Att leva tillsammans

Jag har på senaste tiden inte känt att jag direkt haft något att skriva om. Jag har heller inte haft den största lusten att komma på något.
Varför? Jag vet inte. Kanske beror det på att det är sommar och att jag har tusen andra saker att göra eller är jag kanske bara slö? Eller beror det på att jag blir stirrig när jag sitter här, känner mig disorienterad, har noll idéer och istället går härifrån? Förmodligen rör det sig om en blandning av de ovannämnda.

Men, gott folk: Idag, idag!
Idag har jag något att skriva om. Jag har både blivit ledsen och riktigt ordenligt förbannad(inombords).

Finns det någon respekt för andra människor i dagens Sverige? Jag börjar starkt tvivla. I och med att ingen kan hålla upp dörren längre, så som jag gör om någon ska ut samtidigt som mig (t. ex: ut från en trappuppgång eller affär). Eller att människor nu för tiden inte kan lyfta blicken, se på en okänd människa och le (nej det är farligt, då kan man bli påhoppad?). Eller, att ingen kan prata med en ensam, pratig, äldre dam (som är jätte snäll och go). Utan istället ser ner i marken och tar på sig hörlurar när hon försöker få kontakt. Eller att ingen kan släppa förbi personen med en(!) mjölk i matkön. Eller att inte en själ kan resa sig när en äldre, ostadig person behöver sittplats på bussen. Eller, eller, eller...

Det är verkligen tråkigt att Sverige är så kallt, förutom till klimatet, så också till mänsklig kontakt. Jag är själv aningen smittad, har ibland svårt att ta kontakt(inte på ett kallt sätt dock, blir mest varm och vet inte vad jag ska säga). Men så, om man tvingar sig själv, då går det faktiskt (och det försöker jag göra så ofta som möjligt). Det blir faktiskt ett riktigt trevligt resultat. Att vara hövlig är dessutom A och O för mig, det försöker jag alltid vara (även om jag inte alltid just talar). Så som man vill bli bemött ska man bemöta andra. För att kunna vara hövlig mot en person, måste en kontakt skapas. Om så bara för en sekund:

Jo, men gå före du. Tystnad

Varsågod! Tystnad

Ska jag hjälpa dig upp med vagnen? Tystnad

Jag kan hålla upp dörren åt dig! Tystnad

Det kan handla om en enda fras och sedan en handling. Eller bara en handling, samtidigt som man ser på personen (men kanske inte säger något).

Jag åkte buss idag. Det var hemskt!

Först  och främst missade jag den första bussen jag skulle med (det var inte bussens fel förstås, hehe). Vi fick då vänta i ungefär tjugo minuter på nästa buss. Som tur var sov småflickorna och J satt o läste Bamse(som vi köpt till bussresan). Alla var dessutom nymatade och vi hade med oss vätska och frukt(och såklart flaskor+"mat" till småflickorna). Mätta barn=glada barn.

Vilket fall. När bussen började närma sig, ställde jag mig precis där man går på med vagnen. Tänkte att, nog finns det någon plats kvar till mig. Och när bussen stannade såg jag till min förtjusning att det gjorde det. Jag började på att gå några centimeter närmre och skulle precis till att börja lyfta upp vagnen (med E i bärsele och J o N i vagnen) när en något äldre mamma trängde sig förbi, helt utan samvete.

Huvudsaken var väl att hon med ett(!) äldre barn, som förmodligen skulle vara lättare att hantera om denne fick vänta, fick åka med i bussen? När hon dessutom kom springandes precis när bussen kom och jag markerande stod där man skulle stå, kollade mot henne artigt och precis skulle till att gå på när dörrarna öppnades (när hon trängde sig förbi). Sedan hade hon dessutom mage att säga(när hon ställt iordning vagnen och råkade se att jag såg förtvivlad ut): Tyvärr, kan jag inte göra något. Tvillingvagnen är för bred för att få plats bredvid min. Vilket den förstås var, det visste jag. Det hade varit gulligt sagt om det inte vore för att det var jag som skulle ha stått där, inte hon! Har folk inte samvete i dagens samhälle? Hemskt taskigt, till och med elakt!

Visst om det bara vore för J. Men jag hade henne OCH två 3-månaders. Människor, säger jag bara... Själviska djur är vad dem är!
Till och med J undrade varför mamman gjorde på det viset. Hon blev aningen chockad, funderade en stund och sade sedan att det var dumt gjort, det är verkligen inte snällt att göra så. Och när hon säger två saker med samma betydelse i en enda mening, då menar hon riktigt allvar.

Jag gick sedan och satte mig på busshållplatsen och blickade hatiskt upp mot bussen (tur att J inte såg blicken). Granskade den när den började starta upp, råkade gå förbi den äldre mamman med blicken. Hon måste ha trott att jag hatade henne, men det var bussar i sig jag hatade...

Vad hände sedan? Jag var förstås fruktansvärt förfärad över hur människor beter sig nu för tiden. Och jag hade en hopplös inställning till att åka och hälsa på min bror (för det var det jag skulle göra). Småflickorna började vakna. Fick känslosvall. Först kokade jag en aning, precis när bussen åkt. Sedan var jag på god väg att börja gråta (överreaktion, javisst), tog på mig solglasögonen (så att inte J skulle se). Det kändes bara så totalt hopplöst att komma med en endaste förbenad buss (det hör till vanligheten att man inte kan komma med för att vagnplatserna är fulla). Funderade ett slag över att gå hem.

