Barnbokens framväxt

Intressanta tankar från diverse olika författare sprider sig i mitt medvetande. En självklar sak som att synen på barnet påverkat hur barnlitteraturen sett ut och ser ut idag, var en sak som jag inte reflekterat över förut. Även om det som sagt känns otroligt självklart nu när är medveten om tanken.

Vad är barnlitteratur för dig? Och vilket är ditt bästa barnboks-tips?

Prins charming

Jonas är min prins charming. När jag ser honom i ögonen slår mitt hjärta ett extra slag. Hans närvaro gör mig glad och jag längtar alltid lite extra om vi är ifrån varandra lite längre än vanligt. Han och barnen gör mitt liv fulländat.
 
Men så går man hemifrån, utan man och utan barn. Med en ring på fingret och lycklig över livets goda (familjen). Vad sker då? När man lyckligt strosar runt på affären, på en promenad eller någon annanstans där det finns människor? Jo man finner överallt de där sliskigt, grabbiga killarna som bara inte kan bete sig som folk. För det första undrar jag varför absolut ingen lägger minsta vikt vid att jag har en ring på fingret och varför mitt ointresse bara tycks vara triggande? Det är väl en sak om det handlade om att någon flirtade med en någon gång, det är ju bara att gå vidare. Men när killar kollar på en som att de äger en, upp ner upp och ner igen, med stopp på vissa delar och sedan nästan smackar för sig själva. Till er säger jag bara: jag är inte till salu! Och jag klär mig inte ens utmanande!
 
Vad ska man göra för att inte bli förföljd av (förhoppningsvis) ensamstående pappor med barn som försöker "make a move" på affären och följa en runt halva affären helhjärtat och på olika sätt försöker ta kontakt när man visar att man är totalt ointresserad redan från första stund? Vad ska man göra för att 20 åriga kassörer inte ska tycka att det är nervkittlande kul när man beställer korv med bröd och dessutom tycka att de är så kul att fråga: Vill du ha GROVT *lång paus, flin* eller vanligt? Utan att tillägga att det är korvbröd han talar om och dessutom börja "fnissa". Samtidigt som han tror att han ska få din blick och ditt gillande på köpet. Too much dude, youre just rude! Vidare vill jag veta varför killar ens är intresserad utav att försöka fånga en tjejs blick eller "ragga" när en tjej går med sin kille och ser levande och lycklig ut? Wath is the deal med alltihopa? It is to much och även om jag ej haft Jonas: it is to much! Fast jag tvivlar på att killar skulle bete sig så överdrivet mot någon som inte verkar ointresserad och upptagen? Förmodligen inte.
 
Ett tillägg till er killar. Sådana tillfällen som jag talar om får inte en kvinna att känna sig vacker, det får kvinnan att känna sig billig. Eftersom att jag dessutom sällan klär mig "utmanande" så känns det inte som att jag bör förväxlas med billig heller (ens om ja skulle klä mig utmanande!). Vill man få en kvinna att känna sig vacker så ska man lägga ner allt slisk i sitt prat eller tillvägagångssätt, se på kvinnan mindre ägande och absolut inte lika länge och kanske rentav säga: du är vacker. Om det bara stannade där skulle jag inte bry mig. Men allt det överdrivna ger mig the creeps!

Flytta?

Ja jag funderar på det... Att flytta!

Att flytta in till garderoben igen..!

Det heter förstås klädkammare, men det är roligare att benämna den som en garderob då det väcker mer tankar hos er läsare. Vad jag talar om är att jag funderar på att börja sitta här inne och plugga igen, då min fästman har ordnat väldigt trevligt med påbyggnad av hyllsystemet och en ny skönare datorstol. Vi har som ni kanske förstår inga kläder i klädkammaren, vi har istället ett linneskåp och ett ordentligt hyllsystem. I hyllsystemets vinkel/svängning finner ni datorhörnan. Det är skönt här. Man hör inte så mycket mer än rören spola, om vi eller grannarna hålls med vatten. Det är klart, man hör barnen också. Men inte nu, för nu sover dom sött.

Här sitter jag nu, i garderoben. Jag har flyttat hit.

