Att leva tillsammans

Just det, jag glömde att berätta något helt otroligt: J, min stora tjej, har tagit hål i öronen!

Jag o Lars (J's mor och far) tillsammans med våra respektive och våra barn, var igår iväg till vår stads stora köpcentrum. Där hade vi bestämt oss för ett visst ställe, som Lars fru tagit reda på. Först stod vi bara utanför, tittade lite, pratade med J. J hade stora ögon, men var annars helt kolugn.

Sedan gick jag och Lars in på salongen tillsammans med J. Det var för litet för att Jonas, Jenny och de tre bebisarna skulle kunna få plats att sitta med (tyvärr!).
Men för J kändes det nog mest viktigt att mamma och pappa var med, även om det säkert skulle ha gått precis lika bra med Jenny ist för mig lr Jonas ist för Lars. Det kan också ha varit så att det kändes viktigt för mig och lars att vara med (iaf för mig, hehe) och att man såhär i efterhand försöker spegla det hela utifrån barnet. Jo, det gjorde nog J detsamma egentligen.

Jag och Lars försökte att se glada och positiva ut, men J började ändå bli lite nervös när hon sagt sitt namn, valt örhängen och fått en stol att sitta på (i Lars knä). Men så verkade det släppa lite, hon såg glad ut. Mitt hjärta, däremot, skenade i 190. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, och jag bävade verkligen inför att se J ha ont.

Så blev det dags att ta första hålet. Hon som jobbade där var helt underbart pedagogisk och jätte snäll. J ville först byta till mitt knä. Eller ja; Lars föreslog det så att han kunde fota henne och det ville hon. Sedan rengjordes öronen och håltagarens händer. Efter det målades prickar, som J fick se (för att veta var hålen skulle sitta).

Vi frågade om allt kändes okej, japp det gjorde det. Håltagaren höll upp håltagningsmojängen emot örat, frågade om de skulle räkna till tre. J sade att hon inte var redo, vi väntade en stund. Håltagaren frågade då efter ett tag om hon var redo nu och om vi skulle räkna till tre. Jo hon var redo, men ville räkna till tio.

Sagt och gjort. Där satt hon med ett hål i örat, tårarna började ljudlöst rinna ner över hennes kinder. Man såg smärtan i hennes ögon och det kändes som att jag skulle svimma. Min stackars stora flicka hade ont... Det gjorde så ont i mig, men jag log. Hon däremot, repade sig på en minut.

Dock var hon något tystlåten. Vi frågade om hon ville ta andra hålet nu eller komma tillbaka en annan gång. Nu, blev svaret. Men hon ville vänta lite. Så vi väntade lite. Hon satt och beundrade sitt öra i spegeln under tiden, och såg allmänt välmående ut. Jag var nästan uttömd på all min energi, men höll modet och leendet uppe.

Så blev hon åter redo. Håltagaren frågade om dem skulle räkna till tio igen och om alla skulle räkna denna gång. Nej, inte till tio utan till femton tyckte J. Och ja, alla skulle räkna. Så räknade vi till femton.

Hon hade nu ett hål i det andra örat också, tårarna började återigen rinna och hon började hulka lite. Men även denna gång gick det över på mindre än en minut. Medans jag dog inombords utav smärta och mammahjärtat hoppade ur kroppen ett par ggr (dock leendes), satt hon där och beundrade sina öron. Snacka om att man blir känslig, så fort det gäller ens barn. När det gäller mig själv, tål jag hur mycket som helst.

Håltagaren berättade, för både J och oss, hur hålet skulle skötas. Hon sade också till J att hon omöjligt kunde vara fyra år, för så modig som hon var måste hon vara minst dubbelt så gammal. J svarade stolt att hon bara var fyra år. Sedan sprang hon iväg och visade hålen för Jonas o Jenny och alla bebisar, medan jag och Lars betalade.

När allt var färdigt frågade jag om hon ville ha något speciellt att dricka eller äta, eftersom att hon varit så duktig. Vatten blev svaret. Okej, då ska vi leta upp vatten tänkte jag. Sedan såg hon in i en kiosk, där fanns slush (heter?). Hon frågade, otroligt försiktigt, om hon kunde få en sådan istället för vatten. Ja, jo, fråga pappa också, tyckte jag. Han sade att det var helt okej. Jag förklarade för henne att hon fick en sådan bara för att hon varit så duktig när hon tog hål i öronen. Hon blev så stolt att det lös om henne (eller var det öronen som lös? ^^,).

Inne på kiosken berättades det för biträdet att hon tagit hål i öronen, hon fick beröm och frågor om ifall det gjorde ont. Ja det gjorde det, svarade hon. Men inte nu längre.

J drack halva slushen (eller mindre) under tiden som vi alla stod och pratade. Sedan sade vi hejdå och vi åkte hem (J åkte med Lars och Jenny, det är pappa-vecka).

J hade velat ha hål ett tag nu. När hon fyllde fyra fick hon därför ett kort från Lars, Jenny, mig och Jonas. Där i stod det att hon skulle få hål i öronen. Sedan dess har vi förberedit henne om hur det känns osv. Hon har verkligen kännt sig peppad under tiden hon väntat. Och det märktes igår att hon visste vad hon ville, annars hade hon aldrig tagit det andra hålet också. Många barn får komma tillbaka en annan dag för att ta det.

Ursäkta formalian, jag har inte tid att sitta här egentligen. Jag ville bara berätta den stora nyheten för er, och låta er veta hur modig dotter jag har (och erkänna vilken feg mamma jag är).

Tack och hej, duktig håltagartjej!