Att leva tillsammans

Det är jag det!

Igår när jag var förbi mamma, hjälpte jag henne att handla. Jag vet inte om jag skrev det i mitt förra inlägg? Vilket fall glömde jag kvar bankkortet i min plånbok. Jag märkte inte utav det igår och varken mamma eller min syster hade hört av sig om det (dem hade inget märkt heller).

Men i förmiddags, när jag hade gjort iordning mig för att gå till vårdcentralen, kollade jag igenom min plånbok för att se om jag hade legitimationen med mig. Det första mitt öga skådade var just bankkortet, som inte var mitt.
SHIT! tänkte jag, mamma ska ju utomlands imorgon!

Pratade med Jonas om saken. Vi bestämde ganska omgående att jag lika gärna kunde åka till mamma efter att jag tagit blodprov på vårdcentralen (eftersom att hon ska åka imorgon, behövs kortet). Men först pussade jag småflickorna samtidigt som halsen snörpte ihop sig och ögonen tårades. Det krävs lite psykisk förberedelse innan man ska åka ifrån sina barn, om det så bara handlar om några timmar. Därför kändes väldigt snopet och ledsamt idag, då jag inte visste att jag skulle åka förrän precis innan jag skulle gå hemifrån.

Jag kände mig ledsen, tom och dum när jag gick. Dum mot mina barn, som inte fick ha mamma hos sig. Även om pappa duger lika bra för dem. Det handlar såklart mest om vad jag känner, småflickorna gör det detsamma om det är mamma eller pappa som är hemma (eller båda).

Som tur var träffade jag en gammal barndomskompis på vårdcentralen. Hon är alltid trevlig och på gott humör. Efter att vi hade pratat, och jag hade fått berätta lite om mina små gullungar och deras framsteg, kändes det bättre. Dock kom jag på efter att vi skiljts åt att jag knappt ställt en fråga till henne (även fast jag undrade en massa om hennes liv, vi träffas inte så ofta). Då kände jag mig som en dålig kompis/bekant istället. Men det gick över efter en stund. Tänkte att vi träffas väl fler gånger och att hon kanske inte märkte att jag centrerade mina barn i samtalet.

Ibland tror jag att folk tror att jag inte bryr mig, men det gör jag. Jag bryr mig jätte mycket, egentligen för mycket för mitt eget bästa (jag känner med andra, både när dem har bra och dåliga stunder). Det kanske inte alltid märks utåt. Men det beror mest på att jag har väldigt svårt med den sociala biten, tillsammans med folk jag inte träffar regelbundet. Det är jobbigt för mig men jag arbetar på det och hoppas på att ni alla har förståelse.

Att jag är så sentimental just nu, kan bero på att jag är i en viss del utav månaden. Jag har nog inte riktigt vant mig vid hormonerna ännu (under graviditeten har man ju andra hormoner).


Nu sitter jag iaf här hos mamma. Och kortet, det lade jag ur så fort jag kom hit.