Ägg från bur

Tänk på hur ni väljer ägg nu till påsken. Här visar jag er ett exempel på hur det bör se ut i en inredd bur och hur det kan se ut. En inredd bur är för det första mycket liten som ni ju även ser på skissen. Lägg då dessutom till att förhållandena i buren ser olika ut, vissa burar ser ut som på bilden. Höns som knappt kan röra sig, har det skitigt, som pickar av varandra fjädrarna osv; som inte mår bra helt enkelt.

Jag säger bara: frigående är det bästa ( efter vanlig hönsgård dvs)! Jag som sätt frigående höns på nära håll massor av gånger; med bra levnadsförhållanden (mat,ruvplats, rent, rymligt osv) vet att inte ens det är tillräckligt egentligen!

Det allra bästa vore om hönsen i ett rimligt antal fick bo fritt i en vanlig hönsgård med vänskapliga ägare och att alla få försökte köpa ägg lokalt.

Mina tankar i ett äggskal...


N o E

Hej kära bloggläsare!

Mina två yngsta tjejer har blivit riktiga busfrön och det är svårt att veta exakt vad man ska göra åt det. Det går nog inte att göra så mycket mer än att säga till dem när de hittar på bus och förklara varför det inte är bra att göra så. Idag smög de upp "mitt i natta" och satte sig i sofforna och disskuterade hej-vilt. Hej okej, so far. Jag vaknade utav deras samtal vilket var ganska sött (även om jag föredrar att dem inte smyger och att de väcker mig självmant). Sedan gick jag o lade dem och förklarade att det inte var morgon ännu och att de måste väcka mig när de går upp. Så de somnade om, därefter lade jag mig också och somade igen. Så vaknar jag utav att de smyger hur försiktigt o fint som helst förbi mig och ut i köket. Jag följer efter dem för att se vad dem har tänkt att göra. De börjar förstås pilla och riva med våra saker på en gång. Vi har inget farligt framme men jag hade framme en förpackning med fyra trådrullar på bordet, två skolkataloger och ett block. De rotade bland skolkatalogen och blocket och började riva sönder trådrullsförpackningen. Allt på  0,1 sekunder. Sedan såg de lite väl pillemariska ut så jag gick in och avbröt dem och frågade dem vad de gjorde. De såg helt förstörda ut, liksom "påkomna". Jag förklarade för dem återigen att de faktiskt måste väcka mig.

Detta är nämligen inte första dagen. De har smygit upp i 4-5 dagar nu, första dagen vaknade jag inte på en gång och då hade dem vänt upp o ner på min handväska (som vanligvis hänger på hatthyllan, men jag hade somnat på soffan och inte "gjort kvällen" i lägenheten för en gångs skull). De hittade ju något där i som var mindre bra, men det gick bra som tur var. Detta är bara ett av deras bus, att gå upp utan vuxen (eller åtminstone försöka) och röra så många saker som möjligt. Jag är glad över att vi har barnsäkrat här och att vi försöker vara noga med att inte lämna saker framme, annars skulle nog vad-som-helst kunna inträffa.

Jag funderar över vad vi ska göra åt detta problem. Att sätta grind till rummet verkar dumt, då har de ingen väg ut om det börjar brinna. Men man kanske ska sätta ett vindspel vid dörren, eller en bjällra på dörren. Det låter kul kanske, men även om de försöker smyga så kommer ju vinddraget från dörren göra så att det plingar och de är avslöjade. Har ni någon mer idé eller ett väl beprövat tips? Jag är tacksam för allt.

Kram till er!

Midsommardagen

Jag som brukar åka till marieberg, OM vi har behov av det, någon gång under lördagen (när dem sover middag eller tidig förmiddag eller tillsammans med hela familjen. Ibland åker vi på söndagen). Idag är det tvärstängt och det kändes lite konstigt att vakna o komma på det. Jag hade till exempel tänkt att köpa allergimedicin, flourskölj och ev en pelarfläkt nu i helgen. Men inte idag inte! Skönt samtidigt, att slippa. Egentligen borde alla affärer vara stängda en dag i veckan, som när man var liten. Då skulle man ha den dagen till att inte ens handla en endaste liten mjölkdroppe. Här hemma får man handla ,åtminstone frukostmat, var och varannan dag! Vi är trots allt fem personer.

