Att leva tillsammans

Jag insåg precis att jag inte skrivit här på flera dagar!

Jag har inte riktigt haft ro att sätta mig och när jag väl har haft det har jag inte riktigt hunnit. Sådär kan det vara ibland. Dessutom är det inte bra om man skriver under "tvång", då mister bloggen lite sin mening.

Den (Min blogg) är till för att jag ska ha en fin möjlighet att kunna skriva av mig, den är inte till för att jag ska vara tvungen att slänga in några (för Mig) helt betydelselösa ord. Jo, för om man tvingar fram orden saknar dem oftast betydelse.


Idag har jag, J, E och N varit ute mer eller mindre hela dagen. Det började med att vi tog bussen till stan. Där stannade vi till i slottsparken och matade småflickorna, sedan gick vi till ett fik och matade storflickorna (mig och Julia). Efter ätandet blev det lite fikande (dock åts inte ens hälften av Julias valda kaka upp, men det är ju bara positivt).

Mätta och belåtna gick vi in i ett par affärer och sedan ställde vi in siktet på en lekpark. Då vi var på stan, var det en bit till den närmsta och jag bestämde mig för en invid min mamma (då vi ändå skulle ses). På vägen dit gick vi förbi tågstationen. Där stod vi ett tag, kollade på de olika tågen och räknade vagnar på ett godståg; 12.

När vi var framme vid lekparken kom mamma ut till oss. Hon hade med sig mackor, kaffe, vatten, mjölk till J och banan. Det fanns många trevliga mammor och barn i lekparken och både jag och barnen hade en riktigt trevlig dag. Önskar att jag bodde nära just den parken, den känns så mycket roligare än vår stora.

Hos oss känns det heller inte lika lätt att få kontakt med andra föräldrar. Men jag får nog anta att det mest beror på mig. Jag tycker om att ha mycket människor omkring mig, jag älskar att prata, men jag har riktigt svårt att skapa en första-kontakt. Sedan kan det vara svårt att veta vad man ska prata om i början. Men det löser sig alltid, man måste bara se till att komma så långt.

Ash, det där tränar man på mer och mer allt eftersom att barnen blir äldre. Och de flesta märker inte ens utav mina svårigheter, då jag maskerar dem så väl så att dem tillslut försvinner. Så har jag alltid gjort; om jag känner mig blyg, låtsas jag att jag inte är det och efter en stund är jag det inte längre.

Som förut idag :)

Nu måste jag kila...