Sedan kom envisheten... Jag skulle med en förbaskad, jäkla buss! Tog vagnen på en promenad mot den allra första busshållsplatsen på linjen. Jag visste att jag skulle hinna, det var en halvtimme kvar tills nästa buss skulle komma.
När vi kom fram var det en hel kvart kvar. Tur var väl att småflickorna åter igen somnade under promenaden. Och att J fortfarande hade halva Bamse kvar att läsa.

När bussen kom, frågade en vänlig själ om jag ville ha hjälp upp med vagnen. JA HEMSKT GÄRNA, ville jag svara (iom att E var i bärselet blev det lite krångligare än vanligt). Men jag svarade istället: Jovisst, det skulle vara snällt, om inte bussen sänker sig helt. Men att hon var mamma sedan tidigare märktes väl, hon tog tag i vagnen (fast bussen sänkte sig helt) och fick smidigt upp den på bussen och på plats. Jag tackade noga. Hon log, sade: Jag har varit där själv *paus* måånga gånger. Jag log tillbaka. Vi förstod varandra. Som alla mammor, med barnvagn, på buss.

Efter det lättade hjärtat. Jag blev riktigt glad faktiskt. Och det utav bara en enda god gärning. Tänk om alla människor skulle vara sådana, vad bra allt skulle vara.

Men det varade inte direkt hela bussresan, glädjen alltså. När folk skulle förbi mig (som hade bebis i bärsele) och vagnen (med bebis och barn i) knuffades och gruffades det. De hade ner E's fotstöd säkert tjugo gånger och J's jacka (som hängde på handtaget) omkring tio ggr, ändå stod vagnen inte i vägen (den stod ju på barnvagnsplatsen med uppfällt handtag). Kan ni tänka er att de till och med knuffade till mig när det gick förbi. Hundratals gånger kändes det som. De ursäktade sig varken före eller efter, utan knuffades bara; som själslösa robotar. Jag hade ju för F*N ett barn på magen! Hur förblindad får man bli? Det borde nästan vara olagligt att vara så ovarsam! Jag stod inte heller ivägen, stod vid vagnen (gick in brevid när folk skulle på bussen). Jag var faktiskt tvungen att vara nära vagnen, mina barn var ju däri! Men, mot alla odds; stod jag där och log, försökte se trevlig ut. Dels så att J skulle se att man ska vara snäll, även om andra inte är lika snälla. Och dels för att jag inte orkade ha en taskig inställning. Blir det bättre över att jag muttrar och kastar onda ögon på folk? Nej det hindrar inte nästa resenär, som går på vid nästa hållplats, att göra samma sak. Då är det bättre att försöka se trevlig ut, så att folk vill vara trevliga tillbaka.

Men ödmjukheten var låg. Det var till och med ett par killar med stor gitarr+fodral som ställde sig brevid mig och började trängas rejält (när jag hade bärsele, med bebis i, på magen). Jag fick flytta mig upp i trappen, en bra bit från vagnen(med mina två andra barn i). Men då kände jag att det var nog. Blickade åt J's håll, hon kollade inte på mig. Kastade ett ont öga på killarna. Eller ja, ont var det kanske inte, mer klagande. Om jag läst min blick hade den sagt: Varför bryr ni er inte? Varför är ni så kalla? Robotar! Schas! De kunde förmodligen inte läsa tankar, for real, men de flyttade sig iaf en aning. Tillräckligt för mig att få plats vid vagnen igen, utan att de stod på mig.

Resan fortsatte så, under hela vägen. Men för att inte vara en riktig pessimist, måste jag erkänna. Ju längre vi åkte, ju mer förödmjukad jag blev av alla taktlösa människor, ju mer jag försökte att hålla skenet uppe; ju fler tröstande leenden fick jag från andra människor: mammor... Tack till er alla! Ett leende gör ens dag(ju fler desto bättre), även om det "bara" är ett tröstande och förstående sådant.
Jag försökte även hjälpa andra mammor att få plats (t. ex: ge tips om att fälla ihop vagnen för att få med den) när vagnplatserna var fulla.

Tillslut kom jag fram till min bror. Blev mött utav honom i närheten av bussen, tog en sväng i affären. När vi kom hem till honom, hjälpte han mig först med att få upp flickorna till mamma (hon var också där och hälsade på), sedan att få upp den otympliga vagnen. När vi kom in fick alla flickorna (sin sorts) mat. Sedan var det min tur att äta. Jag ventilerade lite över vad som hänt. Någon timma senare fikade vi; jag, J, Krille och mamma. All kvalitetstid gjorde att den dåliga delen av dagen långsamt glömdes bort. Ungefär som en nött gammal sko, långt in i garderoben.

Framåt sen eftermiddag hämtade Jonas oss med bilen. Min ängel... Min vackra, fina, underbart snälla ängel! Du är guld värd! Om jag löste in dig på en pantbank, skulle jag få alla pengar i världen (sedan skulle de få skriva en check på resten). *Hihi*


Det tog ett tag att skriva detta inlägg och förmodligen är fomalian ganska kass. Men det finns ingen tid till att rätta till det värsta, för nu ska jag sova och drömma; om körkort...

Det är långt bort, men ändå nära,
jag ska nu faktiskt, börja lära.

Med en bok i handen, teorin göra
och med Jonas, börja övningsköra!

Körkortet tas först om något år,
tills dess: korsa era fingrar och tår!
Lite tur kan behövas för att lyckas,
även om jag ganska smart kan tyckas.

Det är aldeles dumt att känna sig mallig,
dessutom kan folk då önska en skallig.
Så hjälp mig nu att ordentligt hoppas,
att jag aldrig av en polis kommer stoppas.

Det skulle verkligen vara pinsamt under uppkörning,
då skulle mitt körkort inte längre vara i görning.

Snipp, snapp, snopp.
Så sa det i huvudet STOPP!