Att leva tillsammans

När jag var liten hade jag starka åsikter. Jag hade tur som hade en mamma som var villig att ta alla diskussioner med mig och faktiskt lyssna och acceptera min starka vilja. Dock betyder ju inte det att jag fick göra som jag ville. Ibland var mina argument riktigt vettiga och då kunde hon inte annat än hålla med. Ibland var jag bara trotsig och hade tokiga argument och då höll hon fast vid sin åsikt. Tänk vad hade jag gjort utan min mamma?

Hon hade en ängels tålamod med mig när jag var mellan 3 och 6 år. I dessa åldrar hade jag otroligt lätt för att sätta mig på tvären. En gång fick jag för mig att jag skulle vara kvar ute och satt i den kalla snön i 20min och vägrade röra en fena. Jag kommer ihåg att jag satt med armarna i kors och med putande surläpp och arga ögonbryn. Jag skrattar vid tanken. Och kanske var det så mamma tog sig igenom det hela, jag var bra tokig.

Resterande av barndomen var jag lättare att hantera, var oftast (absolut inte alltid) ett gott sällskap, medgörlig och sprudlande glad.

Jag tyckte om att pyssla (det gör jag ännu, blivande bildlärare som jag är). Jag kunde sitta tyst och stilla på mitt rum i flera timmar, och bara pyssla/måla/plocka för mig själv om jag kände för det. Kände jag inte för att vara själv så var jag pratglad som få, och kunde sitta och prata om allt mellan himmel och jord i flera timmar.

Jag älskar tanken av mig som barn. Jag tänker direkt på mina barn. De liknar mig mycket i sättet och med intressen, dock är de mycket mer medgörliga ;)