Att leva tillsammans

Nu du (min äldsta lille-)syster, nu slänger jag in ett inlägg efter allt pluggande. Jag tackar samtidigt för att pluggandet (för denna gång) snart är över, för det börjar kännas ohållbart med den lilla sömn jag får.

Veckan har precis börjat och än så länge har inte så mycket hänt, därför ska jag dra igenom förra veckan lite snabbt (men inte i dagordning) och även ta upp lite annat kul att veta.

Jag var i skolan 3 dagar utav fem (jag har egentligen inte speciella dagar att vara där och de lektioner jag får gå på är till för att vara ett slags stöd till mitt självständiga pluggande. Så egentligen behöver jag inte åka in någon dag, mer än för att checka av).

Förra veckan var en J-vecka så jag försökte att hitta på lite kul med henne. I början av veckan var hon bara lite snorig och vi körde på som vanligt men senare under veckan, blev hon sjuk på riktigt. Detta uppskattades förstås inte utav damen och att inte få gå till dagmamman kom nästan som en dödsdom. Men så kom vi på att hon och jag faktiskt kunde ta oss en liten promenad straxt innan läggdags. Dels för att fylla lungorna med lite frisk luft(för det behöver man även om man är sjuk) och dels för att få utlopp för åtminstonde en del utav den överskottsenergi hon satt inne med.

E och N utvecklas och blir allt större (annat vore konstigt). De har många roliga idéer för sig. Dessa blir fler och fler och börjar liksom i sammansatt form visa glimtar utav vilka personligheter flickorna ruvar på. N är väldigt busig och gillar att testa oss, med glimten i ögat. Där är lillasyster E inte långt efter, dock är hon inte riktigt på samma nivå (ännu?).
E gillar att ta kontakt, ordentligt. Hon vill prata och märkas och vara med och se en i ögonen (mest hela tiden). N är social hon också men hon väntar hellre på att man ska ta kontakt med henne. Och då kan hon, vissa stunder, även få för sig att man måste försöka ett tag innan hon intresserar sig utav en (det finns så mycket annat kul att titta på och intressera sig för).

N kravlar sig fram, på sätt och vis. En hand åker fram, ibland båda, sedan drar hon sig fram med rå styrka. Hon försöker att ställa sig på alla fyra men lyckas inte riktigt (ännu). E däremot har blivit mästare på att stå på alla fyra. Hon står där och gungar en stund. Efter ett tag ser det ut som att hon vill krypa, och bara själva tanken tycks få henne på fall. Hon har inte riktigt lärt sig det där med att kravla, däremot snurrar hon dit hon vill. Detta kan förstås ta ett tag, då hon inte alltid snurrar rakt emot sitt mål.

N har börjat göra en rolig sak med huvudet. Hon sitter stilla, ser ut att filosofera (men egentligen koncentrerar hon sig nog), och helt plötsligt börjar hon gunga fram och tillbaka med huvudet som om hon lyssnar på en låt hon gillar. På tal om musik har hon faktiskt även börjat göra detta just när vi har radion på och då oftast när det kommer en svängig låt (eller om en lugn tillfälligt blir svängig). Det är förstås jätte roligt att se och jag skrattar varje gång (utav lycka). Hon börjar förstås också skratta och gungar ännu mer, tillslut svänger det i hela kroppen.
De senaste dagarna har hon även börjat att ruska på huvudet och säga nänänänänänänä när hon blir arg för att hon inte får göra precis just vad hon vill.

E försöker härma ljud och Jonas har sagt (på skoj eller allvar?) att hon har börjat ljuda något som liknar mamma (ma-ma-ma?) när jag inte är hemma. Men det vet jag inte hur jag ska tolka eller ställa mig till. De precis som alla andra barn tycker om bokstaven M och vid matdags används den flitigt (på ett speciellt sätt). Kan det verkligen vara så att hon försöker få till det där ordet som det tjatas så mycket om? MAMMA!

J sade ma-ma(till mig) och da-da(till pappa) i denna ålder, även trss (till katten) och b-b-b (när nr 2 var på väg) m.m. Men hon och jag gick ensamma hela dagarna när hennes pappa jobbade. Vi hade bara varandra och så katten förstås. Min mor kunde förstås nås över telefon och så hade jag en granne jag umgicks med ibland. Men det blev ändå VÄLDIGT MYCKET MER prat med henne. Det fanns helt enkelt så mycket tid över till att bara vara, bara umgås och inte tänka på något annat i hela världen. Det är inte samma sak när man blir trebarns-mamma (på en gång dessutom). Pratet delas liksom upp mellan alla tre barn istället för att koncentreras på ett. Men de ska förde inte behöva känna sig försummade. Jag pratar med dem och sjunger för dem väldigt mycket ändå (så mycket jag bara kan och orkar), bara inte lika mycket.

Nu MÅSTE jag verkligen sova (för länge sedan). Jag ska orka vara mamma, sambo, dotter, syster, vän och elev även imorgon!

Sov så gott nu syster min. Du med min minsta syster och så även storebror och alla andra nära och kära.