Högt tempo!
Tempot på universitetet var precis som jag hade förväntat mig: Högt! Man har att läsa hela tiden, om man säger så. Men det var något jag i förväg hade förstått. Det är ingen lek att gå på universitetet direkt. Sen att tempot känns över huvudtaget, är ju för att jag är ovan. Jag har varit hemma ett och ett halvt år och knappt haft tid att öppna en bok. Om ett år kommer jag att se tillbaka på denna höst som om den vore rena barnleken.
Det jag däremot inte hade räknat med var att jag skulle vara borta från barnen så mycket. Jag visste att det var heltidsstudier, jag visste att jag skulle vara borta från dem motsvarande arbetstid ungefär. Men ändå... Det känns som att jag nästan inte träffar dem alls, om man jämför med hur mycket tid jag fick med dom som mammaledig.
Det är en svår omställning. Vissa dagar undrar jag varför det är så viktigt för mig att läsa på universitetet. Är det inte bättre att vara hemma med barnen? Sen tänker jag att dem har det lika bra med Jonas, för det är ju så. Fast ändå, jag saknar dem.. Och sen tänker jag på att det inte bara är för min utan även för deras skull jag läser. För att kunna arbeta med det jag vill sen och tjäna mer pengar och försörja min familj ordentligt. Sen tänker jag att jag kan väl få jobb utan utbildning, sen tänker jag att jag ändå kommer vilja utbilda mig senare i livet om jag inte gör det nu.
Och sådär håller jag på ett tag. Vissa dagar kommer jag fram till att det är jätte bra det jag gör, andra dagar ser jag det som ett gott ont. Men att strunta i det helt, skulle kännas som att gå för långt. Att tankarna finns, visar bara att barnen betyder väldigt mycket för mig och att jag skulle kunna offra det mesta för dem (inkl min utbildning som alltid varit extremt viktig för mig). Men om jag skulle "hoppa av" utbildningen på riktigt, skulle jag snarare vara naiv och dum. För hur skulle vi då kunna få ett fungerande liv? Som det är får jag inget jobb som inbringar någon större peng, hur skulle jag då kunna försörja min familj? Och så vill jag ju faktiskt bli lärare...
Men MINA BARN, ni betyder allt och lite till!
