Jag såg ett TV-program idag
Ett program om för tidigt födda barn.
Jag visste inte om att det gick. Jag hade glömt att stänga av TVn efter bolibompa och många timmar senare(när Julia sov) hörde jag konstiga ljud från vardagsrummet. Jag gick dit och såg att TVn var på; Ljuden kom från olika livsräddande maskiner som sitter runt om en kuvös.
Jag satte mig ner på en gång och började titta utan att tänka mig för.
Helt plötsligt kände jag att jag (i tanken) var på sjukhuset igen. Den hemska resa vi gick igenom i vintras spelades upp för mitt inre. Värkarna, paniken, tystnaden, lukterna, andningen, de olika droppen, kramperna, medicinerna, läkarna, de glada barnmorskorna, de sura barnmorskorna, alla olika salar, ambulansen, utsikten från avdelningen i Uppsala, maten, Lisas målningar, neonatala avd(som vi fick se "ifall att"), alla miljoner ultraljud, information vecka för vecka (utsikterna för barnen om dem skulle komma), den skeva verklighetsuppfattningen, avståndet hem, smärtan, rädslan, h-vetes resan hem till vårat sjukhus, de nya värkarna, tabletter, diverse besked.
Sedan frångick tanken verkligheten och tvillingarna föddes, för tidigt (som de var på väg att göra). Jag såg sedan upp på tv:n igen. Så små de skulle ha varit.. Hade dem klarat sig? Tveklöst gissar jag, med facit i hand, åtminstone om dem hade födits samma vecka som jag kördes till Uppsala.
Men jag trodde det då, vi trodde det! Att dem skulle överleva den tidiga förlossningen. Eller vi hoppades, att dem skulle överleva. Jag kände att så länge en tro på flickornas förmåga fanns, skulle dem överleva. Men jag trodde inte att dem skulle klara sig utan men. Eller trodde och trodde, jag hade den inställningen. För att vara så förberedd som man kan vara när något händer ens kära små barn. Men att dem skulle kunna dö, det fanns inte. För om jag för en sekund tänkte på det, började jag genast tänka på hur det skulle kännas om bara en (eller ingen) skulle överleva, och jag klarade inte utav att känna dessa känslor just då. Jag behövde vara stark, för deras skull. De skulle leva!
Och det gjorde dem, de klarade sig. De föddes inte för tidigt. Istället fick läkaren sätta igång mig, när dem i v 38 fortfarande låg i min varma mage.
Ändå kan jag inte låta bli att tänka tillbaka på de 6 veckor som vi tillbringade på sjukhuset och fyllas utav alla de känslor jag kände då, men även utav tacksamhet.
Tacksamhet till alla läkare som gjorde detta möjligt. Tacksamhet för att de otroligt kvicka läkarna finns och för att dem har sådan positiv inställning (gentemot patienterna).
Tack för att ni räddade våra barns liv.. TACK!
Jag visste inte om att det gick. Jag hade glömt att stänga av TVn efter bolibompa och många timmar senare(när Julia sov) hörde jag konstiga ljud från vardagsrummet. Jag gick dit och såg att TVn var på; Ljuden kom från olika livsräddande maskiner som sitter runt om en kuvös.
Jag satte mig ner på en gång och började titta utan att tänka mig för.
Helt plötsligt kände jag att jag (i tanken) var på sjukhuset igen. Den hemska resa vi gick igenom i vintras spelades upp för mitt inre. Värkarna, paniken, tystnaden, lukterna, andningen, de olika droppen, kramperna, medicinerna, läkarna, de glada barnmorskorna, de sura barnmorskorna, alla olika salar, ambulansen, utsikten från avdelningen i Uppsala, maten, Lisas målningar, neonatala avd(som vi fick se "ifall att"), alla miljoner ultraljud, information vecka för vecka (utsikterna för barnen om dem skulle komma), den skeva verklighetsuppfattningen, avståndet hem, smärtan, rädslan, h-vetes resan hem till vårat sjukhus, de nya värkarna, tabletter, diverse besked.
Sedan frångick tanken verkligheten och tvillingarna föddes, för tidigt (som de var på väg att göra). Jag såg sedan upp på tv:n igen. Så små de skulle ha varit.. Hade dem klarat sig? Tveklöst gissar jag, med facit i hand, åtminstone om dem hade födits samma vecka som jag kördes till Uppsala.
Men jag trodde det då, vi trodde det! Att dem skulle överleva den tidiga förlossningen. Eller vi hoppades, att dem skulle överleva. Jag kände att så länge en tro på flickornas förmåga fanns, skulle dem överleva. Men jag trodde inte att dem skulle klara sig utan men. Eller trodde och trodde, jag hade den inställningen. För att vara så förberedd som man kan vara när något händer ens kära små barn. Men att dem skulle kunna dö, det fanns inte. För om jag för en sekund tänkte på det, började jag genast tänka på hur det skulle kännas om bara en (eller ingen) skulle överleva, och jag klarade inte utav att känna dessa känslor just då. Jag behövde vara stark, för deras skull. De skulle leva!
Och det gjorde dem, de klarade sig. De föddes inte för tidigt. Istället fick läkaren sätta igång mig, när dem i v 38 fortfarande låg i min varma mage.
Ändå kan jag inte låta bli att tänka tillbaka på de 6 veckor som vi tillbringade på sjukhuset och fyllas utav alla de känslor jag kände då, men även utav tacksamhet.
Tacksamhet till alla läkare som gjorde detta möjligt. Tacksamhet för att de otroligt kvicka läkarna finns och för att dem har sådan positiv inställning (gentemot patienterna).
Tack för att ni räddade våra barns liv.. TACK!
Kommentarer
Postat av: Jenny
Haha på KappAhl =P Dock vart dem i 122 men det växoer hon ju i + att det är snyggt med lite uppvikt. 129:- kosta dom o sen var det 25% rabatt. Kanon!
Trackback
