Igår läste ...
Igår läste jag http://mammamelissa.blogg.se/
Till Dig Melissa: Jag kan förstå de känslor som surrade runt i ditt huvud under förlossningen. Men längre än så kan jag inte förstå, inte på riktigt. Bara tänka mig. Och när jag tänker mig, hur det måste kännas att förlora sina barn, smärtar det i mig med sådan kraft att jag börjar gråta. Dels för att det är det sista en förälder ska behöva gå igenom, jag känner med dig. Dels för att det var just vad som var på väg att hända mig. Men det hände inte.
På Lucia förra året, hade jag varit ute och åkt pulka med min (då) 3 åring. Jag såg aningen höggravid ut, då jag gått 23 v och 4 dagar med tvillingar i magen. Men jag kände mig lätt som en fjäder. Jag hade inga svårigheter att röra mig. Jag mådde bra, hade endast haft ett fåtal sjukskrivningar från skolan och då pga förkylningar. Bar böcker varje dag, inga problem. Tyckte jag..
Kvällen/natten 13-14 december fick vi åka och lämna lillflickan hos sin mormor. Jag hade etablerade värkar. Skakade i hela kroppen utav smärta och försökte hålla mig lugn, men tänkte: "Nu är det kört, nu förlorar vi dem". Ångrade mina tankar och tänkte sedan: "Nej! Vi förlorar dem inte. VI FÖRLORAR DEM INTE! De SKA stanna hos oss! De måste stanna, de måsta stanna..." Vi kom in till USÖ, upp till förlossningen. Undersökningar, dropp(värkstoppande), läkare, barnmorskor, mer dropp, mer undersökningar, "hysteriska" doktorer, samtal till Uppsala (bor i Örebro), tal om ambulanshelikopter, helikoptern upptagen, läkare än mer "hysteriska", ringer snabbt efter ambulans, körs till Uppsala, mannen får komma efter i egen bil, ensam i ambulansen med en BM som är under utbildning (helt underbar tjej), rädd, ensam, ensam, ensam...
Ensam i en stad jag aldrig förr besökt. Ensam på ett sjukhus där jag kanske kommer att föda mina barn, döda eller levande. Tankarna snurrar, jag spyr om och om igen. Sådant här ska inte hända! Får mer dropp, bricanyl denna gång. Tål inte droppet, värkarna tilltar, jag spyr hysteriskt och darrar som ett asplöv (förbannade dropp). Mannen kommer, trygghet innfinner sig i kaoset. Kaoset fortsätter i ytterligare några dagar, men barnen stannade tillslut kvar. Jag vet inte hur det gick till, hur läkarna lyckades, men de stannade kvar!
Efter det var det sjukhusvistelse i 2 veckor, någon veckas persmission och sedan åter på sjukhuset i 4 veckor. När jag väl fick komma hem för att stanna, hade jag lärt mig att uppskatta små saker igen. Sådant man glömmer att vara tacksam för. Utöver att jag var oändligt tacksam över att få träffa min treåring mer igen och att barnen fortfarande låg i sin naturliga kuvös(magen), som läkarna kallade det, kände jag mig till och med tacksam över att få kissa på vår toalett. Se mig själv i vår spegel. Sova i våran säng! Sjukhuset var en vistelse av både lärdom och förnedring. Många barnmorskor visste inte hur de skulle behandla mig, de kunde till och med vara elaka (men jag gav dem inte vatten på kvarnen utan var trevlig tillbaka).
Jag kommer aldrig att önska mig tillbaka till den tiden, aldrig mer vill jag behöva uppleva alla de där känslorna ( i verkligheten). Men jag kommer alltid att vara tacksam över att det gick så pass bra ändå (jag blev till och med igångsatt i slutänden). Jag kommer alltid att minnas den tiden, med både glädje och sorg.
Jag vill tacka dig Mellissa, för att du vågar dela med dig av dina upplevelser. Du fick mig att äntligen se tillbaka, känna alla känslor igen, och en gång för alla: bearbeta dem. Jag har alltid tänkt: varför ska jag älta det gamla när flickorna finns här framför mig? Levande och friska!
Men nu när jag läste din bogg, märkte jag att jag behövde känna alla de känslor jag hade då. Försöka förstå dem och bearbeta dem. Jag var så rädd på sjukhuset. Så fasligt rädd. Räddare än vad jag var för spöken som litet barn (mamma fick undersöka alla vrår innan sänggående). Räddare än jag någonsin varit i hela mitt liv. Självklart! Jag var ju på väg att förlora mina barn.
Men just då, på sjukhuset, såg vi till möjligheterna, låtsades inte om rädslan trots att den var störst. När läkarna ville prata om risker, ville vi prata om chanser till överlevnad. Och när vi pratade med våra närstående, pratade vi bara om chanserna. Trots att riskerna var desto större. Vi ville inte se till dem, inte då, inte senare. Men nu, när jag tänker tillbaka, förstår jag hur hemskt det egentligen var. Hur liten chans det fanns för våra barn att överleva, om de kommit ut. Hur starka vi egentligen var, när vi kände oss som svagast. Vi grät, mest jag förstås(jag är ju mamman).. Vi försökte skratta.. Men det gjorde ont i mig när jag skrattade.
Det blev inte bättre utav att min stora tjej, som jag fram tills dess mer eller mindre levt för(och fortfarande gjorde), var många mil från oss. Avståndet skar i hjärtat på mig. Jag ville bara ha henne nära, min levande flicka. Hon som jag visste var frisk. Jag ville se på henne, ta på henne. Försäkra mig om att hon fortfarande var min. Men det gick inte, hon var inte där. Jag pratade med henne i telefon emellanåt, men det gjorde väldigt ont i mig varje gång. Saknaden var så enorm! Väl på USÖ igen, kunde hon iaf hälsa på. Och det var en trygghet som gav mig väldig styrka.
Att tänka på allt detta, känna smärtan, förstå känslorna, bearbeta dem, känns både tufft och nyttigt. Men det behövs, för att cirkeln ska slutas. Det fungerar inte att låtsas om att något aldrig hänt. Jag antar att distansen hjälper en del, nu vet vi säkert att de faktiskt stannade kvar i magen full tid och att allt hittils gått hur fint som helst. Nu är jag inte lika rädd längre. Nu ska jag alltid se tillbaka på tiden vi hade på skjukhuset, och tillåta mig att känna, det som jag inte orkade känna då. Mina underbara barn, alla tre, är jag evigt tacksam över att ha fått till låns (för dem är ju inte Mina, de är sina egna)..
Nu kanske ni tror att jag går runt och är deppig hela dagarna, men så är det inte. Jag känner mig frisk, glad och lyckligt lottad den mesta tiden. Men precis som alla andra, har jag dåliga upplevelser bakom mig. Dem behöver läka, i sin takt. Inget konstigt med det. Den som skulle påstå det har förmodligen egna känslor som bubblar under ytan, och vägrar släppa fram dem.
Jag orkar absolut inte korrekturläsa detta inlägg. Om du känner dig petig idag, får du väl rätta mig.
/Madde
