jonas: Kommer vi alltid att passa ihop, du och jag? Kommer vi alltid att stötta varandra? Kommer vi alltid att finnas där för varandra, i både svåra och mindre svåra stunder?
Jag hoppas det och kan inget annat tro. I mitt huvud finns ingen annan framtid uppmålad. Om han skulle försvinna ur mitt liv, skulle mitt livsporträtt aldrig bli komplett. Ett motiv skulle fattas. Tavlan skulle fortfarande vara otroligt fin, med tre flickor på. Den skulle hänga i mitt hjärterum och ta stor plats. Men den skulle inte vara komplett...
Jag älskar verkligen den karln..!
Gällande hem: Var kommer vi att bo i framtiden? Vi behöver flytta, senast när småflickorna är runt 1-1½. Men Julia har 2 år kvar hos dagmamman innan hon börjar skolan. Det betyder att vi måste bo någonstans häromkring. Men vi vill o andra sidan inte behöva flytta allt för många gånger, för barnens skull. Hur ska vi då göra? Hyra ett hus i närheten? Flytta till en större lägenhet i detta område, trots att vi inte vill bo här när barnen börjar skolan? Köpa ett hus? Eller helt enkelt bo kvar här i två år, trots att det blir trångt? Nej, jag vet verkligen inte.
Men jag är inte oroad, för vi har tid på oss att planera detta. Dock funderar jag på det en del, försöker planera. Väger gott mot ont, för att försöka få en helhetsbild utav hur vi bör göra. Men det är ganska svårt. Pusslet har blivit lite mer åt det hela hållet, men än fattas bitar. Vi får se hur vårat boende kommer att se ut i framtiden. Huvudsaken är egentligen att vi bor tillsammans!
Ash! Jag hatar verkligen de kvällar då jag inte kan sova, just för att jag ligger och planerar (i sängen, när jag ska sova). Känner mig otroligt fridfull och harmonisk inuti, medan jag ligger o prickar av på listor som bara existerar i mitt huvud. Såhär kan mina tankar "låta":
Såhär ska vi lösa det och sådär ska vi lösa det andra. Det ska jag göra till middag och imorgon ska jag på promenad. Denna månad var det BVC ja. Vilken dag? *springer till almanackan och kollar, lägger mig igen* Ahaa, ok, då vet jag det, för sådant är lätt att glömma.
Julia kommer på fredag, vad vill hon göra i helgen tro? Något extra roligt eller bara ut o sparka boll? Får fråga.
Jag vill göra något i veckan. Hälsa på någon. Vem? Det kollar jag upp imorgon kväll.
Jag behöver dammsuga, okej men det passar bra efter min (förhoppningsvis) promenad imorn förmiddag.
Aah, just det! *pling* Jag måste ringa medicinska på USÖ imorgon, dem har inte skickat provsvaren till mig ännu. Nummret? Ash, det är bara att ringa växeln. *en bebis vaknar till, jag tassar till spjälsängen och ger nappen som tappats, lägger mig i sängen*
Behöver vi handla fler nappar? Det börjar bli dålig med sådana nu va? Man måste ha ett gäng så att man får lov att smutsa ner en del, som sedan ska kokas...
Oh, det kliar i halsen! Allergi? Tog jag inte allergimedicin innan läggdags? NEJ! *tassar iväg och tar min medicin, smyger tillbaka och lägger mig* Aaah, äntligen! Nu ska jag sova... Men! Nu blev jag kissnödig av allt springande. *tassar iväg till toan, kommer tillbaka till sängen och lägger mig* Det var ljust på toan! Det börjar bli dags att köpa nya blöjor, såg jag visst. Det gör jag imorgon. Och toapapper? Nej, det fanns. ÄH, jag ska sova nu! Lägg av!
På tal om att sova, imorgon ska jag nog damma lite i sovrummet...
