009 - barndomen
Absolut! Jag skulle ta chansen om och om igen. Jag har haft en trivsam och oproblematisk barndom. Mina vänner var underbara och vi sprudlade av fantasi. Alla hyss jag, pernilla, johanna och bror gjorde när jag var i femårsåldern är guld värda i minnet. Alla lekar och killbacillskräcken i lågstadiet får mig att fnissa. Den harmoniska tiden i mellanstadiet som också innehöll mycket sport får mig att slappna av. Och tiden i högstadiet! Vi var så många som kom så väl överrens på skolan, och vi kunde prata om allt. Vi var både killar och tjejer i umgängeskretsen där.
Ansiktsmålning
N ville inte vara med på fotot, hon ville bara sitta i mammas knä o gosa.
Envisa flickor!
De ville inte sova, fastän de var så trötta att de nästan svimmade. De buffade o knuffade, kliade sig i ögonen, grymtade, gnällde när de höll på att somna, började gråta när de verkligen höll på att somna. Sedan somnade en, då knuffades den andre så att båda var vakna igen (och vice verca). De rullade över på mage, blickade ut över vardagsrummet (båda två). Huvudet var tyngre än vanligt, sömnen nära. Men de ville inte sova, de ville vara vakna och undersöka världen.
Lade sedan in dem i sovrummet, i spjälsängen. Buffandet o knuffandet, kliandet i ögonen, grymtandet, gnällandet och gråtandet fortsatte. Speldosan spelade. Jag strök över deras pannor och näsryggar, pratade och sjung lite. N somnade efter en stund, blev inte väckt av syrran trots att hon krånglade och gnällde, nästan somnade och började gråta. Tillslut, efter många om och men (på bebisspråk) somnade E med. Sedan ryckte hon till efter några sekunder, spärrade upp ögonen, blickade ut över rummet, såg mig, somnade igen.
Jag kände mig lite maktlös/frustrerad emellanåt, när de var riktigt ledsna och inget hjälpte. Sedan började mamma-hjärtat värka, jag såg deras stackars trötta ögon. Deras trötta, blanka, envisa ögon. De blinkade långsamt, ögonen föll igen, spärrades upp och stängdes sakta igen. Filtar, nallar, allt som fanns nära borrade de in ansiktet i och nästan svimmade av närheten av något mjukt. En hand runt mammas finger, och sömnen var nära. Men sedan kom envisheten, om och om igen.
Men nu, sover de vilket fall. De små, söta, trötta flickorna.
Detta är kärlek. Att få vara mamma. Att få trösta och söva. Att få ta hand om. Bry sig om. Att leva. Tillsammans...
Du och jag!
Det är helt otroligt vad man kan känna för en annan människa. Du och jag, Jonas!
One day
you will say
that you are gay..
Haha, skojja bara (som vanligt, älskling)!
Too be true, I can say
I never looked at you that way
What I saw, was a boy
that was treated like a toy
In my eyes, you were kind
you'd never left anyone behind
When you saw that I was sad
you said funny things to make me glad
You were a bit shy
but it was ok, cause so was I
We never really talked
in silence we just walked
Years passed
relationships crashed
We were both single
and started to mingle
Our friendship grew stronger
our conversations got deeper and longer
But we didn't quite see
what could become of "you and me"
Then I started to feel
feelings that seemed very real
And so did you
it all felt to good to be true
It was no game
we were just the same
Only different
because of the love we sent
You and me
were about to be "we"
I was a bit scared
but I'm really glad that I dared
Cause now we are together
And so it will be, for ever and ever
Vet inte om engelskan är helt tipp-topp, men det är ändå inte det som är meningen. Det är några kärleksrader till min kära karl. Huvudsaken är att han förstår! :)