J laddar för skolstarten i höst, hon pratar om skolan en hel del. Hon börjar visserligen förskoleklass, men det är skola tycker jag. Jag är jätte sugen på att köpa skolväska, pennfodral o lite sådant. Det är väl inte fel? Och sen några nya plagg och ett extra regnställ.

J fyller snart 6 år och vi försöker fundera ut vad hon kan få i present. Vi har köpt eye-pet spelet med kamera och funderar bland annat på en hoppboll. Vi får se vad vi hittar på. Jag ska fråga om hon önskar sig något speciellt.
Nu ska jag åka en sväng till hargebaden med min mormor och ta en fika med hennes syster på deras camping.
Ha det bra! Ciao!

En karl och massa annat

En karl är en vuxen och en pojke, ingen tjej. Eller hur? *paus* Och den här juicen sticks i min hals... Prova i din hals! Hon ser fundersam ut. Kanske för att allt är blandat här? Hon tittar på framsidan av förpackningen. Mamma, den här frukten har jag aldrig ätit *pekar* och den är blandad. Mmmm! *klunk klunk klunk* Mamma, jag vill inte ha mer.. *rynkar på näsan* *paus* Eller jo det vill jag. Får jag hälla i juicen i muggen? Snääääälla.

Lite senare när hon druckit upp nästan allt: Jag vill inte ha juicen, kan jag slänga den? Innan jag hinner svara: Eller ne, jag ställer den i kylskåpet. Då blir den kallare...

Barn (i detta fall J): underbara och fulla av miljoner tankar.

Nycklar på bordet

Det har jag just nu; mina nycklar på bordet. Mitt usb-minne sitter fast på samma knippa som bilnycklarna, så det blir automatiskt som så när usb-minnet används.

Ger det er obehagskänslor? Att jag har nycklarna på bordet? Är ni vidskepliga?

Undviker ni att gå under stegar? Det gör jag, men inte utav den anledningen; utan för att jag inte vill ha stegen över mig.
Undviker ni att säga tack, när någon önskar er lycka till? Jag säger alltid tack, annat skulle kännas konstigt.
Undviker ni att gå på R-brunnar, medans ni gärna går både en och två gånger på K-brunnar? Jag brukar inte tänka på det, längre, men när jag var liten tänkte jag Alltid på det.
Förväntar ni er olycka när ni tappat en spegel i golvet? Jag förväntar mig mest ev spegelflisor i foten, som dammsugaren inte fått upp.
Säger ni *peppar peppar ta i trä* för att sedan ta i trä, efter att ni har sagt t ex "jag har inte blivit smittat utav årets influensa, ännu"? Jag gör det aldrig. Blir man smittad så blir man det vilket fall. Eller?

Är ni vidskepliga och tror på skrock? Vad är verklighet och vad är tro - var går gränsen för dig? Jag tror att jag har nolltolerans för skrock, om jag inte har något omedvetet för mig vill säga.

Var går din gräns? Hur vidskeplig är du? Tror du inte alls på sådant eller skulle man nästan kunna tro att du lider utav tix fast det egentligen bara är vidskepligheten som blivit extrem? Eller är du kanske någonstans mitemellan?

Berätta och dela med dig utav dina erfarenheter kring vidskeplighet och skrock.

Jag kommer att logga in och titta efter svar de närmsta dagarna ;) /Madde 

Sömnlöst tänkande...

Jag försöker återigen att fundera ut vår framtid... Hur kommer livet att te sig med skola, hus, mitt körkort, jobb osv? Jag känner mig inte orolig alls, däremot känner jag att jag vill veta. Jag är alltid sjukt nyfiken. Vilket ibland kan vara till problem. För mig själv. Jag kan ha svårt att vänta när jag vet att en överraskning finns runt hörnet, däremot är jag ärlig och kikar inte (hur gärna jag än skulle vilja).