Och så fortsätter det, de där speciella kvällarna då jag bygger upp ett helt livsschema i mitt huvud(något som bara händer någon kväll ibland). Det som är roligt är att jag glömmer precis allt till nästa dag. Inte en tanke sparas! Dem ligger bara i ett tillfälligt minne och försvinner när jag somnar. Ungefär som med en dator. Viss info finns på ram-minnet innan datorn stängs av, sedan är den *poff* borta.
Till och med de där viktiga sakerna, som att ringa medicinska, är puts väck när jag vaknar. Varför ligger jag då och tänker alla tankar, de där speciella kvällarna, när dem ändå kommer att försvinna? Jag vet inte, det bara blir så.
Jag som känner mig så nöjd med mig själv och alla mina lösningar på "värdsliga" problem (eller situationer) och så är alla tankar borta när jag vaknar *haha* Stackars världen som går miste om mig!
Nu ska jag åter bita in på kudden och vägrar tänka på något! Hoppas på att bloggandet skingrat tankarna lite. Ska prova att sätta på mig mp3-lurarna, det fungerar kanske som sömnmedel?
Haha, vilket snurrigt inlägg! Natti natti (igen).
P.S. Formalia=noll viktigt i ett inlägg som är skrivet denna tid, jag är en levande död. Kroppen vägrar dö, hjärnan existerar inte. PUNKT. D.S.
Varför ska det krångla?
Jag hade tänkt att lägga in bilder från min kamera till datorn, men det får vänta tills imorgon.
Allt gick jätte fint först; jag kom in i programmet utan problem, precis som vanligt. Men sedan glömde jag bort att jag hade det igång och läste i Kalsongmorsans blogg ist. Då stängde kameran, helt förståeligt, av sig efter ett tag (den gör det om man inte använder den). Helt normalt så långt. Men sedan började det strula när jag skulle in i programmet igen. Jag provade att starta om kameran flera ggr, dra ut sladden, starta om programmet. Ingenting fungerade. Det stod att kameran var upptagen. VA?
Sedan kom det: Kameraskärmen och infolamporna blev svarta. Aha, det var därför den var "upptagen". Den var upptagen med att dö...
Inatt ska jag ladda batteriet åt den stackars livlösa kameran, så tar vi nya tag imorgon!
Varför jag håller på med bilder så här sent, känns som en ganska okej fråga. Jo, ni förstår, jag håller på att bränna ut backup's på mina bilder och sådant tar alltid längre tid än beräknat. Även om man räknar till extratid. Jag har alla bilder på ett ställe. Men ändå hittade jag dem lite här och var i datorn! Det är som att bilderna är glitter i en skål och någon har blåst i skålen; glitter överallt!
När den sista skivan skulle brännas, var den inte riktigt full. Och då tänkte jag: AHAA *pling* Det finns bilder i kameran. Och det var då jag började krångla med kameran. Alltså får den sista skivan också vänta tills imorgon!
Natti natti *snark*
Jag skriver..
Jag har sett kommentarerna ang inläget Fråga Madde och ska svara på dem. Dock kommer jag att avvakta ytterligare en dag för att se om det kommer in några fler frågor. Jag har nämligen "bara" fått två frågor :)
Men som sagt: Jag skriver ett inlägg så länge.
Idag var jag iväg på synundersökning och allt såg tipp-topp ut. Därför ska jag nu gå och posta pappret på det, tillsammans med resten av papprena, som ger mig mitt körkortstillstånd(betalde avgiften igår). Sedan gäller det att gå handledarkursen tillsammans med Jonas, så att jag även kan skicka in handledarpappret. Och så ska jag betala för att få hem diverse pappren. När allt är klart är det bara ut att köra, utan barn i bilen förstås. Med andra ord blir det inte så ofta i början. Men vad gör det? Då har vi det klart iaf, och slipper ägna mer tankeenergi på att skaffa tillstånd.
