Att leva tillsammans

De ville inte sova, fastän de var så trötta att de nästan svimmade. De buffade o knuffade, kliade sig i ögonen, grymtade, gnällde när de höll på att somna, började gråta när de verkligen höll på att somna. Sedan somnade en, då knuffades den andre så att båda var vakna igen (och vice verca). De rullade över på mage, blickade ut över vardagsrummet (båda två). Huvudet var tyngre än vanligt, sömnen nära. Men de ville inte sova, de ville vara vakna och undersöka världen.

Lade sedan in dem i sovrummet, i spjälsängen. Buffandet o knuffandet, kliandet i ögonen, grymtandet, gnällandet och gråtandet fortsatte. Speldosan spelade. Jag strök över deras pannor och näsryggar, pratade och sjung lite. N somnade efter en stund, blev inte väckt av syrran trots att hon krånglade och gnällde, nästan somnade och började gråta. Tillslut, efter många om och men (på bebisspråk) somnade E med. Sedan ryckte hon till efter några sekunder, spärrade upp ögonen, blickade ut över rummet, såg mig, somnade igen.

Jag kände mig lite maktlös/frustrerad emellanåt, när de var riktigt ledsna och inget hjälpte. Sedan började mamma-hjärtat värka, jag såg deras stackars trötta ögon. Deras trötta, blanka, envisa ögon. De blinkade långsamt, ögonen föll igen, spärrades upp och stängdes sakta igen. Filtar, nallar, allt som fanns nära borrade de in ansiktet i och nästan svimmade av närheten av något mjukt. En hand runt mammas finger, och sömnen var nära. Men sedan kom envisheten, om och om igen.

Men nu, sover de vilket fall. De små, söta, trötta flickorna.

Detta är kärlek. Att få vara mamma. Att få trösta och söva. Att få ta hand om. Bry sig om. Att leva. Tillsammans...