Men jag antar att min nyfikenhet på sätt och vis är förknippad med min rastlöshet. Jag är en eldsjäl. Jag vill skapa hela tiden. Jag vill ha ordning o reda, jag vill fotografera, lära barnen hur livet fungerar, rita, möblera, måla, snickra. Jag gillar inte att "bara vara" allt för ofta. Det är då jag blir rastlös. När jag bara är.

Men det är just vad jag är. Jag bara är. Egentligen vill jag börja måla om och tapetsera i dockhuset som min morfar byggde, och få föra det vidare till mina döttrar. Han lever inte längre.

Jag vill läsa på fotoskola och lära mig mer om fotografering. För mig är det bara ett intresse, jag har inte kunskapen som egentligen behövs. Jag vet inte mycket om vilken iso som är bäst i vilket ljus och jag vet inte mycket om vitbalans och skärpa. Inte hur man får den perfekta bilden(skärpa, ljus osv), bara hur man får ett fint motiv. Resten är flyt och automatinställningar.

Jag vill utveckla mina ritkunskaper. Jag har det i mig. Jag gillar att rita. Men även där är det endast ett intresse som bara finns och inte utvecklas så mycket (eftersom att jag aldrig tar mig tid att lära mig nytt). Det är så tråkigt när man har så mycket i sig.

Jag vill komma igång och få lusten till att skriva mer dikter. Dem kommer så otroligt sällan till mig och många gånger orkar jag inte ens skriva ner dem. Jag älskar att skriva dikter. Och noveller. Men främst dikter. Noveller suger energin ur en, även om man är nöjd med resultatet.

Jag vill måla om möbler. Exprimentera, lära mig nytt. Jag har målat med många olika sorters färger, men det finns alltid mer att prova på. Det är så otroligt roligt!

Okej, jag tror nog att jag kommit på mitt nyårslöfte, 8 dagar för sent: Detta år ska jag försöka att inte hålla min kreativitet tillbaka. För det är när jag gör det som jag inte kommer tills skott. Jag lovar att ge mig själv tiden att vara kreativ. Punkt.

Snurrigt inlägg. Men nu när snurret är ute ur huvudet kanske jag äntligen kan få somna!? SNÄLLA!
Natti...


Funderingar...

Kommer jag att orka/hinna skriva en dikt till dopet?

Jag vill inte skriva en dikt utan känsla, en som "bara" rimmar lite roligt. Utan jag vill skriva en dikt som är byggd på känslan, det spelar ingen roll om den rimmar eller inte. Det som är med dikter är man inte bara kan säga: Nu ska jag sätta mig ner och skriva en dikt. Dikten kommer till dig när den själv vill, inte när du befaller den.

Men jag vill så himla gärna! Jag vill att dikten som läses till mina barn ska vara skriven utav mig. Men om det inte blir så är det inte jordens undergång, vi har en annan dikt utifall att. Vi får se hur det blir.

Nu ska jag fortsätta med mitt.


Funderar..

Jag trivs oförskämt bra i vår lägenhet. Frågan är hur vi ska kunna ha hjärta att flytta här ifrån? Men o andra sidan måste vi, för när tvillingarna blir lite större får vi inte plats längre. Så är det bara. TRÅKIGT!

Om man ser det från den ljusa sidan: Nästa ställe kanske är ännu bättre? Och där kanske vi kan bo ett bra tag. Kanske rent utav tills vi flyttar till hus?! Det vore skönt, för jag hatar verkligen att flytta. Detta skulle egentligen ha varit ändhållplatsen, innan hus vill säga. Men under de nya omständigheterna skulle det inte fungera. När vi planerade för våra framtida boenden hade vi bara ett barn, vilket är lite skillnad mot tre.

Nehepp, österländska religioner var det. Tja!

Små tandsingar?

N dreglar något så kopiöst mycket. Och hon biter på fingrarna, nappen, bitringen, gosedjuren, leksakerna och allt annat "gott" som hon får tag på. Hon ser inte ut att smaka på sakerna för smakandets skull, utan attackerar dem och hugger efter dem likt ett rovdjur. Hon är ganska gnällig och ser ut att ha ont emellanåt (vi gör allt för att underlätta för henne). Dessutom ser man två framtänder och en huggtand lura under tandköttet (i nedre käken).

