Att leva tillsammans

Det är intressant när barnen börjar se samband mellan saker och ting. De har funnit att siffror används för att räkna med, de kan se samband mellan siffrans namn och antal saker upp till ett visst antal. De har också funnit att veckodagarna används på ett räknemässigt sätt. Då kan man undra, hur kom de fram till detta? Hur kommer det sig att båda har kommit fram till detta? Sammarbetar dem eller är det en naturlig väg att gå när man är på väg mot den fulla förståelsen utav veckodagars användning? Jag tycker att det är jätte häftigt.

E o N sitter och ritar just nu. N började rita på en gång: "huvut, bein, ööga, ööga, ööga, bein.." osv. E satt och tittade när N ritade och sa "mamma hjäpa..". Jag sade till henne att jag inte kunde rita just nu men att jag kan rita tillsammans med henne om en stund, varpå hon började rita (det var lite min tanke). De ritar just nu prickar, nästan bara prickar. Varje gång de trycker ned pennan på pappret säger de "bip". Båda gör det. De tänker nog på något speciellt när de ritar dessa "bip":ar, eftersom att de är så rörande överrens att det är just det som prickarna heter. Intressant att de förstår varandra utan speciellt mycket informationsbyte. Det är mycket som är självklart dem emellan, när dem gör saker, vill saker eller bara sitter still. Det är häftigt.

Men jag tror att små barn använder alla de sinnen de har till sitt förfogande mer flitigt, än vi vuxna. Vi lever i ett samhälle där vi tillåter sinnena, som ju kan liknas vid känselspröt hos en insekt, sjunka in i vårat inre och tappa en bit av sin förmåga. När jag säger vi, menar jag inte alla, och jag menar att det händer i större eller mindre utsträckning hos olika människor. Jag tror att jag använder mig mycket av och litar en hel del på mina sinnen. Men jag tror också att min (kropps) uppfattning utav "användningsområdet" är väldigt begränsat om man jämför hur väl de olika sinnena fungerar hos ett barn.

Hur tänker du kring detta?