Den dagen..
För är det inte så? Man får inte skriva att ettåringen har ramlat, det måste vara något helt onaturligt för en ettåring att göra det. Eller hur?
När man är ett år är man inte så bra på att bedömma, det är därför mamman och pappan finns. Men mamman och pappan kan inte bedömma åt barnet hur höga steg h*n måste ta för att kunna gå framåt, utan att snubbla. Dem kan inte heller bedömma hur snabbt h*n kan springa, utan att ramla.
Dem kan heller inte hjälpa barnet när det börjar dagis, för där ska dagisfröknarna hjälpa barnen att bedömma. Men, dem har inte riktigt med tid och har alldeles för många barn. Så på dagis händer det saker, otroligt mycket saker. Man vill ta sitt barn där ifrån, skälla på fröknarna för att de inte kollar till barnen ordentligt. Men så inser man: det är inte personalens fel, det är kommunens. Det behövs mer personal, så att dem kan se efter barnet ordentligt.
När min äldsta dotter var ett och ett halvt år, ramlade hon ner från en rutchekana på DAGIS! Jag var så ARG och så LEDSEN på personalen, hur kunde de låta henne vara där själv? Hon var ju för fasiken bara ett och ett halvt år! Jag var väldigt skeptisk mot dem ett bra tag framöver, men det hände inga fler liknande olyckor (dem hade inte så många barn som andra dagis, dagiset var nytt). Det var väl förmodligen min dotter som var nyfiken och snabb.
Saken är den att efter den dagen som min dotter ramlade i rutchekanan började vår familj att bli synad utav grannen. För utav fallet fick hon ett stort förskräckligt blåmärke i ansiktet (som iofs försvann på några dagar) och hon var svullen. Stackars barn! Grannen blev till slut så obehaglig att vi fick flytta.
Ska jag få kommentarer nu: MEN HALLÅ, HUR KAN DU SLÄPPA DITT BARN PÅ DAGIS NÄR HON ÄR ETT OCH ETT HALVT ÅR?
Jo, en så dum kommentar skulle en förälder kunna få när de skrivit om att barnet har ramlat och slagit sig. Det ska alltid vridas till att bli förälderns fel (Å GUD VILKEN DÅLIG FÖRÄLDER DU ÄR), om barnet så är på dagis när det händer.
När man gör allt för att hålla sitt barn säkert, händer det färre olyckor. MEN de händer fortfarande. Det måste människor utan barn också förstå (t. ex. min förra granne).
Enligt mitt tycke, kan man åtminstone prata med föräldern först. Fråga lite runt omständigheterna. Kanske få reda på att föräldern har gjort allt den kunnat, att den kanske inte ens var med när olyckan inträffade. Eller att just denna dag lärde sig barnet att springa och druttade omkull på en gång, eller vad det nu kan handla om.
Sluta dömma, innan ni vet. Det tycker jag är otroligt fult gjort.
Är det då läge att sluta skriva när tvillingarna närmar sig året? För de LÄR ramla, och det ofta. Något annat är dumt att förvänta sig, även om man är dem i hälarna hela tiden.
Jag håller helt med dig. Varje gång jag skriver att Lukas har gjort ngt, ex som ramlat, busat i sitt rum så måste man alltid skriva inom parantes EXAKT vad som hände osv. Fattar inte att folk har så jäkla mkt fördomar när dom inte känner en.
Jag tycker inte du ska sluta blogga när tvillingarna börjar närma sig året. Jag menar, dom slår sig ju för att kordinationen inte är någe vidare (sen är inte alla lika klumpiga som Lukas kanske :P) och det får folk fatta. Skriv vidare, annars har jag ju inget att läsa. :D
Alla barn ramlar när dom ska lära sig att gå och det är ju helt naturligt.. Du behöver väl inte sluta blogga när dom börjar gå men känner du att du inte vill skriva om när dom ramlar bestämmer du själv men barnen lär ju sig och det är ju så i början när dom ska lära sig att gå... Snälla sluta inte blogga
Hundar är underbara djur. Men ja, man ska ju ha tiden och det kanske inte är lämpligt med små barn då. kanske bättre o vänta tills flickorna blivit lite större och du känner att du har tiden.
Själv är jag grymt sugen på barn, men ett halvår utan resultat, börjar ge upp hoppet.
Får nöja mig med min bästa kompis barn, som ska få sitt 3:e i sept. (tvillingar hon fick tidigare, är döda) Det längtar jag som sjutton till. =)
Och du. Du slutar inte blogga när flickorna närmar sig året. Jag har ju fastnat för din blogg nu =)
Jag vet vad du menar :) Alla ska klaga & komma med pikar osv, man gör fel & är dålig förälder. Men äääh, jag bryr mig inte.
Mina barn är galna = ramlar, bryter ben, har blåmärken & spruckna läppar.
Jag förstår precis vad du menar, människor är grymt trångsynta ibland... Ibland kan man få svarta blickar eller kommentarer när en incident inte ens inträffat... ex: Max springer ifrån mig i affären och jag lyckas få tag i hans arm i sista sekund innan han snappar åt sig en godis i hyllan (ingen ser)... Och han skriker rakt ut -nej nej, slå mig inte mamma. Du kan ju ana vilka blickar och kommentarer man syna runt hörnet!!! Fast i övrigt så brukar faktiskt min omgivning vara tvärtom, jag får ofta höra att jag borde sluta vara en sån hönsmamma, barn måste få ramla. Vilket gör mig rätt arg. Jag VET att jag är extra uppmärksam på Max när han springer eller klättrar, för han har sämre grovmotorik, och kan alltså mycket lättare göra sig riktigt illa. Som förälder blir man alltid bedömd, spelar ingen roll hur man än gör. Vänta bara till tonåren, då ska vi bedömas utifrån vad dem gör på kvällarna när vi inte har någon koll alls!