Det kan inte vara något annat än tänderna som är på gång. Hon har hållit på såhär från och till i en månad, och mer än vanligt de senaste dagarna. Jag vet såklart inte om tänderna kommer fram snart eller längre fram, men jag är ändå övertygad om att det är dem som gör ont. Mina visdomständer gjorde ont långt innan dem kom upp ur tandköttet. Och även om visdomständerna sägs vara värst, är det inget man egentligen vet. För hur många minns hur det kändes när första tanden kom? Just precis, ingen.

Sedan finns det säkert forskare som mätt hjärnaktiviteten(det gör dem på allt) hos små barn med begynnande tänder. Och då även har sin åsikt om saken. Men o andra sidan är det bara siffror, dem kan förde inte veta hur det känns. Jag tror inte att ett spädbarns hjärna arbetar lika mycket vid smärta som en vuxens. Dem registrerar smärtan, inte så mycket mer. Dem "vet" att överlevnad handlar om att härda ut (även om de förde kan bli ledsna när det gör ont). Dessutom har dem livet i våra händer och litar på att vi gör vad vi kan för att få dem att må bra. Vi vuxna däremot registrerar smärtan, tänker på den, bearbetar den, försöker få den att försvinna, blir ledsen/deprimerad över den etc.

Ash, får stanna upp mitt i tankarna. För nu hinner jag inte skriva mer!

Tjolahopp!


Sneakpeak i Maddes huvud

Mitt huvud snurrar just nu med massor utav tankar (har legat i sängen sedan jag skrev sist och försökt sova):

Barnen
Jonas
Skolan
Hemmet

Ingenting negativt, utan mer som planerande. Min hjärna försöker att skissa upp en framtidsbild. Men det är svårt! Det är verkligen svårt att veta hur allt kommer att te sig. Men en sak vet jag: Folkhögskolan, 6 veckor i höst, intensivt. För att göra klart det som skulle ha gjorts i december 2008. Ni minns väl? Då jag fick åka till uppsala med den 23 v gamla bebismagen, och sedan vara sjukskriven fram tills flickorna kom.

När det gäller barn, kan man aldrig föreställa sig i förväg hur det kommer att bli. Livet med dem. Det går bara inte. Det är bättre att leva i nuet, inte planera så mycket.

Förutom praktiskt då. Just nu tänker jag lite på tvillingarnas nästa bilstol, det är bra att planera innan (men inte köpa förrän det närmar sig). Sedan tänker jag på deras nästa klädstorlek. Eller ja, den klädstorlek som vi inte har så mycket kläder utav: 74.
Egentligen är 68 nästa klädstorlek, men den storleken är snart komplett. Jag handlar alltid en storlek i förväg. När de använder 62, köper jag 68 och planerar för 74. Det krävs för att man inte ska glömma bort det hela och helt plötsligt stå där med endast en tröja och ett par strumpor (i korrekt storlek). Jag gillar inte att köpa den aktuella storleken.
I och med att barn växer snabbt, hinner de bara ha plagget i ett par veckor (någon månad, gällande större barn). Hellre köper jag då för stort och börjar ta på det när jag ser att det passar.

Gällande Jonas: Kommer vi alltid att passa ihop, du och jag? Kommer vi alltid att stötta varandra? Kommer vi alltid att finnas där för varandra, i både svåra och mindre svåra stunder?
Jag hoppas det och kan inget annat tro. I mitt huvud finns ingen annan framtid uppmålad. Om han skulle försvinna ur mitt liv, skulle mitt livsporträtt aldrig bli komplett. Ett motiv skulle fattas. Tavlan skulle fortfarande vara otroligt fin, med tre flickor på. Den skulle hänga i mitt hjärterum och ta stor plats. Men den skulle inte vara komplett...
Jag älskar verkligen den karln..!