Jag var på långpromenad tidigare idag och gick efteråt in på min lokala affär: Konsum. Funderade över om det var något som behövde handlas hem, men hittade inte så mycket mer än en mjölk. Däremot såg jag något, när jag gick och tittade på alla varor. Något som inte kändes direkt trevligt att se. Jag hade sett det förr, många gånger (flera ggr i veckan). Och hade då också informerat personalen om detta, varje gång.
Det jag pratar om är utgågna datum, på många utav varorna. Jag blev så förfärad och irriterad att jag började gå igenom hyllorna. Samlade ihop ungefär 15 varor från bara två utav hyllorna i affären (hyllorna är ca 5-6 m, tror jag). Hittade allt från modersmjölksersättning (tre-fyra sorter) till flera sorters knäckebröd, frukt-bars, choklad och andra helt skilda saker. Allt utgånget! En del utav sakerna för någon månad sedan, andra för flera år sedan (2007).
Denna vår (2009) köpte jag en Japp där, den gick ut 2005. Alltså gick den ut några månader innan min fyraåriga dotter föddes...
Jag tänker ge Konsum en chans, gällande det jag visade dem idag. Och hoppas på att dem ska se igenom hela affären på köpet, jag hade som sagt bara kollat två hyllor. Men Japp'en håller på att anmälas. Jag menar, 4 år gammal choklad, det är inte acceptabelt. Inte ens ett par månader gammal choklad ska finnas i hyllorna!
Nu ska jag ta på mig skorna och gå. Brevlådan blir inte tömd förrän imorgon, men jag postar den idag iaf. Då får jag mig en extrapromenad. Skönt!
Hejohå!
Fråga Madde!
Hej på er alla! Nu tänker jag vara en härmapa och dra igång en frågestund ("alla" har det). Ni får fråga om allt mellan himmel och jord, så ska jag försöka att svara så bra som möjligt. Ni får även ställa direkta frågor till Jonas.
Nu kanske det inte är någon som vill veta något om oss, eftersom att vi är så tråkiga (HA), men jag tänkte att jag iaf kunde ge er möjligheten.
Jag kom nyss hem från ett långvarigt släkt-"fika" (dem bjöd även på middag). Det var jätte trevligt, men nu är jag TRÖTT. Man och barn stannade kvar hemma, annars hade vi kommit hem för länge sedan. Nu ska jag sova!
God natt!
E och N fyra månader!
Igår "fyllde" dem fyra månader. Det känns otroligt, hur snabbt tiden går. Jag har en stor på fyra år och två små på fyra månader. Snart flyttar dem hemifrån! *skämt-o-sido*
E och N har börjat med smakportioner!
N blir galen på mig om det råkar gå långsamt att mata, hon sträcker fram armarna och försöker få tag på skeden, skriker till och ser förmanande på mig. Kom igen nu mamma, släng hit maten!
Hon blir heller inte riktigt nöjd med att smaka, hon skulle kunna äta en hel burk om det vore så. Men jag får lov att avbryta när hon fått "lagom" mycket och ger henne då nappflaskan istället. Och den tar hon emot, som tur är.
E är väldigt intresserad hon också. Det börjar med att hon blir uppspelt och glad när hon ser maten. Åh, det där goda, konstiga *mums*
Hon smakar och tycker om smaken. Sväljer. Tar några skedar till. Sväljer dem också, med glatt och förundrat lynne. Sedan avböjer hon, vänligt men bestämt, och vill ha flaskan istället.
Jag är så glad att det, än så länge, går bra med maten. Det kan bli ett stort problem, ibland. Men i denna ålder ska man aldrig oroa sig, dem smakar bara på maten. Det är värre senare, när dem ska leva utav den.
Man bör aldrig tvinga ett barn som inte vill smaka, det kan göra att barnet börjat äta vid senare ålder. Det är bättre att istället försöka vid ett senare tillfälle.
Nu ska jag göra lite hushållsbestyr, sedan får vi se. En släkting har fika idag (alltid är det någon som fyller, hehe), vi får se om vi kan gå eller ej.
Ha det bra!
