Att leva tillsammans

Idag, vid frukostbordet, satt J och pratade om lite allt möjligt. Sedan pratade hon helt plötsligt om is. Efter det började hon ljuda ordet: I-S. Sedan sade hon att is stavas I och S.

Jag blev super impad, för även om vi börjat läsa tillsammans och hon är SUPER-duktig på de flesta bokstäverna (och vet att ord bygger på bokstäver och meningar på ord) så visste jag inte att hon kunde dra parallellen till verkligheten. Och dessutom utan att någon frågat henne; bara plocka isär ett ord sådär utan vidare. Helt otroligt!

Så sade jag till henne, efter allt beröm: Men om du vet hur det stavas, så kan du ju skriva det. Om du vill förstås. Hon blev jätte entusiastisk när hon efter några sekunder kopplat hur jag menade: att läsa, skriva, prata hör ihop. Och så ljudade hon ordet igen och skrev det, helt själv. Duktiga tjej!

Efter det blev hon så glad så hon började prata om ost, ljudade O-S-T, räknade hur många bokstäver hon hörde, ljudade O-S-T igen medans hon skrev det. Och viola! OST, stod det på pappret. Jag blev lite paff. Och så glad. Mitt barn kan skriva!

Sedan ville hon skriva: JONAS ÄR EN BAJSKOTTE. Hon klarade det mesta själv. Först räknade hon hur många ord det var: fyra. Sen lysnade hon vilket ord som kom först: JONAS. Hur låter Jonas? J-Å? Aha oki: J-O-N-A-S, och så skrev hon det samtidigt. Så förklarade jag för henne att mellan varje ord behöver man ett mellanrum så att man ser att det är olika ord och tipsade henne att man till exempel kunde ha ett pekfinger emellan. Och så började hon ljuda ÄR: Ä-R, samtidigt som hon skrev det. Mellanrum. Så var det dags att ljuda EN: N? Eller nej: Ä-N? Lite klurigt att höra att det är ett E, men hon fixade det efter en hint. Aha, oki: E-N. Så var det då dags för BAJSKOTTE. Vi delade upp ordet på två för enkelhetens och förståelsens skull. Hon började alltså med att ljuda BAJS: B-A-J-S, som var ett ganska lätt och snabbskrivet ord (varför? ett roligt ord antar jag). Och så var det dags för det sista ordet som skulle sitta ihop med BAJS: KOTTE. Vi hjälptes åt att ljuda K-O-T-T-E. Hon tyckte O:et lät som ett Å, jag höll med men förklarade att det var ett O. Så skrev hon samtidigt som hon själv ljudade K-O-T-T-E.

Tillslut stod det: JONAS ÄR EN BAJSKOTTE. När hon var färdig var hon ivrig på att visa Jonas vad det stod. Då J och Jonas brukar skämta om bajs och båda två är i kiss-och-bajs åldern, var detta inte något som skrevs på allvar utan på skämt (för de som skulle kunna ha trott något annat). Han tyckte att hon var superduktig som skrivit en hel mening. Jag kan säga att hon lös som en sol!

Efter det ville hon skriva: MAMMA ÄR EN FJÄRIL. Det gick till på ungefär samma sätt. Ordet fjäril var svårt, då hon oftast uttalar det ungefär Fräril. Men vi ljudade tillsammans och hon hörde vilka bokstäver ordet innehöll.

Jag är så stolt! Jag skryter inte, jag bara berättar. Om mitt barn, som blivit stort. Igen..

Snart börjar hon skolan.. Hjälp!