Gällande hem: Var kommer vi att bo i framtiden? Vi behöver flytta, senast när småflickorna är runt 1-1½. Men Julia har 2 år kvar hos dagmamman innan hon börjar skolan. Det betyder att vi måste bo någonstans häromkring. Men vi vill o andra sidan inte behöva flytta allt för många gånger, för barnens skull. Hur ska vi då göra? Hyra ett hus i närheten? Flytta till en större lägenhet i detta område, trots att vi inte vill bo här när barnen börjar skolan? Köpa ett hus? Eller helt enkelt bo kvar här i två år, trots att det blir trångt? Nej, jag vet verkligen inte.

Men jag är inte oroad, för vi har tid på oss att planera detta. Dock funderar jag på det en del, försöker planera. Väger gott mot ont, för att försöka få en helhetsbild utav hur vi bör göra. Men det är ganska svårt. Pusslet har blivit lite mer åt det hela hållet, men än fattas bitar. Vi får se hur vårat boende kommer att se ut i framtiden. Huvudsaken är egentligen att vi bor tillsammans!

Ash! Jag hatar verkligen de kvällar då jag inte kan sova, just för att jag ligger och planerar (i sängen, när jag ska sova). Känner mig otroligt fridfull och harmonisk inuti, medan jag ligger o prickar av på listor som bara existerar i mitt huvud. Såhär kan mina tankar "låta":

Såhär ska vi lösa det och sådär ska vi lösa det andra. Det ska jag göra till middag och imorgon ska jag på promenad. Denna månad var det BVC ja. Vilken dag? *springer till almanackan och kollar, lägger mig igen* Ahaa, ok, då vet jag det, för sådant är lätt att glömma.
Julia kommer på fredag, vad vill hon göra i helgen tro? Något extra roligt eller bara ut o sparka boll? Får fråga.
Jag vill göra något i veckan. Hälsa på någon. Vem? Det kollar jag upp imorgon kväll.
Jag behöver dammsuga, okej men det passar bra efter min (förhoppningsvis) promenad imorn förmiddag.
Aah, just det! *pling* Jag måste ringa medicinska på USÖ imorgon, dem har inte skickat provsvaren till mig ännu. Nummret? Ash, det är bara att ringa växeln. *en bebis vaknar till, jag tassar till spjälsängen och ger nappen som tappats, lägger mig i sängen*
Behöver vi handla fler nappar? Det börjar bli dålig med sådana nu va? Man måste ha ett gäng så att man får lov att smutsa ner en del, som sedan ska kokas...
Oh, det kliar i halsen! Allergi? Tog jag inte allergimedicin innan läggdags? NEJ! *tassar iväg och tar min medicin, smyger tillbaka och lägger mig* Aaah, äntligen! Nu ska jag sova... Men! Nu blev jag kissnödig av allt springande. *tassar iväg till toan, kommer tillbaka till sängen och lägger mig* Det var ljust på toan! Det börjar bli dags att köpa nya blöjor, såg jag visst. Det gör jag imorgon. Och toapapper? Nej, det fanns. ÄH, jag ska sova nu! Lägg av!
På tal om att sova, imorgon ska jag nog damma lite i sovrummet...

Och så fortsätter det, de där speciella kvällarna då jag bygger upp ett helt livsschema i mitt huvud(något som bara händer någon kväll ibland). Det som är roligt är att jag glömmer precis allt till nästa dag. Inte en tanke sparas! Dem ligger bara i ett tillfälligt minne och försvinner när jag somnar. Ungefär som med en dator. Viss info finns på ram-minnet innan datorn stängs av, sedan är den *poff* borta.
Till och med de där viktiga sakerna, som att ringa medicinska, är puts väck när jag vaknar. Varför ligger jag då och tänker alla tankar, de där speciella kvällarna, när dem ändå kommer att försvinna? Jag vet inte, det bara blir så.
Jag som känner mig så nöjd med mig själv och alla mina lösningar på "värdsliga" problem (eller situationer) och så är alla tankar borta när jag vaknar *haha* Stackars världen som går miste om mig!

Nu ska jag åter bita in på kudden och vägrar tänka på något! Hoppas på att bloggandet skingrat tankarna lite. Ska prova att sätta på mig mp3-lurarna, det fungerar kanske som sömnmedel?

Haha, vilket snurrigt inlägg! Natti natti (igen).

P.S. Formalia=noll viktigt i ett inlägg som är skrivet denna tid, jag är en levande död. Kroppen vägrar dö, hjärnan existerar inte. PUNKT. D.S.


Fräknar ökar risken för cancer

Läs om artikeln här: Fräknar ökar risken för cancer.  Den är visserligen skriven på AFTONBLADET, och hos dem får man ta allt med en nypa salt.

Nu måste jag alltså börja hålla mig inomhus utav ytterligare en anledning än just solen? Cancer får man utav allt nu för tiden. Och jag påstår definitivt inte att det inte är sant. Men hur många, i Sverige, är det egentligen som får de olika cancersjukdommar som det skrivs om? Och handlar det oftast om vilket levnadssätt man har eller bär man helt enkelt på en trasig gen, som bara väntar på att på aktiveras?

Det är just här struntpratet kommer in när det gäller Aftonbladet. De skriver att 48 000  personer i världen får malignt melanom, en slags hudcancer, varje år. Jag personligen, tycker att det är en avsevärt liten siffra jämfört med hur stor världsbefolkningen är. Dessutom är inte sjukdommar jämt fördelat över alla länder i världen. Vem vet hur liten/stor siffran är i just Sverige? Hur många får malignt melanom per år, i Sverige? Det är vad jag skulle vilja veta!

AFTONBLADET, var så goda att skriva en artikel om de svenska siffrorna. Då skulle ni göra många Svenskar glada och framstå som en aningen seriösare tidning (som inte försöker skrämma slag på befolkningen)...

Att handla kläder till barn

Vanligtvis brukar jag beställa åt J på H&M eller Ellos och de har superfina kläder. Dock har jag tröttnat en aning på att de är så enformiga, allt ser likadant ut. Därför har jag börjat komplettera med kläder från Linus&Lotta, de har både söta och coola kläder. J velar mellan söt och tuff, varför jag hänger på det. Det är hon som är hon, hon ska trivas i det hon har på sig. Visst, hon är aldrig med och beställer (tycker hon är för liten för det) men jag följer hennes smak. Ibland är vi på stan och köper, då är hon med och väljer en aning.

Jag har också velat mellan söt och "cool" hela livet, aldrig riktigt rotat mig. Ibland är jag osminkad med somrig klänning på, ibland har jag hittat något som faller inom ramarna för "mode", ibland vill jag bara vara svart och lyssna på metallica. Jag är sådan, det är Jag. Jag försöker aldrig vara någon annan, istället har på mig det jag känner för. Man måste inte ha en stil, man behöver bara vara sig själv.

Och det är vad jag vill uppmuntra hos J. Hon är lite prinsessig av sig emellanåt och nu har lila blivit hennes nya rosa (hon älskade rosa förut, nu gillar hon det "bara"). Men vissa dagar vill hon bara känna sig tuff och plockar fram något svart ur garderoben, kanske med något guldfärgat till. Smycken vill hon ha vissa dagar (ibland äkta, ibland pärlade) och andra dagar inte. Vissa dagar får hon välja fritt vad hon ska ha på sig, andra dagar väljer jag ett eller flera alternativ åt henne. Detta för att jag tycker att hon är för ung för att ansvara för det helt själv, men även för att hon ska vara van att mamma också väljer (så att det inte blir baddräkt på dop, eller annat tokigt *hihi*).

Fick hem en påse från Linus&Lotta idag, med en bunt coola kläder i åt J. Söta har hon så många redan. Hon växer mycket nu, så kläder är ett ofta återkommande inköp (till de andra barnen med förstås). Synd bara att kläderna inte hann komma innan födelsedagen, jag försöker att ge så lite som möjligt utanför speciella dagar(så att hon förstår att pengar inte växer på träd). Det får bli som så att hon får dem när hon kommer hem, jag säger att dem inte hann komma till hennes födelsedag men att dem är födelsedagspresenter. Måste tillägga att det självklart blir så att hon får saker även när speciella dagar inte infinner sig, men jag försöker att se till att det inte händer allt för ofta och jag förklarar alltid varför.

Nu ska jag diska nappflaskorna och hoppa i säng! Tack-o-hej!


RSS 2.0